Péter Nádas,
ungersk författare född 1942, internationellt prisad och hyllad, men
omvittnat svårläst. Undantaget är den lilla, vackra meditationen Egen död som kom i svensk översättning 2009. Tidigare på svenska har också mastodontromanen Minnesanteckningarnas bok samt Minotauros och Slutet på en familjeroman utkommit.
Nádas har en bakgrund som fotograf och det är en sådan som står i
centrum för den nya boken. Till formatet är den liten som Egen död, stil
och estetik tycks ha mer gemensamt med de stora romanerna. Kornélia är
kvinnan och fotografen i bokens centrum. Berättelsen leder oss in i en
värld med en kvinna som är på väg i en luftballong tillsammans med en
baron. Trots den konkreta miljön har allt något drömskt och overkligt
över sig. Kornélia är samtidigt fjättrad vid en säng där läkarna talar
till henne. En erotisk laddning bryter igenom i vissa avsnitt. Röster
talar, ibland på oöversatt tyska eller franska. Det drömska förstärks av
språkets egenheter.
*
Så
ser mina egna tankar ut och de har inte förändrats sedan boken lästes
och texten ovan skrevs. När jag idag läser kritikernas texter noterar jag
hur de kråmar och krumbuktar sig. Ingen vågar ju äventyra sin sociala
status och säga att de inget begriper. Så här låter de istället:
”Här
finns på kemispråk en hög specifik täthet i de hallucinatoriska
scenerna, skrivna med prosalyrisk intensitet.” – det påstår i alla fall
Sören Sommelius i Helsingborgs Dagblad. Han kan ju inte säga att han
inget förstått.
”Nádas vackra roman är som ett
stycke musik. När den klingar ut vet man inte riktigt vad man har varit
med om” försäkrar oss Ellen Mattson i Svenskan, som lyckats få tag i en
metafor hon själv kunde använda. Men hon vet inte vad hon varit med om.
”Kanske
är dessa personer i själva verket bara hennes hjärnspöken, framkallade i
förnuftets mörkrum. Redan titeln på romanen är ett mysterium - ska
"historia" tolkas som "berättelse" eller "utveckling"? Det vet
förmodligen översättaren Ervin Rosengren, men han lämnar ingen ledtråd”
säger Nils Schwartz i Expressen och skyller läsproblemen på
översättaren. Som för övrigt heter Ervin Rosenberg och inte Rosengren.
Det
finns några få nätrecensioner, men i dagspressen hittar jag bara dessa.
Kan man också tolka det som ett tecken på problem med själva läsningen?
Kanske kan man bara uttrycka sin förvirring med olika grad av egen
metaforik och mystik? Nádas är verkligen inte en författare som slår in
några kilar i samtiden. Det finns det andra ungerska författare som gör –
och några av dem ser vi väl till i översättning då och då.
Här är min recension för Hbl:
SvaraRaderaUnder våren 1993 var den ungerske författaren Péter Nádas för några ögonblick kliniskt död. Han genomled en hjärtinfarkt och ungefär ett årtionde senare kom boken ”Egen död” som sannolikt hämtat det mesta av sitt stoff ur detta sammanbrott. Det tog alltså lång tid att förvandla dödserfarenheten till litteratur. ”Fotograferingens vackra historia” – en roman som består av en rad inte helt genomskådliga fragment – kom 1995. Och nu tänker jag ta mig friheten att spekulera lite kring denna roman och dess tillkomst. Jag föreställer mig att man kan acceptera detta eftersom jag öppet deklarerar mitt förehavande. ”Egen död” är en i sitt slag närmast fulländad bok och den pressar läsaren genom dödens födelsekanal. På andra sidan står man sedan utmattad och upprymd! Det är en oerhört tät bok, som en strumpa runt kropp och själ. Kanske är ”Fotograferingens vackra historia” ett slags första skissartad skildring av den där vårdagen 1993, ett försök att samla ihop det som var kvar av tankeförmåga och tro på att tankeförmåga alls är något att ha, efter att författaren sett livets slut och början mötas? Ett försök som hela tiden störs av vanmakten inför minnet av den fruktansvärda upplevelsen.
I romanen ser vi Kornélia, en kvinnlig fotograf som befinner sig i en grav kris där hon gång på gång verkar stiga över kanten till det som är livet. Miljöerna med kurorter, sanatorier och vackra promenader verkar hämtade från förra sekelskiftet och de förmedlar ibland samma Thomas Mann-stämning som romanen ”Minnesanteckningarnas bok” ibland kan ge, men sida vid sida med den lite drömska melankolin finns här något sargande och akut. Gång på gång påminns man nästan chockartat om kroppens bräcklighet och tillvarons obegriplighet och brutalitet. I ett av de sista kapitlen följer vi Kornélia så här:
”Hon är bländad och måste spjärna emot med hela sin kropp för att komma vidare.
Pelare efter pelare. En svart skugga följer henne från pelare till pelare.
Som om det var omöjligt att nå fram till den sista pelaren.”
Och i det allra sista kapitlet dånar motorsågar:
”Under himlens blå glans det skärande oljudet av motorsågar. Fyra på samma gång. Tre. Två tystnar. En. Åter fyra.”
Den här romanen stannar för mig i dödsögonblickets våld, medan ”Egen död” kommer ut på andra sidan. Fast man kan också – kanske i låtsat lätt ton – säga att ”Fotograferingens vackra historia” handlar om en serie fotografiska avbildningar av livet och världen. Men det är en serie fragment som det finns mycket få förbindelser emellan och där det fragmentariska verkar stå för någonting för alltid sönderslaget och isärtaget. Tanken är instängd i huvudet, munnen kan inte pressa ut orden som huvudet känner till:
”Som fastvuxen står hon där under en lång stund, utan att kunna upprätta samband mellan den syn som hennes ögon förmedlar, sin hjärna som är beredd att ta emot denna syn och de ljudbildande organ som är skapta för att formulera orden. Eller tvärtom. Hon vet inte vad hon ska säga, när hennes förstånd måste ta emot sådant som hon måste se.”
Man kan därför också beskriva romanen som en mardröm med invävda gäckande sirliga trådar av det som fanns medan livet ännu levdes. I mardrömmen brottas någon under en kladdig hinna förtvivlat med något övermäktigt.
Tack Bodil.
SvaraRadera