 |
| Stalinfrimärke från Albanien 1969. |
I
albanska Gjirokastër befann jag mig sommaren 1978. Vi bodde på hotell, fem
svenskar som seglade runt i två Polski Fiat, en "delegation" från
Svensk-Albanska föreningen på bjudresa i Enver Hoxhas stalinistiska diktatur.
Jag kan åkalla varje stund en särskild dag den sommaren. Det var då nyheten
släpptes, att Albanska Arbetets Parti, och därmed Albanien som nation, hade
brutit alla förbindelser med Kinas Kommunistiska Parti. Det var en dramatisk
dag som bjöd på mycket spänning och intrigerande. Vi fick se allt från första
parkett. Vi drack cognac, vi festade och lät nätterna helt gå i syndens tecken.
Jag har många gånger känt skam över den resan, för innerst inne visste jag ju
att den lyx vi som svenska medlöpare förunnades på hotell och krogar inte kom
de vanliga albanerna till del.
Men jag vet nu något mycket värre, något som gör min skam så mycket större. Den albanske författaren Fatos Lubonja befann sig den dagen i ett arbetsläger, i Albaniens Gulag i bergen vid Spac, dit han skickats från Burrel-fängelset två år tidigare. I sin bok Second Sentence. Inside the Albanien Gulag (I.B. Tauris 2009), som nu utkommit i engelsk översättning, berättar han hur den nyheten och den dagen bland de torterade fångarna födde ett hopp om om Hoxhas regim skulle falla. Lubonjas bok utkom i Albanien redan 1996, alltså bara fyra år efter att regimen fallit, sedan Hoxha dött och efterföljaren inte kunnat hålla kvar greppet om vare sig partiet eller folket. Lubonja har sedan dess gjort väsentliga ändringar i manuset och bland annat tagit med de autentiska namnen på alla han skriver om, medfångar såväl som bödlar. Vill man förstå att något faktiskt kunde vara snäppet värre än Stalins regim ska man läsa den här boken. Den ger en bild av Albanien som bara bekräftar allt det jag redan tillägnat mig under årens lopp. Men den lär mig en ny konkret sak: en totalitär regim kan, när den är som allra värst, hela tiden hitta på nya metoder att förnedra och plåga människor. Enver Hoxha var något av expert på detta. Hans psykopatiska personlighet kände inga gränser, och hans ord var lag. Den sommaren fyllde jag 26 år. Jag hade kunnat bortförklara alltsammans med min relativa ungdom. Men det vore billigt och enkelt. Jag tar det fulla ansvaret för den brottsliga politiska verksamhet jag deltog i. När jag minns hur vi satt på terrassen i Gjirokastër, lyssnade till Bob Dylans Street Legal, drack Skanderbeg-cognac och hånglade, skäms jag som en hund. Jag borde be Fatos Lubonja om ursäkt. Jag var medskyldig till hans lidande eftersom jag var en av de aningslösa idioterna som försvarade regimen och lyriskt talade om "den nya människan". Det äcklar mig att minnas.
Men jag vet nu något mycket värre, något som gör min skam så mycket större. Den albanske författaren Fatos Lubonja befann sig den dagen i ett arbetsläger, i Albaniens Gulag i bergen vid Spac, dit han skickats från Burrel-fängelset två år tidigare. I sin bok Second Sentence. Inside the Albanien Gulag (I.B. Tauris 2009), som nu utkommit i engelsk översättning, berättar han hur den nyheten och den dagen bland de torterade fångarna födde ett hopp om om Hoxhas regim skulle falla. Lubonjas bok utkom i Albanien redan 1996, alltså bara fyra år efter att regimen fallit, sedan Hoxha dött och efterföljaren inte kunnat hålla kvar greppet om vare sig partiet eller folket. Lubonja har sedan dess gjort väsentliga ändringar i manuset och bland annat tagit med de autentiska namnen på alla han skriver om, medfångar såväl som bödlar. Vill man förstå att något faktiskt kunde vara snäppet värre än Stalins regim ska man läsa den här boken. Den ger en bild av Albanien som bara bekräftar allt det jag redan tillägnat mig under årens lopp. Men den lär mig en ny konkret sak: en totalitär regim kan, när den är som allra värst, hela tiden hitta på nya metoder att förnedra och plåga människor. Enver Hoxha var något av expert på detta. Hans psykopatiska personlighet kände inga gränser, och hans ord var lag. Den sommaren fyllde jag 26 år. Jag hade kunnat bortförklara alltsammans med min relativa ungdom. Men det vore billigt och enkelt. Jag tar det fulla ansvaret för den brottsliga politiska verksamhet jag deltog i. När jag minns hur vi satt på terrassen i Gjirokastër, lyssnade till Bob Dylans Street Legal, drack Skanderbeg-cognac och hånglade, skäms jag som en hund. Jag borde be Fatos Lubonja om ursäkt. Jag var medskyldig till hans lidande eftersom jag var en av de aningslösa idioterna som försvarade regimen och lyriskt talade om "den nya människan". Det äcklar mig att minnas.
*
Den missanpassade konsumenten angriper poliser och brandmän, sätter fyr på grannarnas bilar, slår sönder det som skulle vara gemensamma institutioner (skola, daghem, bibliotek) och jagar de människor som inte anslutit sig till pöbeln. För varje sten som träffar brister det kollektiva nätet ännu en bit och vi har kommit närmare det tillstånd som kan betecknas som lågintensivt inbördeskrig (det som Hans Magnus Enzensberger sammanfattade så drabbande, det som innefattar allt från stenkastningen till våldtäkten, från eldhärjandet till rånen). Klagoropen "polisvåld", "rasism" och "utanförskap" används som sköldar bakom vilka alla sorters beteenden odlas. Mediaklassens stryker medhårs och lovsjunger de betonggetton som för varje med(ia)veten medelklassidylliker skulle vara otänkbara att leva i. Försöken till analys (och kritik) av det etniskt, kulturellt, religiöst och politiskt konfrontativa möts av förakt och svartmålning. Det gamla språkets förvaltare ställer sig också vid varje grind och vaktar så att inte en enda kritiker släpps in i lagomlandets eget gated community. Det ena nya språket är inte nytt i det avseendet. Som alltid försöker det dölja samtidigt som det oavsiktligt beskriver en katastrof. Det andra nya språket sjunker allt djupare ner i de infantila lätenas kakofoni.
