Karin Stensdotter om Black Country

Foto: TN

Så kom ännu en recension, den här gången från Karin Stensdotters Blott Sverige:

"Nydahl är, mellan raderna, upprörd över sakernas tillstånd. Men han ger inga lösningar, han applåderar heller inte myndigheters och politikers floskler kring den här problematiken. Ingenting görs som fungerar. Jag tycker mig också ana från Nydahls sida vad som skulle behövas. Social upprustning förstås. En fungerande skola med krav och ambitioner, så att kommande generationer slipper samma elände. Motstånd mot militant islam. Nej till krav på särbehandling, nej till alltför mycket slöja, nej till dubbla budskap från moskéer och bokhandlare. Hårt mot hårt. Men det skriver han alltså inte. Slutsatsen är min."

En ytterst liten kommentar här bara: upprörd är jag förstås, men det jag framför allt velat med boken är att spegla svenska tillstånd i engelsk verklighet, och i det framför allt uttrycka sorg över folkhemmets död. Islamisering, atomisering och gettoisering kunde möjligen sammanfatta vad det handlar om. Ungefär.

"Istället rör han sig med begrepp som åtminstone ibland får mig att studsa lätt, "lågintensivt krig" t ex. Minns nu inte vem som myntade begreppet, men Thomas Nydahl använder det, om islams kravapparat och även de yttringar av terrorism vi sett i religionens namn. Om det är ett riktigt sätt att se/formulera saken är svårt att säga. Både ja och nej, kanske. Visst måste väl terrorismen ses som en sorts krigsförklaring, men det lågintensiva inbegriper en sorts ständigt pågående krig. Det skrämmer. Frågan är förstås om det stämmer."

Den författare som redan på 1990-talet etablerade uttrycket "lågintensivt inbördeskrig" är Hans Magnus Enzensberger. Läs om det här. Uttrycket är alltså inte mitt, men när jag läser hans bok, som heter Inbördeskrig, ser jag att den på ett förträffligt sätt beskriver den europeiska utvecklingen/avvecklingen.