.jpg)
Efter 21 år: tomhet, ingenting, möjligen minnen. Så ser mitt forna bibliotek ut. Slutstädat igår kväll.
 |
| Skanderbeg-cognac från Albanien. Sötsliskig men minnesrik |
 | |
| Ett hörn av mitt nya sovrum. |
Jag fick en stark impuls att sluta skriva om den litteratur jag läser. Istället borde jag skriva om hjärteangelägenheter. Varför? Av det enkla skälet att det är mitt hjärtstopp som förde med sig min totala tystnad; under flera månader varken läste eller skrev jag en rad.
Nu är språket hos mig igen, just som jag blev ännu sämre i min sjukdom. Två dagar av rent inferno har fått mig att tvivla på meningen.
Vilken mening? Har jag någonsin skrivit att jag tror på "meningen med livet"? Nej, det tror jag inte.
Jag läser Ulrika Knutssons artikel om "palestinaaktivisternas" angrepp på Anders Persson vid Linnéuniversitetet i Växjö:
Mellanösternforskaren Anders Persson vid Linnéuniversitetet i Växjö har utsatts för vandalism. Okända gärningsmän bröt sig in på hans kontor, förstörde teckningar som hans dotter gjort, klottrade på affischer och hängde upp blodbestänkta barnkläder.
Ett hotfullt budskap menade att forskaren ”hade blod på sina händer” och att ”Anders Persson sprider israelisk propaganda, hur mycket betalar de dig? Var ärlig”.
Denna aggressiva handling mot en enskild människa och akademisk forskare är ett oerhört tilltag, en attack på yttrandefriheten och den akademiska friheten, byggd på antisemitiska föreställningar. Klotter på affischer visar Hitlermustasch på forskaren och utrikesminister Tobias Billström. Anders Persson själv kallas ”zionist” och hans forskning ”propaganda”.
Jag tror att aktivismen som spreds och fortsätter spridas i första hand bygger på en feltolkning av skeendet. Ja, Israel har bombat Gaza till damm och grus. Ja, landets ledare kan kallas krigsförbrytare. Precis som Hamas är krigsförbrytare med en inledande pogrom till det krig som pågår.
Hur kan det komma sig att pogromen och massakern så snabbt glömdes bort? Varför är Israel att betrakta som paria-stat i dag, när landet är den enda "trygga" platsen för judar?
Israels betydelse har inte minskat,
bara för att landets styrs av en grupp gangsters. Se på de gigantiska
demonstrationerna! Halva Israels folk har höjt sina röster mot det som
pågått länge, och som pågick långt innan det nuvarande kriget började.
Israel är värt ett bättre öde än det Benjamin Netanyahu i samarbete med
fascister som Ben Gvir och Bezalel Smotrich kan åstadkomma. Ju tidigare
han avsätts i ett nyval eller genom en demokratiskt ledd kupp, desto
bättre för landet, folket och hela regionen. Om två stater kunde födas
ur detta vore mycket vunnet!
Det finns många viktiga frågor att begrunda och besvara.
***
Den islamistiska Hamas-massakern 7 oktober 2023 ska väl helst falla i glömska. Men det finns människor som bryr sig.
Varför inte ett ljud om detta i svenska medier:
https://judiskkultur.se/events/the-october-7-forum?locale=sv
Anders Bodegård är en av sin generations skickligaste översättare från polska och franska. Kontraband kontradans
innehåller 30 av hans texter om sin verksamhet. Han skriver om
författare som han har översatt och diskuterar problemen med att tolka
dem. Han skriver om möten med några av Europas främsta poeter Wisawa
Szymborska, Adam Zaga jewski och diskuterar de svåra avvägningar som
han ställs inför när han ska återge en så omstörtande författare som
Witold Gombrowicz. Han resonerar om hur franska dramatiker kan låta på
svenska, diskuterar frågor om ord, rytm, tonfall och mycket mer. Boken
innehåller också några introduktioner till polsk idédebatt och politik.
Kontraband kontradans
utkommer till Anders Bodegårds åttioårsdag och för urvalet svarar
kollegerna Lars Kleberg och Jan Stolpe. Den senare har också
sammanställt en bibliografi över Bodegårds översättningar, artiklar och
framträdanden i radio.
Tack och lov hade jag fått hem Bodegård med dagens post, ty:
Jag bestämde mig för att sova en timme efter maten igår. Det var dumt. När jag vaknade mådde jag dåligt på samma sätt som när man smittas av influensa, med tillhörande kroppsvätskor.
Varför? Någon av mina mediciner eller något okänt fenomen?
Jag ska vara på Kliniken imorgon förmiddag och måste vara i skick att åka dit.
Varför berättar jag detta för er? Ingen aning. Läs Bodegård istället, det ska jag göra!
Min son Mikael har varit i Kiev och Lviv i litteraturens tjänst.
I dag besökte han oss i vår nya bostad.
Minnesgåvan vi fick var en burk lokal ängsproducerad ukrainsk honung.
Det var en välkommen paus i det eviga sängliggandet i neuropati.
Det mesta blir likgiltigt när smärta överröstar allt, också den vackraste tanke. Eller när bilden kommer för mig:
I just det ögonblicket smälter de samman, Leonard Cohen och Franz Liszt: Came So Far for Beauty: Liebestraum No 3.
I came so far for beauty
I left so much behind
My patience and my family
My masterpiece unsigned
Vi som fick se Stalins politiska teori praktiserad i Albanien saknade uppenbarligen förmåga att se och höra. Svälja var vi däremot bra på, vi svalde allt man berättade för oss. Lögnerna och illusionerna samsades i denna nation av lydnad och anpassning. Vilka val hade albanerna? Inga alls! Om det fanns någon som ville välja tog det raskt slut. Fängelsecellen, arbetslägret eller nackskottet väntade lika säkert som Hoxhas skrifter växte sig tjocka utan att han själv skrev ett ord. Så kan hjärtlösheten se ut praktiserad av ”socialismens” arkitekter! Fasaden var detaljrikt trogen ideologin, vardagen brutalt olik.
***
Frimärket köpte jag i den lilla butik som fanns på hotellet där jag bodde i Durrës, Albanien. Expediten, en äldre kvinna sa:"Yes, Stalin, he was a very good man". Vem kunde eller ville diskutera den saken med henne?
 |
| Strandängen, förlorad plats. Den var så viktig för mig. |
Tak över huvudet, kläder på kroppen, mat att äta och friskt vatten.
Men här i sjukrummet reflekterar jag mest över förlusten av hälsan. Varför tog jag den för given?
Jag fick en ny bok i gåva av förläggaren Elisabeth Grate i dag. Dansösen av Patrick Modiano.
Sällskap i sängen har jag alltså. Bästa tänkbara. Och i den tysta ensamheten skänker det något mycket större, bortom begreppet glädje. Odefinierbart. Heligt.
Fredag är det snart, och vi kan inte träda in i sabbaten hur som helst.
Jag stiger upp för några timmar och lagar en god måltid.
 |
| Nya Synagogan (1859-1866) i Berlin. Foto: TN |
Också bland de allra närmaste får jag frågan: "Varför kämpar du inte, varför gör du inte motstånd?". Mitt svar är enkelt: varje text jag skriver är en motståndshandling. Ord som "kamp" har jag däremot svårare för.
Jag gör motstånd, mot nivellering, mot socialt och kulturellt förfall, mot västerlandets nihilism och centralstyrda beslutsapparat, jag gör motstånd mot masskulturen, turbokapitalismen och konsumismen, mot allt det som vill reducera mig till att vara "konsument".
I det avseendet står jag närmare upplysningens ideal: bara som medborgare kan jag ta ansvar också för det som egentligen inte angår mig, därför att den ensamma människan alltid är ensam. Men förr eller senare måste hon efterfråga det som är landets gemensamma egendom i form av vård och skydd, och ingenting av det som gatans pöbel brölar om kan vara ett mål i sig. Maktlösheten delar vi. Men melankolin förblir oberörd, som Cioran sa.
(Skrevs 19 september 2010, repris i dag på förekommen anledning)
Paradise Lost hette Miltons verk på blankvers. Nu är det snart blanka förmiddagen, jag gråter och vill gärna visa er. Översta bilden känner ni igen. Ett hörn av vårt bibliotek, den är tagen i juletid och unge Hjalmar håller på med sina julklappar.
Nedersta bilderna är spillrorna av biblioteket, ett krossat livsverk som jag byggde upp under femtio år.
Under dagen kommer det en ny transport med flyttfirmans och Astrids hjälp. Var all bråte från Hammars kvarn ska förvaras har jag inte den blekaste aning om. Men en och annan bok finns kvar, särskilt de i den löjligt lilla hyllan på sovrummet som syns på nedersta bilden. Det är grunden för fortsatt liv.
Det är svårt att vara människa. Det är ännu svårare att vara sjuk. Liggande det mesta av tiden har jag väldigt lätt att dras med av känslostormar. Det händer att jag kastas mellan totalt mörker och bländande ljus under en och samma dag.
Jag läser författare som hjälper mig att hålla stabil kurs. Just nu Galärdagbok, som måste vara Imre Kertesz bästa, utifrån alla de titlar Ervin Rosenberg översatt.
Riktig litteratur är något annat än s.k. böcker. De gräver på djupet. De bekymrar sig inte om utseende eller dialekt.
När jag sover vet jag att boken finns kvar och att den väntar mig.
Från vännen Lennart i Helsingborg damp det ner en inflyttningspresent i brevlådan.
Pang sa det! Första gången på 44 år som något kommer i en brevlåda i ytterdörren. Så länge sedan är det jag bodde i en lägenhet, det var i Malmö.
Bokens översättningar är gjorda till danska av kyrkomusikern och poeten Asger Pedersen. Ren mumma för kvartsdansken som är jag.
Nej, jag vill inte bo här. Lägenheten bekämpar min frihetslängtan. Men jag ska fördjupa mig i Brassens texter, i ryggläge och ensamhet.
 |
| Förflutenhet. Ale Stenar |
Hur ensam kan en människa vara utan att förlora markkontakten?
Så funderar jag här i min relativt ensamma kväll.
Det finns älskade människor i mitt liv.
Rädd för sanningen har jag aldrig varit. Inte ens den som gör ont.
Jag vårdar och avskyr ensamheten lika mycket.
Jag betraktar den som en fiende och vän. De människor jag älskar är en del av den. Paradoxen är förhärskande.
Klyvnaden är mitt liv.
Det är avskyvärt och vackert.
 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Väta
eller torka, hårt eller mjukt, stiltje eller storm? De eviga motpolerna
i mitt liv som blir allt lättare att ta ställning till. Där den moderna
människan späker sig på stranden njuter jag hellre ett intensivt regn, i
stiltjen kvävs jag, allt stillastående är mig främmande, hellre står
jag mitt i en aldrig så hotfull storm och kämpar för att hålla mig
upprätt, inte minst för att stormen rensar bort bråten, piskar vågorna
och välter det multnande.
(På tal om sängliggandet med riktig sjukdom, ett tillstånd jag aldrig trodde att jag skulle hamna i...)
Med jämna mellanrum läser jag nyheter som denna.
Varför glömmer vi bort hur detta förödande krig började?
Glömskan är bästa sättet att dra felaktiga slutsatser. Med islamistiska terrorgrupper som Hamas - det finns många fler - blir tillvaron outhärdlig för människor och hela samhällen.
 |
| Foto: Astrid Nydahl |
 |
| Sandra och Hans Nydahl, mina farföräldrar. |
 |
| |
Those were the days, heter det i sången.
Hårt arbete, framgångar, ekonomi byggd på priser och stipendier.
Allt är över. Nu sjukdom och smärtor. Slutpunkten är nära. Så får det vara, jag kan inte påverka det alls.
Jag hittade breven i dag: stipendium från Svenska PEN, ett fint pris från Svenska Akademien som Mikael och jag skulle dela på (meddelat av Horace Engdahl på den tiden han var Ständig sekreterare), samt ett pris från Samfundet De Nio. I dag och sedan länge skulle jag inte få en enda krona av dem.
”Var beslutna att inte underkasta er mer och ni är fria. Jag begär inte att ni störtar, nej, inte ens att ni rubbar honom, jag vill bara att ni upphör att ge honom ert stöd, då kommer ni att se honom falla likt en stor koloss, som störtar av sin egen tyngd och går i tusen bitar när sockeln den står på rycks undan.”
”Och de förfäade folken fann alla dessa tidsfördriv vackra, njöt av den innehållslösa underhållning de erbjöds.”
”De står där med sin längtan efter ägodelar och kommer inte vidare (…) och får dem alla att åstunda allehanda ting som skulle, inbillar de sig, göra dem glada och nöjda om de hade dem i sin ägo.”
”Arma, eländiga, vettlösa människor och nationer, ihärdiga i er olycka och blinda för er lycka!”
– Det finns inget sådant som akademisk frihet eller yttrandefrihet när varje universitet i Gaza har bombats, när hundratals journalister och författare har mördats.
(Naomi Klein 16 maj i Stockholm)
Klein har en viktig poäng. Hur skulle dialogen mellan israeliska intellektuella och västvärlden se ut, när vi sett och förstått vad Israel rent faktiskt ställt till med, efter ofattbara bombningar beordrade av krigsförbrytaren Benjamin Netanyahu? Klein talar om det faktiska förhållandet att varje universitet i Gaza har bombats till grus och aska.
Jag har alltid – med vissa undantag – sett mig som Israelvän. Efter Hamas historiskt avskyvärda pogrom den 7 oktober växte inom mig en ännu större solidaritet med israelerna och det judiska folket (som i realiteten består av många olika folk med judisk identitet). Israel har sedan sitt utropande 1948 varit den enda säkra platsen för världens förföljda judar, en plats att bygga liv och andliga liksom materiella värden. Jag har vid flera tillfällen sett och trott mig förstå hur den nationen ser ut, och jag har beundrat de människor jag mött, från hela världen med den gemensamma identiteten som israeler.
Israels ledare förstörde och fortsätter att förstöra denna känsla. Herr N:s kabinett går fram som klassiska folkmords-praktiker. De fortsätter att bomba utan minsta planer eller diskussioner för tiden efter kriget, om nu en sådan tid kommer. Den senaste månadens händelser pekar mot att de har en förhoppning att palestinierna helt ska lämna Gaza (för öknen?). Bombningarna leder inte till terrororganisationen Hamas utplåning, utan till förstörelse av ett helt civilsamhälle. Bara den blinde undgår att se det.
