Är det något särskilt med oss skåningar?

 

Foto: Astrid Nydahl

Är det något särskilt med oss skåningar? Vi tar det från början med nuet: det finns inga skåningar jag känner som inte kan läsa eller förstå rikssvenska. Alltså behövs det inga speciella nyhetsprogram för oss.

Vi har inga särintressen. Annars är det just särintressen som styr vår tid. Det finns tidningar, radio- och tv-program, det finns statliga kulturanslag och det finns snart också särskilda butiker för särintressen som är etniska, könsmässiga, politisk. Härhemma har vi skojat mycket om att komma ut som rödhåriga och kräva särskilda rättigheter.

Och om inte det hjälpte kunde vi komma ut som heterosexuella med både barn och barnbarn. Men nu handlar det om vår skånska identitet.

Varför tycker 08-människor så illa om skåningar? Varför ser de ner på oss och fnyser åt vår dialekt? Just nu är det för att vi anses vara rasister. Det beror förmodligen på Sverigedemokraternas röstsiffror här hos oss. När jag var barn hette det bland mina stockholmska kusiner i Vällingby att vi kom från ”söder om landsvägen” och att vi var ”bönder”. Men de argument vi får emot oss nu är av tyngre karaktär. Vem vill vara rasist?

Jag tror att svaret finns i historien. De flesta som växer upp idag vet lika lite om Skåne som de vet om Finnkampen eller Sven Jerrings radioprogram Barnens brevlåda. Därför tror de att skåningar är som svenskar i allmänhet. Men det är vi inte. Vi är i grund och botten östdanskar.

Nu talar jag om skåningar. Jag menar inte lyxlirarna från Stockholm eller Tyskland som köpt hus i Simrishamn eller ute på det lantliga Österlen. Jag menar inte araberna bosatta på ”skånska” Rosengård i Malmö eller på ”skånska” Österäng i Kristianstad. Jag menar skåningar som jag själv, skåningar som har starkare familjeband med den danska nationen än med den svenska, skåningar som är republikaner i sitt ogillande av inaveln och analfabeterna på slottet i Stockholm men som ändå skänker en sympatiserande, vänlig tanke till Dronning Margrethe. Vi vet att vi är östdanskar, som Bornholms, delar av Blekinges och Hallands befolkningar och vi vet att vi har historien med oss när vi säger att forna tiders Skåneland ockuperades och etnifierades av svenskarna, så som nu andra länder etnifieras av andra folk.

Vi vet att Lund var vårt danska biskopssäte och vi vet att det var där centralmakten i Stockholm satte in stöten för att språkligt, kulturellt och vardagligt göra oss till svenskar. Men vi blev inte riktigt accepterade som det. Vi betraktas fortfarande, norr om den småländska gränsen, som halvdanskar. Vi har under barndomen fått höra att vi är ”skiderövar” och att vi inte är värdiga att kallas svenskar.

 

Tror ni att jag är skånsk separatist? Tvärtom. Nationalstaten är viktigare att hävda än på länge. Bara med den kan vi stå emot det Zygmunt Bauman betecknade som globaliseringens sämsta sidor. Sverige är en nation. Det gagnar ingen svensk minoritet, skånsk, jämtländsk, samisk eller annan att försvaga denna nationalstat.

Sandra och Hans Nydahl,
mina farföräldrar.

Jag berättar allt detta för att jag vill att den månghundraåriga tvisten mellan Sverige och Danmark, ytterst den med Skåneland, ska förvaltas så att den gagnar oss. Vi är nordbor.Vi är skandinaver. Vi skäms inte för det. Vi vet varifrån vi stammar och vart vi är på väg. Då blir det så oerhört mycket lättare att säga nej till politikerklassen i Köpenhamn och till politikerklassen i Stockholm. De splittrar och river ner. De förstör och söndrar. Men de gör det på gott humör och med solsken i blick. Så ser den politiska cynismen ut.

Därför hävdar jag med stolthet min skånska identitet. Den bär inom sig det bästa av tre kulturer; den danska, den svenska och den skåneländska. Och med det perspektivet kan jag hedra min farfars mor Mathilda Petersdotter, som tog sig till Köpenhamn, där blev gravid, födde den Hans Christian som adopterades av en fiskarefamilj Nydahl i Landskrona och som skulle bli min farfar och skånske anfader.