England, klass- eller kastsamhälle

Dudley, Black Country. Foto: A. Nydahl

Den 22 april 2012 skrev Dalrymple en intressant text i Wall Street Journal om ”det motbjudande förråandet av England”. Återigen får vi bekanta oss med en vardaglig busstur i landet:

“För några dagar sedan, vid en fullproppad busshållplats i Nottingham började en fet yngling i trettonårsåldern att kasta mat på en kompis. En del av det var nära att träffa mig och landade på marken precis bredvid och förvandlades till sörja. ’Förlåt mig’ sa jag till ynglingen, ’kan du plocka upp det där?’ ’ Shut the fuck up!’ morrade han ilsket, med en verkligt hatisk grimas i ansiktet.”

Det är just denna attityd som skrämmer mig så i den engelska vardagen. När jag följde de upplopp som skakade landet 2011 tänkte jag på hur lite det behövs för att man själv ska bli ett offer för massans eller rentav pöbelns ohejdbara vrede. Det behöver inte finnas en verklig konflikt när den 13-årige grabbens fräckhet övergår i fysiskt våld. Det räcker med ett förfluget ord eller en feltolkad blick, det räcker med universalursäkten som säger att förövaren ”blivit kränkt” vilken antas både förklara och ursäkta hans beteende.

Dalrymple fortsätter sin berättelse:

”Varje fredag- och lördagkväll kommer polisens kravallbilar till min annars så charmerande lilla landsortstad i Shropshire där, om det nu inte vore för massberusningen som unga människor ägnar sig åt, annars ingen polis hade behövts. För en kort tid sedan kom jag hem alldeles före midnatt, och hittade några hundra meter från min egen dörr en polis som stod bekymrat lutad över en kollapsad, billigt halvklädd kvinna som låg hopsjunken i en hög, medvetslös i sina egna spyor.”

Dalrymple försöker förstå hur det kunnat gå så här illa (och på ett sätt som varje människa i Europa förstås känner igen, från minsta lilla samhälle till de riktigt stora städerna):

”Vad är det som orsakat detta hövlighetens sammanbrott i Storbritannien, som vi ju fortfarande minns som ett hövligt land? Som jag ser det, handlar det om en degraderad version av egalitarismen, som är mångkulturalismens allierade. Också medelklassmänniskor uppför sig nu i allt större utsträckning ohyfsat och på ett brutalt sätt här i landet därför att de tror att de genom att göra så uttrycker sin solidaritet med de sämre ställda i samhället. Härmningen tänker de, är den högsta formen av sympati. Det är förstås en outtalad förolämpning mot många av de fattiga, ty fattigdom och avsaknaden av hyfs är på intet sätt detsamma. Multikulturalismen är skadlig därför att den förnekar att när det handlar om kultur, så finns det en bättre och en sämre, en högre och en lägre - utan bara skillnader. Världens kultur används här i sin antropologiska betydelse, och det innebär att uppförandet i sin helhet inte är biologiskt. Ändå är varje uppförande – som att ligga hopsjunken i en pöl av spyor – en del av en kultur, och eftersom alla kulturer ex hypothesi är lika mycket värda, så har ingen någon rätt att kritisera, än mindre förbjuda, något uppförande. Och om jag måste acceptera din kultur, så måste du acceptera min. Och om du inte gillar det, synd för dig. Tyvärr är det så att den lägsta formen av kultur är den som är enklast att nå, ex hypothesi igen, och då finns det heller inte anledning att försöka nå en högre. Bristen på hyfs i Storbritannien har en militant, ideologisk udd. De ohyfsade britterna är inte ociviliserade av försumlighet, de hatar och förkastar civilisation aktivt.”

När Lars Hedegaard den 22 maj 2012 för nättidningen Sappho intervjuade Theodore Dalrymple framkom det en del viktiga synpunkter som kanske inte framförs så ofta. Han uttrycker förstås sin mycket pessimistiska syn på Storbritanniens utveckling. Han menar inte bara att landet är sjukt i största allmänhet utan också konkret därför att så många av landets medborgare går på sjukpenning. Dalrymple understryker att miljoner unga står utanför arbetsmarknaden, samtidigt som man importerar arbetskraft. Mer än tre miljoner engelsmän är "on the sick", trots att de inte har några hälsoproblem. Hur är det möjligt? Dalrymple säger att det beror på att läkarna hotas och överfalls rent fysiskt om de inte skriver ut sjukintyg. Om man utsätts för det så ger man som läkare upp sin yrkesetik och skriver ut intyg på löpande band. Idag har England fler invalider än omedelbart efter första världskriget.

Dalrymple säger att den nationen, och särskilt den engelska arbetarklassen, upplöses av normlöshet, dåliga och självdestruktiva vanor, moraliskt förfall, grymhet, okunskap och ren dumhet. Men det började inte underifrån! Förruttnelsen började i toppen, hos eliten, från vilken den infekterat resten av samhället.

I intervjun säger Dalrymple att det inte finns något europeiskt land där befolkningen uppför sig sämre än i England. Det uttalandet har jag funderat mycket på. Min erfarenhet säger mig, att det man möter av antisocialt uppförande i Black Country är tämligen likt, eller rentav identiskt, med det jag möter i Skåne. Dessutom finns det i alla vardagliga situationer jag befunnit mig i en överväldigande majoritet av engelsmän som uppför sig långt över förväntan. Artighet, vänlighet och hjälpsamhet möter jag överallt. Också många av de asiatiska invandrare man kommer i kontakt med – oftast i små butiker eller tidningskiosker – har tagit till sig detta beteende. Det kan gälla allt från att oombedda börja ge råd om vad man som besökare bör se i Birmingham, eller att hjälpa mig med en tung resväska, utan att jag andats en stavelse av ett sådant behov. Jag tvivlar förstås inte på att Dalrymples erfarenhet är så mycket större och djupare. Men bilden är inte entydig.

Väldigt intressant blir det när han berättar om sin far, född 1909 i ett arbetarklasskvarter, men som ändå fick en bra skolundervisning. Bor man däremot i ett fattigt område idag, säger Dalrymple, så lär man sig i princip ingenting, så om man inte blir fotbollsspelare, förblir man hängande på samhällets botten. Det är den situationen som dagens vita brittiska arbetarklass har att finna sig i. Han säger också, att England vid tiden för hans fars skolgång var ett klassamhälle och att det kanske bara var fem procent av eleverna som hade fullt utbyte av skolgången, men de blev å andra sidan ledare och förbilder för andra, och det bevisade att social mobilitet var en verklig möjlighet. Den tiden är förbi.

Lars Hedegaard hänvisar till en artikel som Dalrymple publicerat i New English Review, där han hävdar att England idag leds av en ny nomenklatura, vilken bäst kan beskrivas som en kast, och att landet gått från att vara ett klass- till att bli ett kastsamhälle. Dalrymple förklarar vad han menar, nämligen att ett klassamhälle har kvar möjligheten till social mobilitet. Ett kastsamhälle ger inte den möjligheten. Om man lever på samhällets botten så får man stanna där, man hyser inte minsta hopp, och då uppför man sig därefter. Och det är mycket möjligt att eliten föredrar ett samhälle där social mobilitet är utesluten.

Denna text är ett kort utdrag ur min nya bok Black Country. Är du intresserad av boken kan du klicka på omslaget som ligger i bloggens högerspalt. Du kommer då till en informationssida.

Mikael Jalvings Absolut Sverige nu översatt till svenska

När Mikael Jalvings bok Absolut Sverige utkom i början av 2011 skrev jag en text som förstås står sig idag med (se nedan). Nu har boken kommit på svenska, översatt av Lennart Svensson och utgiven av ett engelskt förlag (!). Förlaget har det otympliga namnet Psychology and Commercial Design LTD och ligger i South Essex. Boken är tryckt i Polen och skulle distribueras i Sverige av Recito förlag. Så sent som i september hade Recito givit grönt ljus för boken. Men den fars som Jalving varit med om vid översättningen av boken fortsätter nu ett varv till. Han har nämligen fått följande mail från Recito:

"Tyvärr måste jag meddela att vi beslutat inte distribuera boken då det sätter oss i en situation vi inte känner oss bekväma med. Vi önskar er lycka med att finna en distributör som kan hjälpa er och hoppas att vårt sena besked inte innebär problem att hinna med detta."

Detta mail är en tragikomisk bekräftelse av det tillstånd som Jalving beskriver i sin bok om Sverige: rädslan, fegheten, tystnaden inför varje fenomen som kan uppfattas som kontroversiellt. Kanske trodde Recito att de skulle drabbas av den svenska kulturens järnnäve och få löpa gatlopp, anklagade för ”islamofobi” och andra spöken. I sitt förord beskriver Lars Vilks det mycket bra:

”Jalving kan kosta på sig att diskutera invandrarfrågor. Som dansk behöver han inte riskera att bli kallad rasist eftersom det är en allmän uppfattning att alla danskar är om inte rasister så åtminstone benäget främlingsfientliga. Invandrarpolitik är ett tabubelagt ämne i ett land som med en sällsam fanatism upphöjer mångkultur och globalisering till sina ledstjärnor.”

Nå, här följer nu min recension från 2011.

*

Man behöver inte ha gjort några djupdykningar i litteraturen för att veta att vi i Sverige sedan ansenlig tid ägnar oss åt att framställa grannlandet Danmark som en i det närmaste diktaturliknande stat där myndigheter, politiska partier, massmedier och folk på gatan ägnar sig åt att jaga invandrare och på fritiden ägna sig åt det självbedrägeri som kallas hygge. Jag hör förnuftiga människor på fullt allvar fråga: ”Finns det några invandrare kvar i Danmark?”

Den förljugna bilden av en hel nation är så inpyrd av fördomar och stereotyper att det är ett under att den tas på allvar. De senaste två åren har den rentav fått spridandet av dessa fördomar och stereotyper att inbringa litterära och journalistiska priser och utmärkelser här i Sverige. Det har varit pinsamt att se hur en hel kår av kulturredaktörer knäböjt för denna populism (som är en spegelbild av vad den själv säger sig angripa i dansk politik, men den egna populismen, blinkningen åt rännstenens opinion, känner man uppenbarligen inte igen).

Det är därför angeläget att redan inledningsvis slå fast att Mikael Jalvings bok om Sverige inte i något avseende liknar dessa nationella och kulturella vrångbilder. Jalving ägnar sig inte åt att befästa stereotyper, han tillåter sig inte en pöbelaktig jargong präglad av mångårig misstro mellan danskar och svenskar. Tvärtom tar han tag i stereotyperna, vrider och vänder på dem, resonerar utifrån egna erfarenheter och kunskaper, samt inte minst samtalar med och intervjuar en stor mängd svenskar som kan uttala sig både om vår historia, vår kultur och tradition, förankrad i den nya samtid som präglar varje europeisk nation: massmigrationens och islamiserings tid.

Jag har inget behov av att redovisa min egen erfarenhet av Danmark. Låt mig bara säga att den är långvarig, intensiv och alltjämt pågående. Det finns så många aspekter på det umgänget att det skulle kräva en egen text. Däremot tycker jag det är intressant att Jalving inleder sin bok med sådana personliga reflektioner. Sverige är inte ett okänt land för honom, han vet var han ska leta, vem han ska fråga och vad han ska undersöka.

Bland de intervjuade och/eller citerade personerna i Jalvings bok finns många av den svenska debattens viktiga människor, som journalisten Susanne Popova som bl.a. skrivit om den svenska överklassen, s-kvinnornas ordförande Nalin Pekgul, fp-riksdagskvinnan Camilla Lindberg, författaren och historikern Göran Hägg, Dilsa Demirbag-Sten, Aje Carlbom, Lars Vilks, flera framträdande sd-politiker, imamen Ayob Chibli i den libyenägda malmömoskén, Peter Sköld och Ingrid Inga i sameland och många, många fler.

Boken är upplagd som en resa. Vi får sitta med Jalving i hans hyrbilar när han susar fram från söder till norr. Hans nyfikenhet är stor, han samtalar med så många människor han kan, läser, betraktar och lär. Sådana resor har många gjort i det förflutna. Jag kommer direkt att tänka på Selma Lagerlöfs svenska sagoresa med Nils Holgersson och Lubbe Nordströms sätt att skildra Lort-Sverige. Vi är däremot fattigare på sådana resor i nutid och under läsningen slår det mig att en svensk översättning av Jalvings bok vore välkommen.

Historikern Jalving framträder tydligt i bokens skildringar av det förflutna i Sverige, från försvenskningen av Skåne till försöken till särartspolitik i Sameland, det första en framgång för centralmakten i Stockholm, det andra en nästan patetisk styrning i riktning mot särintresse och etnifiering (den som är totalförbjuden för alla andra svenska medborgare).

I bilden av det samtida Sverige tar han med självklarhet med skildringen av de klassiska bilmärkena Volvo och Saab, som nu är kinesiska respektive holländsk-ryska (uppdatering: på den här punkten har alla turerna lett fram till något annat, nämligen kinesiskägd koncern för produktion av el-bilar). Det blir ett konkret exempel på hur överheten säljer ut de nationella tillgångarna.

Bredare blir skildringen i det avsnitt som heter Den nye overklasse. Den kapitalistiska välfärdsstaten står i centrum för det avsnitt där Andreas Bergh skildrar vårt lands efterkrigshistoria. Alldeles osökt leder det Jalving in på ett avsnitt om svensk maffia.

Viktigast är kanske ändå den sista delen av boken som handlar om Sverige som ”tystnadens rike” och de motröster som försöker ta sig an kontroversiella samhällsfrågor utan att rädas den mediala och politiska makten. Det som först nu kritiseras av ledande europeiska politiker som Angela Merkel, Nicolas Sarkozy och David Cameron, sammanfattningsvis kallat mångkultur, står i centrum för dessa dissidenter. Frågan är alltså: kan ett modernt liberalt samhälle med grundläggande demokratiska fri- och rättigheter, samexistera med parallella kulturer som hela tiden ställer särkrav? Hur förena demokrati med sharialagar och könsapartheid i islam? Hur förena väsensskilda värdegrunder i ett och samma land? Hur förena en strävan efter jämlikhet och en ambition att låsa in kvinnor i niqab?

Vi är många som svarar att det är omöjliga ekvationer, och därför ägnar Jalving särskild uppmärksamhet åt dessa frågeställningar. Man kan rentav säga att de är centrala för den konsensus- och tystnadskultur som härskar i Sverige. De få journalister och författare som skriver om frågorna kopplas genast till den sverigedemokratiska kretsen, som om inte en fritänkare kunde agera som oberoende intellektuell. Stämplingen är avsiktlig, den syftar till demonisering och ännu mer tystnad. Demoniseringen måste motarbetas utifrån en antitotalitär, demokratisk hållning. Tystnadskulturen lär inte krackelera för att extremnationalister angriper den. Tvärtom tror jag att det stärker den och ökar beröringsskräcken i det svenska samhället. Vi lever trots allt i en nation där inte ens en självmordsbombare i huvudstaden får statsministern att säga hårdare ord än att ”det är oönskat.”

Helt stilenligt avslutar Jalving sin bok med ett kapitel om stormakten, imperiet Sverige och vad som återstår av det. I bilden av Sverige måste man inkludera både De vita bussarna och Baltutlämningen, både goda handlingar och kryperi för en totalitär makt i öster. Det gör bilden komplex men tjänar som utgångspunkt för samtal om vad som gått fel i det svenska folkhemsbygget. Tro inte att Jalving skrivit en bok som försöker knipa poäng på en eller två politiska frågor. Rakt tvärtom är den en mycket bred beskrivning av Sverige, historiskt och samtida. Den som inte känner sitt eget land särskilt väl ska absolut läsa den. Det mest befriande är att den inte har till syfte att locka fram raljanta kommentarer, varken bland danska eller svenska läsare. Den står på en stabil saklig grund och förhoppningsvis kommer den att recenseras och diskuteras just utifrån den.

Uppdatering: jag fick en kommentar som gick ut på att bokens svenska översättare skulle vara "en ökänd nationalist" som "försvarat Breivik". För att påstå detta måste man veta vilken Lennart Svensson man talar om. Hur många Lennart Svensson finns det i Sverige? Jag skulle inte komma på tanken att räkna dem. Jag skulle inte heller börja skriva runt för att fråga vilken av dem det är som översatt Jalvings bok. För mig är det - förstås - Jalvings text som det handlar om. Visst hade jag kunnat kritisera översättningen, för den har sina brister, men om översättaren vet jag inte ett skvatt. För övrigt besvarar jag aldrig anonyma påhopp i bloggen, och i det här fallet blir det soptunnan. Välkommen tillbaka under eget namn och med verifierbara uppgifter.

Jan Lundgren prisad

Jan Lundgren har idag tilldelats Region Skånes kulturpris på etthundra tusen kronor. Det är fint när det någon enstaka gång händer något riktigt vackert här i mitt landskap. Region Skåne har ju sitt säte i min stad, Kristianstad.

Motiveringen lyder: "...för sitt konstnärskap som kännetecknas av både nyskapande och tekniskt raffinemang."

Tvivlar man på det kan man lyssna här:

Ömer Döngeloglu, muslimsk judehatare.

Eftersom jag skrev om ungerskt judehat alldeles nyss, vill jag idag ta upp den andra typen av samma sak, nämligen den muslimska antisemitismen. Det är Jaleh Tavakoli i danska Den Korte Avis som idag skriver att den turkiske imamen Ömer Döngeloglu är på väg till Danmark.

"Ömer Döngeloglu optræder ofte på tyrkisk TV og forholder sig til  forskellige islamiske emner. Derudover er han meget aktiv på Twitter og Facebook. Döngeloglu roser direkte Iran og Hamas, og er direkte racistisk overfor jøder. Men nu bliver han inviteret til Danmark til en konference på fredag, hvor han skal prædike hans had og udemokratiske holdninger. Det var kun ved et tilfælde at min tyrkiske mand faldt over dette arrangement på Facebook, og efter lidt research var det helt åbenlyst at manden er direkte racist. Det undrer mig at nogle tyrkere i Danmark kan finde på at deltage i et sådant arrangement, eller overhovedet at invitere til det. Det ærgrer mig altid at politisk galt afmarcherede folk bliver inviteret herop, udenlands fra, for at tale for et ofte meget ungt publikum. Det er selvfølgeligt godt at vi i Danmark har ytringsfrihed, men den skal ikke udnyttes til at prædike imod menneskerettigheder og demokratiet, imens vi andre sover i timen og uden at det bliver modsagt."

Några exempel på denna antisemitism: ”Kære gud, jævn Israel med jorden via Hamas som er Moses  næve.” ”Feje jøde, du gemmer dig i en kampvogn, din spædbørnsmorderiske beskidte jøde” ”Tag hævn over det sataniske samfund, Israel. … væk Muhammeds folk, Åh gud,” ”tilintetgør universets splidmager og forbandelse, Israel”.

Här ser vi konkreta exempel på det judehat som tar omvägen om Israel men ändå alltid landar i uttryck som "smutsige jude (beskidte jøde)". Jublar turkarna? Jag vet inte, men är väl rädd för det. I Köpenhamn, dit man bjudit honom, finns det uppenbarligen en sympati. Kanske är det allra viktigast att granska den.

Eli Göndör: ”Jag har mina känslor och mitt förstånd”. Muslimska kvinnor i Israel (Atlantis)

Eli Göndör, född 1958 i Stockholm, flyttade 1977 till Israel men återkom till Sverige 2000. Han är mellanösternkännare, doktorerade i islamologi vid Lunds universitet 2012 med en avhandling om muslimska kvinnor i Israel. Hans bok ansluter är en populärversion av avhandlingen, med en rad intervjuer och samtal med dessa kvinnor. Muslimerna är en växande folkgrupp i Israel. Boken anger att de idag utgör 17% av befolkningen och att 600 000 av dem är kvinnor.

"I stort sett accepterar den muslimska befolkningen att de lever i ett land med judisk majoritet. Detta innebär att Islamiska rörelsen, som ser sig som strikt religiös, måste förhålla sig till att det förekommer en tolkning av islam som inte är villig att acceptera eller erkänna Israels rätt att existera."

Göndörs samtal handlar om allt från politisk-religiös väckelse till vardagstankar kring kläder, traditioner och de israeliska muslimernas ställning inom den globala muslimska strukturen (umma). Samtalen och analyserna kring dem är personliga och förvånansvärt fria från floskler och standardfraser eftersom Göndör är personlig och öppen. Se till exempel på denna lilla dialog mellan författaren och en muslimsk kvinna (där man ändå skymtar en standardfras i "det enda rätta"):

"ELI: Du säger 'vi muslimer'. Känner du någon gemenskap med andra muslimer i världen? Känner du exempelvis samhörighet med en muslim även om du inte förstår deras språk? Muslimer från Indonesien till exempel? LEILA: Ja, det gör jag för att de tror på detsamma som jag gör. På det enda rätta. Klart att det finns en gemenskap och ett sammanhang."

Efter detta samtal, som jag bara citerade helt kort, kommer Göndörs analys:

"Leila uttrycker vad som kan förstås som känslan av gemenskap, vilken inte nödvändigtvis är knuten till just muslimer i arabvärlden utan snarare är förknippade med andra människor för att de är muslimer."

När han diskuterar samma sak med en annan kvinna som heter Aisha säger hon:

" Jag får inte somna innan jag har ägnat alla muslimer i världen en tanke. Vid slutet kommer Gud att fråga mig varför jag inte gjorde något för att hjälpa de behövande. Samtidigt vet Gud vad mina begränsningar är och vad jag är förmögen till. Han vet att jag inte kan hjälpa människor som dör i krig. Jag kan bara hjälpa till genom att be till Gud"

Göndörs kommentar:

"Här infinner sig lidandet som identifikationsmarkör för första gången..."

Göndör har lyckats komma människor nära, och hans redovisningar av omständigheterna gör att man får en bra bild av hur det ser ut för de kvinnor som här proklamerar sig som de moderna, och som säger ”islam driver oss framåt och placerar oss i centrum”. Göndörs stil är lättillgänglig och mycket tilltalande.

Leif Stenberg, Lunds universitet, har skrivit ett intressant förord där han bland annat berättar om Göndörs ambitionsnivå:

"När jag blev uppringd av Eli Göndör första gången frågade han om det var möjligt att studera islamologi på distans. Någon distansutbildning existerade inte i ämnet, men det hela löstes i en pragmatisk anda och Eli började studera islamologi hösten 2004. Under de följande fyra åren skrev Eli två uppsatser i ämnena mellanösternkunskap och islamologi för filosofie kandidatexamen och slutförde magisterexamen. Han antogs till forskarutbildningen i hård konkurrens år 2008 och disputationen skedde alltså under våren 2012."

Detta är, som jag ser det, den första bok på svenska som seriöst belyser en väsentlig del av Israels demografiska utmaning inför framtiden. Om man redovisar fakta som Göndör, finns också en bättre möjlighet att börja analysera och diskutera. Vid läsningen anar man gigantiska problem framöver, särskilt som man vet att de redan visar sig i den israeliska vardagen.

Morten Uhrskov Jensen recenserar Black Country i danska tidskriften Sappho

Shrewsbury, West Midlands. Foto: Astrid Nydahl

Idag skriver Morten Uhrskov Jensen i Sappho.dk om min bok Black Country. Det är en lång och ingående recension, som jag bara vill saxa två avsnitt av här:

"Især har Thomas Nydahl fokus på de seneste årtiers udvikling, hvor Black Country, men især Birmingham, forvandles til ukendelighed i kraft af den store ikke-vestlige, særligt muslimske, indvandring. En af styrkerne ved bogen er Thomas Nydahls tilbageblik på tiden før. Alt var ikke rosenrødt. I den tidlige industrialiserings tid var der fattigdom og råhed til overmål. Hundrede tusinder af mennesker blev revet op fra deres rødder på landet og havde ikke andet valg end at søge arbejde i de nye industrier i f.eks. Black Country. Efter årtier med drukkenskab, kriminalitet og brudte familier voksede imidlertid et civilsamfund frem i slutningen af det 19. århundrede. Det frivillige foreningsliv begyndte at blomstre, og netop det uundværlige civilsamfund voksede sig stærkt. Frie borgere engagerede sig frivilligt i det lokale område, bedre bliver det ikke. Langsomt, men sikkert er det civile samfund dog på retræten i Black Country.

Mot slutet av texten skriver han något som kanske kräver sin förklaring. Han skriver att min bok är "meget trist". Det betyder nu inte att den är trist/tråkig utifrån en svensk förståelse av ordet. Trist på danska betyder i det här sammanhanget närmast "sorglig" eller "bedrövlig". Den saken har flera privatpersoner också framfört till mig, eftersom det jag berättar knappast utlöser några känslor av trivsel och hopp. Tvärtom. Och det har ju aldrig varit mitt syfte att skriva om "lycka" i Black Country. Det gör pressen redan med den äran (när de hittar något).

"Thomas Nydahl har skrevet en tankevækkende bog. Bogen er afmålt i formen, ja næsten forsigtig. Ikke nødvendigvis forsigtig på en kedelig måde, snarere derhen, hvor den udtrykker tvivl om trufne beslutninger om fremtidig ageren. Jeg lagde ud med at skrive, at Thomas Nydahls bog er meget trist. Den dom vil jeg fastholde. Thomas Nydahls bog varsler ikke mild vind, men storm, måske endda orkan."

Som ni märker är det danska recensioner som dominerar hittills. Det är för mig alldeles självklart eftersom det är i Danmark man kan diskutera dessa frågor utan att ängsligt stirra på vad som är tabu eller inte.

Ungersk parlamentariker: "Judarna är ett hot mot nationens säkerhet."

Márton Gyöngyösi vill ha lista på ungerska judar

Hungarian Spectrum skrev igår i ett ämne som också fick det att i alla fall lite skvalpa till i den svenska ankdammen. Det handlar alltså om Jobbiks allt fräckare framtoning i den ungerska offentligheten.

“By now major papers all over the world have carried the story of a far-right Hungarian member of parliament, Márton Gyöngyösi, who called for a list of Jewish members of the government and parliament because in his opinion they may pose a threat to Hungary’s national security. The condensed stories are often inaccurate and/or they don’t give the background necessary to understand the exchange in the Hungarian parliament that rightly received the condemnation of the whole democratic world.”

Márton Gyöngyösi är förvisso bara en individ, men han representerar en politisk kraft I samtidens Ungern som inte är att leka med.

“Yesterday’s encounter between Gyöngyösi and Undersecretary of Foreign Affairs Zsolt Németh was not entirely unexpected. After all, it was only about a week ago that Jobbik organized a demonstration in front of the Israeli Embassy in Budapest where the leader of the party, Gábor Vona, called on the Hungarian government to find out whether there are Israeli citizens among the members of the government and parliament. Vona also demanded an account of the “presence of Israeli capital in Hungary.”

Detta gör saken intressant också ur ett annat perspektiv och visar var dessa människor har sina ideologiska rötter. Genom att tala om ”israeliska medborgare i regering och parlament” försöker de via den retoriska omvägen säga att det kanske finns judar som har inflytande över Ungerns politik. I parlamentet finns det förstås människor som inte finner sig i detta:

“Today four members of parliament wore yellow stars in protest. The MSZP István Ujhelyi who happened to be the presiding speaker this morning and three DK members of parliament who still sit among the independents: Ágnes Vadai, István Kolber, and László Varju.”

Det är vackert gjort av de fyra. Men borde de inte ha varit fyrtio - minst? Och det som är värst med den här saken är att antisemiterna har folkligt stöd.Kanske är det särskilt illavarslande i ett land som Ungern där man sannerligen inte glömt pilkorsarna och vägen till Auschwitz.

Artur Szulc: Marodörer, medhjälpare och mördare. Katolska och judiska polacker i nazisternas tjänst 1940-43 (Sivart förlag).

Tyska trupper marscherar in i Polen.

Människans inre avgrunder visar sig väl alltid i konflikter. Redan i de minsta familjekonflikter ser man hur egoism och elakhet träder fram, även om de till synes inte funnits förut. I krig är den här sortens inre avgrunder kanske rentav det som kommer att dominera. Vi säger att människans både bästa och sämsta sidor kommer fram i krig. Det är banalt att påpeka, men kanske ändå viktigt att hålla i minnet vid läsningen av Artur Szulcs Marodörer, medhjälpare och mördare om vad som hände i de katolska respektive judiska folkgrupperna under nazisternas våldtäkt på Polen.

Hans bok tar upp tämligen välkända händelser, som massakern i Jedwabne, kanske senast ordentligt analyserad då Jan T Gross bok i ämnet, Neighbours: The Destruction of the Jewish Community in Jedbawne, Poland 1941, blev internationellt belyst och omdiskuterad, det skedde 2001. Han skriver också om väldokumenterade fenomen som de judiska gettopoliserna som hade tyskarnas uppdrag att hålla gettot i schack.

Men i sådana ämnen som redan fått omfattande uppmärksamhet diskuterar han påståenden utifrån arkivstudier, annan (oftast polsk) litteratur i ämnet och bidrar med ett eget lågmält resonerande som inte sällan ifrågasätter den gängse historieskrivningen.

Författaren, född 1976 i Szczecin (Stettin), Polen. 

När jag går tillbaka till bokens förord slår det mig att Szulc skrivit en bok som kräver samma ”förklaringar” som min egen Black Country gör. Man får så att säga gardera sig redan i förordet mot de anklagelser man vet kan komma från recensenter och kritiker – kanske till och med från sakkunniga inom de områden och ämnen man valt. Szulc vill understryka att han varken är antisemit eller att han förminskat betydelsen av de sakuppgifter som finns skildrade i de kanske mest kända verken om judisk historia kopplad till förintelsen och/eller pogromer, och för det tredje hävdar han att historiker och amatörhistoriker ”till sin natur ska vara nonkonformister” och därför ”orädda att ta sig an ämnesområden som kan förefalla vara minerad terräng”. Jag tycker om den attityden. Inte bara för att jag själv vill skriva utifrån sådana hållningar, utan för att jag allt som oftast saknar litteratur skriven på det sättet.

Szulc trampar förvisso in på minerad mark, men jag tycker inte att jag någon gång under läsningen ser honom trampa fel. Det finns ett resonerande som med alla sina frågor också möjliggör tolkningar av hans framställningar. Framför allt blir jag nyfiken och vill veta mer om enskildheter. En annan sak som slår mig, i såväl skildringen av katolska som judiska individer som samarbetar med och/eller arbetar för tyskarna, är att de uppenbarligen befunnit sig i situationer där valmöjligheter kanske inte ens fanns. Hur skulle en jude i gettot ha svarat när en SS-man krävde hans eller hennes tjänster? Hur skulle katoliker underställda tidens stora religion, nationalsocialismen, på plats och representerad av tungt beväpnade tyska soldater, agera inför deras krav på samarbete och tjänster?

Varken juden eller katoliken har i alla givna situationer möjligheten att svara nej (om inte döden ter sig särskilt åtråvärd i just det ögonblicket). Jag har alltsedan Balkankrigen på 1990-talet ställt mig själv frågan vad jag skulle ha gjort. Skulle jag göra motstånd? Skulle jag ansluta mig till en väpnad grupp? Skulle jag ha flytt? Det finns förstås inga svar på sådana hypotetiska frågor.

Också för den som skriver om vår nära historia kan avsaknaden av svar vara ett problem men också en utmaning. Låt mig därför avsluta med några ord från Szulc själv. I förordet skriver han att boken tillägnas de ”polska judar och kristna som föll offer för nazikollaboratörernas missgärningar och svek”.

Och fram mot slutet av berättelsen, i kapitlet En oretuscherad historieskrivning, skriver han:

Leopold Socha

”Polackerna var (…) det enda folket i tyskockuperade Europa som bildade en organisation (Żegota) vars enda syfte var att hjälpa och rädda judar. Därtill tog tusentals polacker saken i egna händer och gömde judar trots att alla former av assistans till judar var belagt med dödsstraff. Över 6000 polska katoliker har belönats med medaljen Rättfärdig bland världens folk av Yad Vashem-institutet i Israel för sina insatser (…) Här måste jag dock inlägga att dessa polacker inte kan nyttjas som ett verktyg i förhärligandet av den stora massan som de facto förhöll sig passiv.”

Och om de judar som samarbetade med den tyske ockupanten vill jag avslutningsvis citera detta korta stycke:

”Judisk kollaboration med nazisterna i ockuperade Polen var en marginell företeelse, men likväl vållade den ’enorm skada’, som professor Yehuda Bauer uttrycker det.”

Artur Szulc bok är ett friskt och modigt inslag i den litteratur som om och om igen vill skildra, studera och debattera det som hände under det katastrofala andra världskriget.

Karin Stensdotter om Black Country

Foto: TN

Så kom ännu en recension, den här gången från Karin Stensdotters Blott Sverige:

"Nydahl är, mellan raderna, upprörd över sakernas tillstånd. Men han ger inga lösningar, han applåderar heller inte myndigheters och politikers floskler kring den här problematiken. Ingenting görs som fungerar. Jag tycker mig också ana från Nydahls sida vad som skulle behövas. Social upprustning förstås. En fungerande skola med krav och ambitioner, så att kommande generationer slipper samma elände. Motstånd mot militant islam. Nej till krav på särbehandling, nej till alltför mycket slöja, nej till dubbla budskap från moskéer och bokhandlare. Hårt mot hårt. Men det skriver han alltså inte. Slutsatsen är min."

En ytterst liten kommentar här bara: upprörd är jag förstås, men det jag framför allt velat med boken är att spegla svenska tillstånd i engelsk verklighet, och i det framför allt uttrycka sorg över folkhemmets död. Islamisering, atomisering och gettoisering kunde möjligen sammanfatta vad det handlar om. Ungefär.

"Istället rör han sig med begrepp som åtminstone ibland får mig att studsa lätt, "lågintensivt krig" t ex. Minns nu inte vem som myntade begreppet, men Thomas Nydahl använder det, om islams kravapparat och även de yttringar av terrorism vi sett i religionens namn. Om det är ett riktigt sätt att se/formulera saken är svårt att säga. Både ja och nej, kanske. Visst måste väl terrorismen ses som en sorts krigsförklaring, men det lågintensiva inbegriper en sorts ständigt pågående krig. Det skrämmer. Frågan är förstås om det stämmer."

Den författare som redan på 1990-talet etablerade uttrycket "lågintensivt inbördeskrig" är Hans Magnus Enzensberger. Läs om det här. Uttrycket är alltså inte mitt, men när jag läser hans bok, som heter Inbördeskrig, ser jag att den på ett förträffligt sätt beskriver den europeiska utvecklingen/avvecklingen.

Goda ord från Lars Vilks

Mikael Jalving och Lars Vilks, april 2012. Foto: Snaphanen.

Mikael Jalvings bok Absolut Sverige - i vilken jag bland en rad andra människor intervjuas om tillståndet i riket - kommer nu på svenska (Psychology and Commercial Design, LTD förlag). Jag ska skriva om boken igen när jag läst på mitt eget modersmål. Men idag ville jag visa er vad Lars Vilks skriver i sitt förord, bland mycket annat:

"Jalving träffar författaren Thomas Nydahl vars egensinnighet är ett nationellt problem. Nydahl lider nämligen av föreställningen att han önskar försvara arv och tradition och sådant som yttrandefrihet och den sekulära staten. Därmed bryter Nydahl överenskommelsen om kulturers lika värde och blir ett svårartat fall med föga hoppfull prognos. Nydahl tycks framhärda i sitt tillstånd och vägrar att låta sig behandlas."

Så nu vet jag. Och när det är Lars Vilks som säger det godtar jag det svåra tillstånd jag befinner mig i. Vet ju att det varken finns botemedel eller hopp om bättring. Det är bara att fortsätta på den inslagna vägen, väl medveten om att man inte har en chans.

Mikael Jalving i Jyllands-Posten om Black Country-boken.

"Det er den svenske essayist Thomas Nydahl, som minder mig om Engels meritter i en ny og fremragende reportagebog fra det såkaldte Black Country i det vestlige Midlands omkring Birmingham, verdens først industrialiserede region, hvis historie over flere mil minder om det Skåne, forfattaren kommer fra. Nydahl går i Engels fodspor og beser den nye underklasse, som er vokset frem i vor tid, og sammenligner den med førhen. Forskellen er kolossal. Hvor den gamle underklasse var socialt proletariseret, er den nye underklasse ikke i samme grad økonomisk fattig, men snarere kulturelt og intellektuellt underbemidlet. Vi snakker om mennesker, hvide såvel som indvandrere fra fjerne lande, som dårligt kan følge med i et banalt tv-program eller læse en jumbo-bog (...)

Med Nydahl glor man ud over en mental slagsmark, som forsøges erstattes af idiotisk tidsfordriv, narko, kriminalitet og bandekultur i varierende doser. I Malmø, Landskrona, Bimringham eller København, samme deroute, og det er mildt sagt til at blive rasende over (...)

I den anden ende af lønskalen har vi banker som f.eks. Danske Bank, der i annonce efter annonce leger med drømmen om, at verden bestandigt forandres til det bedre og er svanger med en ny normal og lugter af Benetton-reklamernes naivitet från 1990-erne.

Jeg får knopper af denne idiotiske kapitalisme, dette indsukrede hykleri, denne uhæmmede politiske korrekthed fra folk, der burde vide bedre, men naturligtvis håber at tjene store penge på at gøre sig til katalysatorer for tidsåndens værste forestillinger og fejltagelser. Friedrich Engels må fryde sig fra sin grav."

Mikael Jalving i Jyllands-Posten (ej i nätupplagan) den 23 november 2012.

Augustprisets märkligheter

Som alla vet tog Göran Rosenberg hem Augustpriset. Inget att säga om det, för det är verkligen en viktig bok han skrivit. Men han gjorde det i klassen skönlitteratur. Säga vad man vill om hans bok, men skönlitteratur är den inte. Tvärtom är det en klassisk fackbok. Tänker tanken att prisjuryn redan vid nomineringen bestämt sig att ge honom priset. Och tänker ett steg till, om de redan bestämt sig för att ge fackbokspriset till Ingrid Carlberg för hennes bok om Raoul Wallenberg (med anledning av hundraårsminnet av hans födelse). Ja, då hade de inget annat val än att flytta över Rosenberg till den skönlitterära gruppen. Jag tycker - trots att jag saknar all talang för konspirationstänkande - att detta är minst sagt märkligt. Å andra sidan kan man invända och säga, att eftersom detta är bokbranschens eget pris, så faller det sig naturligt att deras strategi är noga uttänkt. Bara en sak räknas, nämligen vilka böcker de vill ska sälja stort i årets julhandel.

*

Så här skrev jag när Rosenbergs bok kom ut: Göran Rosenberg: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (Bonniers). I den så kallade vittneslitteraturen, både den om förintelsen och den om det sovjetiska lägerhavet Gulag, förekommer frekvent skildringarna av vägen till lägren. Göran Rosenberg vänder i sin bok på begreppen och koncentrerar sig på de överlevandes väg från Auschwitz till friheten och freden. Rosenbergs bok är en gripande skildring av hans två föräldrars väg från judiska getton i Polen, via olika koncentrationsläger, till det Sverige där folkhemsbygget pågick för fullt. Han berättar om de två parallella skeendena: å ena sidan gettona och en gigantisk nazistisk dödsindustri, och i dess förlängning omfattande slavarbete, å andra sidan ett Sverige där framtidsoptimismen frodades. Utifrån den egna familjeberättelsen ger Rosenberg en fördjupad kunskap om vilka mekanismer som styrde de överlevandes val efter katastrofen. Det blir därmed, bland mycket annat, också en fin skildring av staden Södertälje och dess sociala och ekonomiska framsteg på 1950-talet. Boken innehåller unika bilder och en avslutande litteraturlista.

Påminnelse om boken som kan få hela vår läsning att skakas i grunden. Flauberts varnande exempel

Bilderna hämtade ur Vincente Minnelis film från 1949.

Gustave Flaubert: Madame Bovary (Bonniers, översättning av Anders Bodegård, förord av Sara Danius)

Frågan jag ställer mig under läsningen: är Madame Bovary kvinnan som söker den ouppnåeliga kärleken eller är hon ett tidigt exempel på den konsumtionsskadade människan? I grund och botten handlar Flauberts roman om en människa som vill köpa sig lyckan, i form av tyger, kläder, prylar – och unga, vackra män. Men det kommer en dag då hon inte längre kan slingra sig förbi skuldsedlar, växlar och inteckningar, en dag då hon kommer att ställas inför maken Bovarys frågor. Är det den ekonomiska katastrofen som driver henne i döden? Läst på annat sätt skulle man säga att den är den förlorade kärleken som får henne att ge upp. Men jag vill hävda att det är konsumismens gift som fått henne till vägs ände. Hon kan varken betala sina skulder eller konsumera mer. Vad finns det då att leva för? Sara Danius är inne på den tankegången i sitt förord:

”Skälet till att Emma Bovary begår självmord är inte att hon lever i en annan värld, utan att hon lever i denna världen, visserligen vidlyftigt, men likväl. Skälet heter pengar. Eftersom hon har smak på snygga kläder, exklusiva tyger och vackra möbler, och eftersom hon lägger sig till med vanor som att handla citroner till fromma för sin nagelvård, drar hon på sig skulder. Därtill kommer hennes kostsamma fritidssysslor, älskarna. En av dessa kärleksaffärer förutsätter regelbundet återkommande hotellvistelser på annan ort (…) det som gör Emma till en sant modern konsument är att hon inte behöver de föremål hon köper…”

Landsortsläkaren Charles Flaubert har varit gift en gång tidigare när hans och Emmas vägar korsas. Han är änkeman och hon behöver väl en försörjning och en trygg plats i tillvaron. Men hon får ledan och meningslösheten på köpet. Hon blir gravid och föder så småningom en flicka.

Vid flytten till Yonville, där Charles fått en tjänst, lär de känna apotekaren Homais, en man som ska komma att spela en viktig roll i Emmas liv. Han har ju en viktig bisyssla som journalist (och som Danius påpekar är han därmed också en berättelsens representant för det nya borgerskapets relation till det tryckta ordet, till skriften). Barnet lämnas förstås till en amma. Och unge Léon Dupius som är advokatpraktikant stiger in i berättelsen, de samtalar och kommer allt närmare den punkt där de får vara tillsammans. Men den snabbt uppflammande kärlekslågan släcks när Léon lämnar trakten och Emma återförs till just den verklighet hon leds ihjäl av. Tygerna, kläderna, allt det hon kan konsumera – på kredit – blir kärlekens ersättning. Charles Flaubert verkar inte ens se vad som pågår.

Efter Lantbruksmässan träder den rike grannen Rodolphe in i berättelsen med en kärleksförklaring till Emma. Han förför henne. Nu förs också hästridning in som en metod för avskildhet och kärleksstunder. Charles Bovary ser ridningen ur ett praktiskt och hälsomässigt perspektiv och erbjuder naturligtvis sin hjälp. Hästen han köper till Emma blir hennes sätt att få älska (äga? konsumera?) Rodolphe utan andra människors insyn. Men han tröttnar förstås.

Erotikens behag ligger i nyheten. Den blir snabbt invand och därmed förbrukad. Hans tvärvändning gör Emma så sjuk att man nästan anar att hon är på väg bort från det jordiska.

Efter tre år återvänder Léon. Kärleksaffären börjar. Men i takt med de ständiga resorna till hotellet där hon träffar honom – under förespegling att hon reser för att ta pianolektioner – börjar också människor vilja driva in skulderna. Otroheten och penningskulderna blir två parallella utförsbanor. Emma återvänder till Rodolphe i en scen av patetiska och överdrivna kärleksförklaring, allt för att försöka få honom att betala den stora skulden. Det varken kan eller vill han.

Den enda lösning som återstår finns hos apotekare Homais. Hans arsenik blir hennes sista måltid. Hennes dödskamp är en lång och magnifik skildring i romanen, men den slutar inte där. Sista kapitlet skruvar berättelsen ännu ett varv, då vi får se hur Charles Bovary pressas av Emmas skulder. Resten måste man tiga om.

Bodegårds nyöversättning innefattar också alla de egenheter som finns i Flauberts original, till exempel de återkommande kursiveringarna (”Flaubert använder sig av kursiven för att markera en kollektivt omfattad ståndpunkt. Det betyder allmängods, floskler, slitna fraser, truismer, gängse idéer, allmänt nonsens” påpekar Danius i förordet). Det har varit en fröjd att bekanta sig med Bodegårds fina och tonsäkra nyöversättning av denna klassiker. Flera gånger under läsningen har jag frågat mig själv varför jag alls bryr mig om den samtida litteraturen, när hyllorna dignar av guldklimpar som denna. Flauberts stil är en sak för sig. Berättelsen en annan. Han skriver som om varje detalj kom av sig själv, som om berättelsen hade varit hur lätt som helst att komponera. Kanske är det just i den skenbara enkelheten som Flauberts geni döljer sig.

Artur Szulc om min nya bok: "Black Country är fri essäistik när den är som allra bäst!"

Ur dagens fina recension av författaren Artur Szulc saxar jag:

"Nydahl inleder med att teckna en överskådlig bild över industrialismens uppgång och fall i regionen och vilka effekter det har haft ur en rad olika aspekter. Han går därefter över till att fördjupa sig i en samtida problematik som städerna i West Midlands brottas med: gängkriminalitet, skolväsendets totala nedgång, social nöd och de negativa sidorna av multikulturen som skapats av en omfattande invandring. Han berättar om shariadomstolar, kusingifte, hedersrelaterat våld och vad han kallar ”gatans opposition”, det vill säga English Defence League och brittiska partier på yttersta högerkanten. Det är ingen uppmuntrande läsning Nydahl erbjuder. Helt klart är att multikulturen har lett till skapandet av parallella samhällen med höga kulturella och religiösa barriärer. Moralisk konsensus, medborgaranda, hemhörighet och kollektiv identitet har ersatts av extrem polarisering: splittrande särkrav, gettoisering och direkta motsättningar av religiös och politisk karaktär. Trots den rådande konfrontativa situationen förefaller de styrande vara oförmögna att se sanningen i vitögat och de har intellektuella kretsar på sin sida som gör allt för att minimalisera alla former av kritik mot islamismen (eller multikulturalism generellt). Kritiker utmålas som islamofober och rasister. Även sedvanlig religionskritik, som tidigare ansetts vara en naturlig del i ett sekulärt samhälle, misstänkliggörs. Det kritiska förhållningssättet till alla former av samhällsfenomen är inte längre en självklarhet."

Hans slutord lyder:  

"Black Country är fri essäistik när den är som allra bäst!"

Gustave Flaubert: Madame Bovary (Bonniers, översättning av Anders Bodegård, förord av Sara Danius)

Frågan jag ställer mig under läsningen: är Madame Bovary kvinnan som söker den ouppnåeliga kärleken eller är hon ett tidigt exempel på den konsumtionsskadade människan? I grund och botten handlar Flauberts roman om en människa som vill köpa sig lyckan, i form av tyger, kläder, prylar – och unga, vackra män. Men det kommer en dag då hon inte längre kan slingra sig förbi skuldsedlar, växlar och inteckningar, en dag då hon kommer att ställas inför maken Bovarys frågor. Är det den ekonomiska katastrofen som driver henne i döden? Läst på annat sätt skulle man säga att den är den förlorade kärleken som får henne att ge upp. Men jag vill hävda att det är konsumismens gift som fått henne till vägs ände. Hon kan varken betala sina skulder eller konsumera mer. Vad finns det då att leva för? Sara Danius är inne på den tankegången i sitt förord:

”Skälet till att Emma Bovary begår självmord är inte att hon lever i en annan värld, utan att hon lever i denna världen, visserligen vidlyftigt, men likväl. Skälet heter pengar. Eftersom hon har smak på snygga kläder, exklusiva tyger och vackra möbler, och eftersom hon lägger sig till med vanor som att handla citroner till fromma för sin nagelvård, drar hon på sig skulder. Därtill kommer hennes kostsamma fritidssysslor, älskarna. En av dessa kärleksaffärer förutsätter regelbundet återkommande hotellvistelser på annan ort (…) det som gör Emma till en sant modern konsument är att hon inte behöver de föremål hon köper…”

Landsortsläkaren Charles Flaubert har varit gift en gång tidigare när hans och Emmas vägar korsas. Han är änkeman och hon behöver väl en försörjning och en trygg plats i tillvaron. Men hon får ledan och meningslösheten på köpet. Hon blir gravid och föder så småningom en flicka.

Vid flytten till Yonville, där Charles fått en tjänst, lär de känna apotekaren Homais, en man som ska komma att spela en viktig roll i Emmas liv. Han har ju en viktig bisyssla som journalist (och som Danius påpekar är han därmed också en berättelsens representant för det nya borgerskapets relation till det tryckta ordet, till skriften). Barnet lämnas förstås till en amma. Och unge Léon Dupius som är advokatpraktikant stiger in i berättelsen, de samtalar och kommer allt närmare den punkt där de får vara tillsammans. Men den snabbt uppflammande kärlekslågan släcks när Léon lämnar trakten och Emma återförs till just den verklighet hon leds ihjäl av. Tygerna, kläderna, allt det hon kan konsumera – på kredit – blir kärlekens ersättning. Charles Flaubert verkar inte ens se vad som pågår.

Efter Lantbruksmässan träder den rike grannen Rodolphe in i berättelsen med en kärleksförklaring till Emma. Han förför henne. Nu förs också hästridning in som en metod för avskildhet och kärleksstunder. Charles Bovary ser ridningen ur ett praktiskt och hälsomässigt perspektiv och erbjuder naturligtvis sin hjälp. Hästen han köper till Emma blir hennes sätt att få älska (äga? konsumera?) Rodolphe utan andra människors insyn. Men han tröttnar förstås.

Erotikens behag ligger i nyheten. Den blir snabbt invand och därmed förbrukad. Hans tvärvändning gör Emma så sjuk att man nästan anar att hon är på väg bort från det jordiska.

Efter tre år återvänder Léon. Kärleksaffären börjar. Men i takt med de ständiga resorna till hotellet där hon träffar honom – under förespegling att hon reser för att ta pianolektioner – börjar också människor vilja driva in skulderna. Otroheten och penningskulderna blir två parallella utförsbanor. Emma återvänder till Rodolphe i en scen av patetiska och överdrivna kärleksförklaring, allt för att försöka få honom att betala den stora skulden. Det varken kan eller vill han.

Den enda lösning som återstår finns hos apotekare Homais. Hans arsenik blir hennes sista måltid. Hennes dödskamp är en lång och magnifik skildring i romanen, men den slutar inte där. Sista kapitlet skruvar berättelsen ännu ett varv, då vi får se hur Charles Bovary pressas av Emmas skulder. Resten måste man tiga om.

Bodegårds nyöversättning innefattar också alla de egenheter som finns i Flauberts original, till exempel de återkommande kursiveringarna (”Flaubert använder sig av kursiven för att markera en kollektivt omfattad ståndpunkt. Det betyder allmängods, floskler, slitna fraser, truismer, gängse idéer, allmänt nonsens” påpekar Danius i förordet). Det har varit en fröjd att bekanta sig med Bodegårds fina och tonsäkra nyöversättning av denna klassiker. Flera gånger under läsningen har jag frågat mig själv varför jag alls bryr mig om den samtida litteraturen, när hyllorna dignar av guldklimpar som denna. Flauberts stil är en sak för sig. Berättelsen en annan. Han skriver som om varje detalj kom av sig själv, som om berättelsen hade varit hur lätt som helst att komponera. Kanske är det just i den skenbara enkelheten som Flauberts geni döljer sig.

Mursi - diktatorn, faraonen

Det har kommit många rapporter i veckan som indikerat att Muslimska Brödraskapets man, Egyptens nye president, i själva verket har ambitionen att bli en allsmäktig diktator, och i den meningen värre än Mubarak.

Jag läser ikväll den alltid lysande Per Gudmundson i Svenskan som skriver:

 "Mursi kan ”göra undantag från alla lagar” och ”tillåts vidta nödvändiga åtgärder för att skydda landet och revolutionen”, enligt artikel 6 i dekretet. Presidentens beslut kan inte överklagas. Samtidigt förbjuds domstolsväsendet, ofta lojalt med den störtade Hosni Mubarak, från att lägga juridiska hinder för överhuset i parlamentet och det råd som skriver nya konstitutionen – bägge dominerade av presidentens politiska vänner från Muslimska brödraskapet." 

Gudmundson fortsätter:

"I Sverige har Brödraskapet ofta beskrivits i förskönande termer, med betoning på socialt engagemang. Man har, som professor Mattias Gardell, kallat dem ”folkhemsislamister” besläktade med Per-Albin. Och man har, som professor Jan Hjärpe, jämfört med svenska Kristdemokraterna. Men man ska nog inte underskatta det totalitära draget i rörelsen, och president Mursis dekret borde få alla varningsklockor att ringa."

Herta Müller om Mo Yan

På middag hos vännerna Kaj och Joanna igår kväll fick jag se lördagens DN, där Herta Müller intervjuas (ej på nätet). Müller är väl en av få man kan lära av, när det gäller författarskap i diktaturer. Hon skräder inte orden om Mo Yan:

"Enligt kineserna själva är Mo Yan en så hög funktionär att han har samma rang som en minister (...) Han hyllar censuren. Det är oerhört upprörande."

Müller säger att hon betraktar det som en katastrof att han fick Nobelpriset. Hon ville "gråta när hon hörde nyheten" skriver DN.

"Att Nobelpriset i litteratur delas ut till en författare som är vice ordförande i det kinesiska författarförbundet samtidigt som fredspristagaren Liu Xiaobo sitter i fängelse, dömd till 11 år, sänder helt fel signaler enligt Müller."

Hela intervjun med henne är så intressant att jag hoppas den kommer på nätet (men ser nu att de placerat den på DN Plus som bara prenumeranter kan läsa. Synd). Müller senaste bok har jag just läst. Bättre litteratur i ämnet diktatur och ofrihet går inte att hitta.

Här och här två texter i min blogg, i samband med Akademiens beslut.

Thomas Bernhard: Mina priser (Bokförlaget Tranan, översättning av Jan-Erik Bornlid)

Vill man läsa Thomas Bernhard när han är på sitt allra bästa humör, ska man läsa boken han redigerade och färdigställde alldeles mot slutet av sitt liv: Mina priser. Inte bara för att han med priserna motiverar anekdoter och berättelser ut sitt eget liv, utan också för att han här mest hela tiden har sällskap av "livsmänniskan" Hedwig Stavianicek, finurligt kallad "moster" av översättaren (i original "Tante") - som alltså inte var det minsta släkt med honom utan den 37 år äldre kvinna han delade sitt liv med alltsedan de mötts på 1950-talet fram till hennes död 1984. Bilden visar väl tydligt deras nära och sensuella relation (den är för övrigt hämtad ur den Thomas Bernhard-kalender jag köpte från Österrike 2006).

Nå, Mina priser alltså. Thomas Bernhard fick naturligtvis en rad priser och utmärkelser i sitt liv. Han börjar med att berätta om de tidigaste, bl.a. de priser han fick för sina allra första romaner. Även om själva ceremonierna är skildrade med sedvanlig skärpa och humor, är det ändå berättelserna runt dem som är vassast.

Som vanligt ironiserar Bernhard över sig själv när det gäller viljan att ta emot stipendiepengar, han frågar inte om det är moraliskt hedervärt utan nöjer sig med att konstatera att han själv också "är ett svin" som saknar karaktär! Dessutom redogör han för sin självklara syn på prissummorna: de är löjeväckande små med tanke på hur rika utdelarna är!

Så gisslar han i sedvanlig ordning den ekonomiska och politiska makten, som så gärna koketterar med sin filantropiska generositet.

Men alla priser han tagit emot har inte inneburit friktionsfria ceremonier, långt därifrån. En gång lyckas han i sitt tacktal, ödmjukt och försiktigt enligt honom själv, få hedersgästen politikern att lämna rummet i protest. Inte nog med det, händelsen får också kommande prisutdelning att ställas in. Det gör inte Bernhard så mycket, pengarna är redan insatta på hans konto.

Det i särklass mest underhållande kapitlet är det där han redovisar ett bilköp för prispengarna. Han, som direkt tagit lastbilskort för att kunna arbeta som chaufför, köper kontant en fin Triumph Herald i Hamburg, en sportig lyxbil som kommer att erbjuda honom stor njutning, men också en förödande olycka i Jugoslavien.

Rean pågår.

REA-PAKET INFÖR JULHELGEN. SÄLJES UNDER PERIODEN 20 NOVEMBER – 21 DECEMBER.

I år kan jag erbjuda två olika paket i bloggen. De ligger förstås långt under normala priser. Min tanke var först att sälja hela den nya trilogin (Kulturen vid stupet, Sextio år senare, Black Country) till lågt samlingspris, men det är alldeles för tidigt, med tanke på att Black Country utkom i oktober. Så inför julen erbjuder jag er följande paket. Priset inkluderar porto och avser distribution inom Sverige. Utlandsbeställningar kostar ett par tior mer. Böckerna går också att köpa som enskilda titlar för 85:- styck.

Beställer gör du genom att sända ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

PAKET NUMMER ETT


Tre böcker med ett gemensamt tema som kan sammanfattas i begrepp som tystnad, lågmäldhet, ensamhet, inre frihet. Böckerna är – med undantag av Inre frihet som utkom 2007 - slutsålda från respektive förlag.

Det samlade priset för de tre böckerna är 195:-.

1/ Inre frihet
2/ Förensligandet
3/ Den tysta zonen

PAKET NUMMER TVÅ

Tre relativt sena böcker, de två första utgivna av förlaget Tusculum, vackert gjorda med danskt band och linnetrådsbindning. Den tredje boken är den jag skrev under den arabiska våren 2011 och framåt, med teman från Libyen, Israel och Palestina. Den innehåller också ett förarbete till Black Country-boken samt en sjukhusdagbok från våren 2011. Utkom tidigt på våren 2012.

Det samlade priset för de tre böckerna är 195:-

1/ Alla de andra som också skrev
2/ Långsamhetens nej
3/ Sextio år senare

Péter Nádas: Fotograferingens vackra historia (Rámus, översättning av Ervin Rosenberg)

Péter Nádas, ungersk författare född 1942, internationellt prisad och hyllad, men omvittnat svårläst. Undantaget är den lilla, vackra meditationen Egen död som kom i svensk översättning 2009. Tidigare på svenska har också mastodontromanen Minnesanteckningarnas bok samt Minotauros och Slutet på en familjeroman utkommit. Nádas har en bakgrund som fotograf och det är en sådan som står i centrum för den nya boken. Till formatet är den liten som Egen död, stil och estetik tycks ha mer gemensamt med de stora romanerna. Kornélia är kvinnan och fotografen i bokens centrum. Berättelsen leder oss in i en värld med en kvinna som är på väg i en luftballong tillsammans med en baron. Trots den konkreta miljön har allt något drömskt och overkligt över sig. Kornélia är samtidigt fjättrad vid en säng där läkarna talar till henne. En erotisk laddning bryter igenom i vissa avsnitt. Röster talar, ibland på oöversatt tyska eller franska. Det drömska förstärks av språkets egenheter.

*

Så ser mina egna tankar ut och de har inte förändrats sedan boken lästes och texten ovan skrevs. När jag idag läser kritikernas texter noterar jag hur de kråmar och krumbuktar sig. Ingen vågar ju äventyra sin sociala status och säga att de inget begriper. Så här låter de istället:

”Här finns på kemispråk en hög specifik täthet i de hallucinatoriska scenerna, skrivna med prosalyrisk intensitet.” – det påstår i alla fall Sören Sommelius i Helsingborgs Dagblad. Han kan ju inte säga att han inget förstått.

”Nádas vackra roman är som ett stycke musik. När den klingar ut vet man inte riktigt vad man har varit med om” försäkrar oss Ellen Mattson i Svenskan, som lyckats få tag i en metafor hon själv kunde använda. Men hon vet inte vad hon varit med om.

”Kanske är dessa personer i själva verket bara hennes hjärnspöken, framkallade i förnuftets mörkrum. Redan titeln på romanen är ett mysterium - ska "historia" tolkas som "berättelse" eller "utveckling"? Det vet förmodligen översättaren Ervin Rosengren, men han lämnar ingen ledtråd” säger Nils Schwartz i Expressen och skyller läsproblemen på översättaren. Som för övrigt heter Ervin Rosenberg och inte Rosengren.

Det finns några få nätrecensioner, men i dagspressen hittar jag bara dessa. Kan man också tolka det som ett tecken på problem med själva läsningen? Kanske kan man bara uttrycka sin förvirring med olika grad av egen metaforik och mystik? Nádas är verkligen inte en författare som slår in några kilar i samtiden. Det finns det andra ungerska författare som gör – och några av dem ser vi väl till i översättning då och då.

Jihad i Malmö, Bernur och norska Human Rights Service om Black Countryboken + ett antal enskilda läsarröster:

En helt färsk recension blir det till att börja med. Den kommer från en Malmöbo, som väl känt igen sig i min skildring av Black Country:

”Efter studenten förälskade jag mig i de brittiska öarna. Fem somrar på rad tågluffade jag från Cornwall till Shetland. En kort tid bodde jag på Hebriderna och återvände ständigt till Wales underbara bokstad Hay-on-Wye. Men med en betydande lucka i resandet. I Birmingham och Manchester bytte jag tåg några gånger, men kände ingen lockelse att stanna till längre än absolut nödvändigt. Midlands likhet med industrikyrkogården kring Newcastle och den f d industristaden Malmö på väg ned i dyn, avskräckte från närmare bekantskap (...) De främsta förlorarna i det brittiska samhället idag är den ”vita underklassens” barn. Bengaler och pakistanier skapar förvisso ett parallellsamhälle, men lyckas samtidigt ofta ekonomiskt och utbildningsmässigt bra i det brittiska samhället. Ursprungsbefolkningen (och i någon mån västindierna, den första stora invandrargruppen) framstår som outbildade, arbetslösa och permanent placerade på samhällets botten. Gängkriminalitet och droger präglar deras vardag. Kravallerna 2011 förstärkte den bilden. När de försöker protestera mot sin situation i organiserade former blir det mest fotbollshuliganism och EDL (...) Black Country är inte bara en bok för oss Englands-nostalgiker, som missat Midlands under tågluffandet, utan en bok som har viktiga lärdomar kring hela Europas utveckling.” Bloggen Jihad i Malmö.

*

"Dåtid och nutid möts i boken, när Nydahl rör sig fritt mellan 1800-talshistorien kring industrialismen i området West Midlands, som tecknar en nödvändig bakgrund till faktiska förhållanden i samtiden: det må ha blivit en kliché att vi behöver historiekunskaperna för att förstå nutiden, men här illustreras denna tes övertygande. Nydahl är helt klart en av de mest motvalls författare jag känner till. Han har gjort sig fri från alla institutioner, från allt beroende, och skriver med en lätthet som bara kan avundas. Att det är skrivet utanför journalistiska krav tror jag också har varit befriande, att det har skapat förutsättningar för det mer genomtänkta resonemanget. Astrid Nydahls bilder berikar till helhetsupplevelsen – det vill säga att den här boken kan vara en av de viktigaste Nydahl har skrivit, att den är en skarpt formulerad varning." Bloggaren Bernur

*

"Den svenske forfatter Thomas Nydahl har jeg kendt i en årrække. Det vil sige, vi har aldrig mødt hinanden fysisk, men vi mødes ind imellem i korte samtaler over internettet. Hvad jeg sætter stor pris på hos Nydahl er, at han skriver, hvad han mener. Og at han respekterer uenighed. Igennem den senere tid, hvor en række mennesker, der igennem en årrække har skrevet kritisk om islams fremvækst i Vesten er gået over til at producere noget, der minder om propaganda, er jeg kommet til at sætte endnu støre pris på Nydahl. Han er så langt fra at være propagandist, som nogen. Men han har klare synspunkter om multikultur, islamisme og vigtigheden af at forsvare frihedsrettighederne. Det kommer til udtryk i hans  aktuelle lavmælte og glimrende bog Black Country. Bogens styrke er ikke mindst dens blanding af fakta og egne refleksioner.” Human Rights Service, Oslo.

Enskilda läsarröster:

”Bogen giver et uhyggeligt klart billede af dagens Birmingham og de mange andre byer, der følger samme kedelige udvikling, herunder Malmö. Jeg tror, at det er vigtigt, at gøre opmærksom på situationen, selv om det måske allerede er for sent at ændre den.”

*

”Ingen har så gjort mig införstådd i vår historiska situation som du i Black Country. Du visar fakta så genomtänkt och klart att man alls inte alltid behöver vara överens i åsikter, även om jag delar den humanism som är central för dig.”

*

”Greppet att spegla den svenska utvecklingen genom "Brummie"-prismat fungerar utmärkt, trots en rad skilda historiska, ekonomiska, sociala och kulturella skillnader. Din lågmälda ton gör också argumentationen mera övertygande.”

*

”Kände mig också aningen mer upplyst beträffande en i England för mig okänd region med en spännande historia, men också i fråga om de paralleller, som är möjliga att dra till Sverige och utvecklingen här.”

*

”Din betraktelse är tämligen unik och fyller ett tomrum som ack så många fler skulle ha nytta av att ta del av. Då det dessutom är ett lättläst alster kommer jag att göra mitt för att sprida goda vitsord om detta projekt.”

*

”Naturligtvis kommer din bok inte att tas emot så som den förtjänar.”

*

”Du är ett föredöme när det gäller att göra inbjudande böcker med, som jag antar, liten budget.”

*

”Strax vid slutet av boken blir jag än mer imponerad av källstudier, gedigenhet och pragmatiskt funderande från Ditt eget huvud. Känns som om Du gör en 'missionärsgärning' i ett allt mer farligt islamiserat Europa.

Hoppas att det blir respons från kloka samhällsdebattörer och kreatörer. Efter Dina egna positioneringar, som Du visst ger i förordet och sakligheten med angivet trovärdigt källmaterial, tror jag att intelligenta personer har svårt att göra fula angrepp mot Dig. Jag har aningslöst haft en bild, men den har Du helt klart rivit sönder, vilket är bra. Förresten måste Du tillåta mig ännu en gång ge Dig min stora uppskattning för Ditt eleganta och lediga språk som gör läsandet till en njutning, men det har jag väl sagt förut.”

*

”Instruktiv, välskriven, omdömesgill. Pessimismen ... den delar jag med dig.”

*

”Tack för en, minst sagt, bra bok. Jag läser nu om den för andra gången.”


(Är du intresserad av att köpa boken, sänd ett mail till thomas.nydahl@gmail.com)

Vargas Llosa om kulturen vid stupet

I senaste numret av TLS skriver Roger Atwood om en ny bok av Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa: La Civilización del Espectáculo. Recensionen får mig snabbt att förstå att detta är en bok för mig. Måtte den bli översatt, minst till engelska, så att jag kan läsa den. Jag saxar ur Atwoods artikel, där han bland annat citerar ur Vargas Llosas bok:

"Kulturen, i den traditionella betydelsen av ordet, är nära att försvinna. Eller så har den kanske redan försvunnit, diskret tömd på sitt innehåll och ersatt av en annan, förstörd version av sig själv."

Atwood säger att Vargas Llosa ser vår kultur drunkna, i "...tramsighet, ytlighet, okunnighet, skvaller och dålig smak."

Atwood menar att Vargas Llosa med dessa ord vill förklara vår tid som resultatet av efterkrigstidens välstånd som undergrävde kulturen alltför snabbt och gjorde underhållningen till dess främsta strävan." Atwood drar slutsatsen att den akademiska världen och medierna ville störta snobbighetens eliter, men "istället skapade den en ny hierarki som höll humor högre än tyngd, yta högre än innehåll, och mest av allt, bilder högre än ord och idéer." Och där står vi nu, med "en kultur som bara vill roa oss, och som vägrar syssla med mänsklighetens svåraste dilemman. Resultatet innebär också social splittring och demokratins sönderfall."

Israel/Palestina vid samma vägskäl - igen

Grabben i sängen - Dov och Jolandas första barn - bör vara i 30-årsåldern nu. Det är han och hans generation som avgör landets öde. Jag vill minnas att det här är mot slutet av 1980-talet, då jag bland annat besökte dem i Tel Aviv. Dov hade skrivit "Sharing a joke, Tom and Tom" eftersom grabben var min namne.

Aron Lund sammanfattar i Expressen:

"Om det inte blir någon tvåstatslösning för att Israel har byggt bort den, och det inte blir någon enstatslösning för att den alltid varit orealistisk, så är det helt enkelt så här konflikten ser ut. Välkommen till den permanenta ockupationen."

Oavsett om han har rätt eller fel blir slutsatsen densamma: mörker. Vid varje ny väpnad urladdning måste man ställa frågorna man ställt sig hela tiden. Mina resor i Israel och på Västbanken ägde rum på 1980-talet och alldeles i början av 1990-talet. Inte en dag har gått sedan dess då jag tänkt att det jag fick se och höra skulle ha förändrats i något radikalt avseende. De barn jag mötte på resorna är vuxna nu, de har både hunnit göra värnplikt och deltagit i olika militära sammanhang. Vad de tänker är viktigt. Dagens unga israeler avgör den närmaste framtiden. Precis som de unga palestinierna gör det utifrån sin horisont. Finns det alternativ till "osthåls"-politiken på Västbanken och heligt krig från Gaza? Jag vet inte, om de finns är de svåra att få syn på. Den palestinska myndighetens man tycks mest upptagen med att ta emot utländska delegationer. Och Hamas gör vad de alltid gjort: förtrycker, förnedrar och mördar. Ibland har jag tänkt att en israelisk samlingsregering skulle kunna lösa några av de svåraste frågorna - därför att de på sätt och vis skulle representera en nationell konsensus - men lika snabbt har jag insett att den sortens tankar är oerhört naiva.

Ja, det var den tiden då jag alltid köpte Ofra Hazas skivor med mig hem. Som den här:

Årets Werner Aspenströmpris, den röda molntröjan, har tilldelats Per Helge

Per Helge på sin sextioårsdag 2005. Foto: Astrid Nydahl

Min gamle vän Per Helge, den fine poeten, essäisten och musikern, har tilldelats årets Werner Aspenström-pris. Kan det bli bättre?

Här några ord ur dt.se:

Per Helge debuterade 1974 och är sedan länge bosatt i en liten by i norra Västmanland. Hans båda senast utgivna böcker är En skrovlig yta av liv, dikter i urval, och Landskapelser, dikter med gouacher av Sture Meijer.

Prismotiveringen lyder:

"Per Helges lyriska författarskap är tryggt rotat i en lantlig trakt och han har ett känsligt öra för en alltför sällan avlyssnad våglängd: det långsamma. I hans dikter får nuet ett tidsdjup, de öppnar sig mot spår av ett långt förflutet som dagens landskap fortfarande bär samtidigt som de lågmält ställer livsavgörande frågor om allas vår gemensamma framtid."

 Bloggen ber att få sända de varmaste gratulationer!