Existens. Samhälle. Läsning.
"Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
Nu närmar det sig produktion av min nya bok. Ikväll får jag första korrekturet. Direkt efter helgen kommer omslaget. Jag lägger ut det här i bloggen nästa vecka med mer information.
Här kommer, möjligen som en liten aptitretare, den preliminära baksidestexten:
Att den västerländska kulturen befinner sig i en turbulent situation skulle kanske inte så många bestrida. Men på vilket sätt kan man koppla samman dagens nöjes- och konsumtionssamhälle med andra fenomen under nittonhundratalet och in i vår tid? Kan man rentav tala om en kultur som rör sig allt närmare stupet?
I sin nya bok belyser Thomas Nydahl frågeställningen utifrån olika perspektiv. Boken inleds med den essä han skrev i samband med att han drog sig tillbaka från all offentlig verksamhet, inklusive den som kulturjournalist.
Som ett nav i boken finns en längre mosaik som består av återkomster till några av de viktiga och centrala författarskap som berättade om livet i de totalitära staterna bakom Berlinmuren, där människorna plågades av den kommunistiska doktrinen. I en läsning av bland annat Per Landins studie av radikalkonservativa tyskar återspeglas fenomenet genom den andra totalitära lära, nationalsocialismen, som förstörde så mycket för 1900-talets européer.
Andra texter i boken belyser enskilda författarskap, samt berättar om märkvärdiga och skapande människor i det europeiska nittonhundratalet.
Nog är det delikat, att en talibanhustru, konvertiten Ann Ferm, med många fingrar i syltburken, får representera muslimer bosatta i Sverige med två morgonandakter i Sveriges Radio. Per Gudmundson berättar en sällsam historia från denna statliga radioinstitutions korridorer. Läs för all del hela hans text, men smaka på detta:
"Hennes förre make, den svenske medborgaren Redouane Laadjal, kallades Abu Bilal Moazaz, den algeriske emiren. Efter att ha genomgått al-Qaidas vapenutbildning i träningslägret Khalden i Afghanistan stupade han 1999 i strid för talibanerna mot Norra Alliansen (enligt hans nyligen publicerade ‘martyrbiografi’ på arabiska)."
Det blir spännande framöver, man skulle kanske rentav börja lyssna till de skenheligas morgonandakter?
Jag läser då och då i Peter Handbergs omistliga urvalsvolym av Gottfried Benn: Dikter & Breviarium (Norstedts 1995). Eftersom det just nu firas judiskt nyår och människor ser med fasa på det kommande året i regionen, där den judiska nationen kanske står inför vägval som ter sig allt annat än lätta, diskuterar jag sådant med vänner. Den illusionsbefriade attityden möter jag, nej inte med munterhet, men med ett slags tacksamhet över att inte ensam se katastrofen framskrida. Jag slipper vara The Fool on the Hill (eller Tåben på Bakken, som danskarna säger).
Utvecklingen i Israel är allt annat än positiv, och det gäller också gentemot palestinierna och de hot som kommer från Iran - och i förlängningen den katastrof som skulle utlösas om Israel bestämmer sig för ett “preventivt“ angrepp. Vem skulle våga tala om en framtid inför sådana hot? Å andra sidan skulle en “lösning” te sig allt annat än lätt, om än palestinierna fick ett erkännande som nation, för vem bygger en nation av en schweizerost?
Jag är dessutom av den uppfattningen att den förre amerikanske presidenten, Bill Clinton, har rätt i sin bedömning att Netanyahu inte är intresserad av ett tvåstats-avtal. Han är bara intresserad av att skjuta saken framför sig, till den punkt då också det möjliga är omöjligt (och jag är övertygad om att han själv tycker sig göra ett bra jobb i det avseendet).
Nå, det var alltså Gottfried Benn jag läste. Och här bjuder jag på några saltade satser:
“Den rena munterheten som levnadsgrund är struntprat. Det lär finnas malajfolk, lätta, alldeles förtjusande, nästan inte alls präglade, men då handlar det om Söderhavet, det är rena drömmen, inget för oss. Europa är avgrundens och skuggornas plats på jorden, tänk bara på hur Prometheus tvingades upp i bergen i det soliga Grekland - och som han fick lida.”
“Ofta har jag känslan, också vad beträffar mig själv, att allt är slut, urlakat, genomtänkt och formulerat ända till meningslöshet, och när jag tänker, känner jag aska i munnen.”
"I begynnelsen var ordet och inte pladdret; till sist kommer återigen ordet att vara och inte propagandan."
Ja, det är naturligtvis en sorts spegel man håller upp, när man läser Benn. Men det är som hos andra författare, man förstår att bara svärtan kan erbjuda en aldrig så liten strimma ljus. Och just nu är det svårt att se på avgörande skeenden med optimism. Benn sammanfattar: “Den rena munterheten som levnadsgrund är struntprat."
Sedan imamen i Kristianstad fått kalla fötter och tagit bort texten från moské-hemsidan är det många som efterfrågar den. Här är den:
”Livet i republiken Frankrike förutsätter ett mode utan dolt ansikte,” – sade den otrogna hunden François Fillon, Frankrikes premiärminister.
Den framtida lagen kommer att innebära ett straff för att dölja sin skönhet från nyfikna ögon, för kyskhet och främja dekadensen i Allahs islam. Storleken på böterna har satts till 150 €. Om en muslim inte kan betala böter till de otrogna, ska de tvingas att ödmjukt utföra obetald samhällstjänst.
Vi bör tillägga att det är inte allt. Franska otrogna har förberett en ”lag”, vilket innebär åtal för den som ”tvingas bära burka” I det här fallet är lagen riktad mot muslimer. De otrogna har föreslagit ett bötesbelopp på 30.000 € kombinerat med att kastas i fängelse i ett år. Dessutom om en muslimsk mua’lim eller förälder anses ha bett eller undervisat mindreåriga flickor att dölja sin skönhet från utomstående, så kommer det att innebära en skyldighet att betala böter på 60.000 € kombinerat med att kastas i fängelse i två år.
Lagen gäller inte enbart Franska medborgare. Lagen gäller även tillfälliga besökare. Vi tillägger här att kungahuset i Qatars döttrar ofta besöker den vackra franska huvudstaden Paris, iklädda full heltäckande slöja. Även deras följeslagare bär liknande kläder. Hur de kommer att behandlas kan vi konstatera redan nu. Det är plånboken som avgör om det blir ett gripande, åtal och dom! Det är de fattiga och utsatta som kommer att skrämmas till underkastelse inför de otrognas och mushrikiins ordning och övermakt. Vi känner historisk det franska vansinnet i nordafrika, dess kolonialherravälde har nu fått en fortsättning i en ledande EU-nation genom denna lag. Och detta med mushrikiin som företrädare för de muslimerna i Frankrike.
Det är uppenbart att problemformuleringen utgår från livssynen hos mushrikin – dessa de avklädda nära nog nakna muslimska systrarna. Må Allah förlåta dem, för de vet inte vad de gör. De vältra sig i fördärv, har oäkta intima förbindelser, till och med barnprostitution och abort. Det är dessa som nu vill införa sin smutsiga kultur i det muslimska levnadssättet. Överlag är deras ideologiska bidrag till det västerländska och franska samhället förtvinande litet, emellanåt dumt och inåtvänt. Med deras assistans ska nu således äkta makar ombedas säga till sina fruar och döttrar att klä om sig till den lättklädda, ja rentav nakna modekulturen som härskar bland de otrogna. Detta under hot om bötesbelopp på fantastisk storlek och inlåsning i fängelser.
Här slutar de otrognas ledarhundar och mushrikiin yla vansinnigt mot ”månen” om ”humanism och upplysning”. Nej – de trogna och ödmjuka inför Allah ska slås med ett lagens järnrör för att aldrig mer kunna resa sig som människa, aldrig kunna borsta smutsen av sin kostym när de fallit till marken under lagens väldiga förtryck.
Som ledare för de otrogna i Frankrike, säger den satans dvärgen president Nicolas Sarkozy om hijab, ”den är en symbol för förtryck och förnedring”. De otrognas minister för invandring, det förbannade kräket Eric Besson förolämpande fräckt och öppet muslimerna. Han sade om slöjan, ”den är en vandrande liksvepning”. Den ogudaktiga franska regeringen har i officiella sammanhang omnämnt sharia och den muslimska samhällsordningen för ”en ny form av slaveri”, och det franska konstitutionella rådet har fastställt att sådana uttalanden och lagar som fullt legitimt att säga, och att allt detta är ”förenligt med konstitutionen.”
Lämpligt är att i detta sammanhang att konstatera, att emellanåt hävdas om ytterplagg – plagget avgör inte vad som är prostitution. Men låt oss fråga oss själva, vad är skillnaden mellan en kvinna och man får ha promiskuöst sex. Allt börjar med att sluka henne med ögonen och vara i mannens huvud. Vad kan hända i ett samhälle där kyskhet och ödmjukhet är olagligt? Vi vet alla svaret. Otukt, sexuella snedsprång, abort, obscena scener! Ja, nästan vad som helst.
Må Allah den mäktigaste och den bästa undervisaren visa oss vägen. Herre skydda de trogna från din vrede. Skydda oss från de otrognas vansinne och plåga oss inte med deras ränker. Må vi göra rätt för din skull, amiin.
... och den arabiska våren ledde till att det första nationalsocialistiska partiet grundades i Egypten. Se klippet från Memri TV. Är det muftin i Jerusalem och hans vän i Berlin som spökar - igen?
Bloggandet om hattexterna på Kristianstad-moskéns hemsida har nu nått ända fram till lokaltidningen. Men man måste fråga sig, varför denna inte ens har anständighet nog att nämna var moskésidan uppmärksammades och angreps.
I artikeln heter det: "Texten har uppmärksammats av andra falanger på nätet och används för att visa att näthat inte är enkelriktat." Vad är "andra falanger" för något?
Högsta ansvariga, imamen Shaaban Abou Zur, smiter undan och säger:
"– Det här speglar inte alls vår församling, eller våra tankar eller åsikter. Det här är inte vårt sätt att resonera och det är synd att artikeln har hamnat där. Jag har nu tagit bort den."
Hans svar till lokaltidningen är inget man ska ta så allvarligt på. Det är sedan länge känt att ledande islamister - i Sverige och internationellt - använder ett språk när de talar till oss, "de otrogna hundarna", och ett helt annat när de talar till sina egna.
Susana Aguir från Lissabon har sedan länge varit känd som Mísia. Artistnamnet tog hon från diktaren Mallarmés musa. Mísia debuterade som fado-artist, och har på en rad plattor arbetat utifrån en starkt traditionsmedveten inställning. Då och då har hon tagit med nummer på dem som visat att hon ville bortom fadon. Canto blev en katalog över olika stilar hon ville prova. Där fanns såväl klassisk stråkkvartett som arabiska instrument och rytmer. Det splittrade intryck Canto gjorde är som bortblåst på Drama Box, gjord som en hyllning till modern Luisa, spanjorska och klassisk dansös. Hon koncentrerar sig här på de två musikaliska traditionerna i fadon och tango. Stilmässigt hittar hon tillbaka till en enkelhet, låt vara mycket sofistikerad, där den portugisiska gitarren dominerar i fadon och bandoneonen i tangon. Det är oerhört vackert, expressivt och laddat av känslor. En dikt av Vasco Graça Moura, en av Portugals stora poeter, ekar genom skivan: Fogo Preso (fyrverkerier), vars text Mísia sjunger och ett antal stora artister, bl.a. Ute Lemper, läser.
Dubbelklicka för helskärm.
Sommaren 2005 hade jag en längre korrespondens med henne. Den utmynnade i följande samtal.
Thomas Nydahl (TN): Din nya skiva är tillägnad din mor. Som jag ser det är dina tangos och boleros ett slags hyllning till henne. Eftersom jag tycker att Drama Box är en ovanligt enhetlig skiva, där texterna, melodierna och känslorna relaterar till varandra, så gissar jag att Drama Box trots sina olika genrer kan ses som en enhetlig ”kropp”. Är det riktigt att säga att det är saudade som är skivans vägledande känsla?
Mísia (M): Nej, det tycker jag inte. Jag tycker inte att saudade, denna själsliga och poetiska känsla, är det som vägleder skivan. Drama Box är på sätt och vis en mycket expressionistisk och utlevelsefull skiva, nästan våldsam och mycket teatral. Jag menar att den allt överskuggande faktorn på Drama Box är röstens dramaturgi. Rösten tycks också vara en karaktär i pjäsen.
Fado, tango och bolero medger samma slags djup och intensitet i uttolkarens patos. Till denna skiva bad jag poeter att skriva om avgränsade situationer, mycket starka känslor av fysisk kärlek, ensamhet, tomhet och förtvivlan. Alla dessa situationer har levts av sångerskan/skådespelerskan som lever på det hotell som du kan se i texthäftet. Vi vet egentligen inte vad som ska ske henne, om hon tänker begå självmord, om hon är berusad eller bara sovande. Drama Box använder sig av både det teatrala och det filmiska språket. Omslaget ser ut som ett modemagasin, bilderna berättar en historia. Avsikten är att röja de starkaste och mest våldsamma känslor av kärlek, känslor som rentav kan döda. Kärleken är inte ett rosa hjärta på en blå himmel. Men alla dessa känslor röjs inte direkt, utan används som ett kodat språk, en ”mise en scéne”, som ett synopsis till en film för lyssnarna att följa med i. Att sjunga fado då och då är inte slutmålet för mitt arbete, jag använder fadon som ett sätt att berätta om livet. Jag försöker använda mig av fadons essens och anda i det arbetet. Saudade finns där förstås, men är inte den vägledande känslan. Det som vägleder är känslan av att Livet också innehåller Döden.
Dubbelklicka för helskärm.
TN: Drama Box är en ovanligt bra producerad skiva. Ljudbilden är mycket harmonisk och tät. Men samtidigt är det en skiva med en överväldigande enkel produktion. Jag tycker också att texterna är så bra, att sångerna därmed känns som hela kroppar av känslor och budskap för lyssnaren. Vad anser du vara viktigast i produktionsarbetet, för att du ska uppnå denna enhetlighet, denna känsla av kropp?
M. På alla mina skivor arbetar jag tillsammans med mina musiker, min grupp som också spelar på mina konserter. Det klassiska ljudet på skivan Canto uppnåddes då musikern som spelar portugisisk gitarr, José Manuel Neto, spelade tillsammans med kammarorkestern Camerata de Bourgogne. På Drama Box spelar mina musiker två boleros och tre tangos, inte bara de nio fadosångerna. På detta sätt uppstår enhetligheten och enkelheten. Jag vill att mina klangers universum ska besöka andra kulturers musik. Texterna på Drama Box svarar alla emot och tillhör just de starka känslor som möjliggör enhetlighet i tolkningen. Det finns inga avsiktliga budskap till lyssnarna. Jag sjunger inte mina sånger för publiken, även om jag hoppas att den ska uppskatta dem och att de ska vara välgörande i deras liv. En artist måste göra det hon är tvungen att göra utan att ta hänsyn till publiken eller skivköparna, eller till modeflugor eller skivmarknadens krav. Publiken gör sin egen tolkning och sin egen resa. En av de saker jag är stolt över med mitt arbete, är att då jag började sjunga denna annorlunda fado 1990 visste jag inte om det skulle finnas en publik för den.
TN: På skivan medverkar skådespelerskor som läser dikten Fogo Preso (Fyrverkerier). Det förstärker känslan av konstnärlig enhetlighet. Betraktar du läsningarna som konstverk i sin egen rätt eller är de en integrerad del av helheten?
M: Läsningarna svarar mot mitt önskemål om att på skivan ha olika kvinnoröster på olika språk som läser samma dikt, vilket resulterade i så många olika slags energier. Den deklamerande rösten, inte bara den som sjunger, betyder mycket för mig eftersom jag alltid känt det som att Drama Box är ett dramatiskt, teatralt projekt. Och så ser jag dikten som en bro mellan bolero-sångerna och fadon.
TN: Sensualiteten verkar vara den mest framträdande känslan på skivan. Du sjunger om känslan av nakenhet, både kroppsligt och känslomässigt, och du sjunger om kyssar och förbipasserande änglar. Är detta ett sätt att utveckla fadons tematiska innehåll, bort från ett slags neutrala texter mot lyrik som uttrycker en personlig erfarenhet, d.v.s Mísias erfarenhet?
M: I fadon kan man uttrycka alla de känslor som ryms i en människas själ. Men också rent fysiska sensationer, som längtan! Jag sjunger både själsliga och mycket fysiska fados. Texterna är skrivna av poeter som Vasco Graça Moura. Jag tycker om att sjunga med själen, mitt huvud och min hud, allt på samma gång utan att behöva välja det ena eller det andra. Det är sant att jag på Drama Box ger uttryck för nakenhet och rent kött, och att detta är viktigt ser du också av texthäftet och bildatmosfären. Men också sorgsenhet och förtvivlan när kärleken tar slut, den dramatiska situation som uppstår när man förlorar någon och tomheten som följer på den. Men jag sjunger aldrig om mitt eget lilla liv och mina egna små tårar. Bara en gång har jag skrivit om personliga känslor, och den sången signerade jag med mitt eget namn, Susana (sången Cor de Lua på albumet Ritual, TN:s anmärkning). Det är däremot sant att jag använder mig av mina egna livserfarenheter för att uppnå bättre tolkningar och uttryckssätt, men jag vill uppnå något mer sublimt än min egen privata erfarenhet. Min erfarenhet är ett slags instrument eller material för att jag ska kunna tolka andras situationer.
TN: Jag vill återkomma till en fråga jag ställt till dig vid tidigare tillfällen, nämligen den om den så kallade ”nya fadon” och mina känslor inför den. När jag hör vissa av de unga artisterna känner jag att det inte finns ett uns saudade kvar, och inga andra känslor som berör mig heller. Men när jag hör Drama Box blir jag mycket gripen och berörd, både av texterna, känslorna och av själva sångmelodierna. Kan man alls sätta fingret på vad saudade är? Vad är det som gör att en sång berör mig både i själ och hjärta?
M: Jag tycker inte att man alltid ska förknippa fado med saudade. Fado är ju själva livet, och det finns så många olika känslor som ryms i denna tradition av sång och liv. Saudade är så speciell eftersom man inte kan hitta en självklar översätttning av ordet till andra språk. Men man kan som sagt inte förenkla och reducera hela fadon till just denna känsla. Det är vanligt att icke-portugiser gör det. Själv blir jag starkast berörd av de fados som går in i mitt hjärta, som vidrör min själ. Orden, texterna, är mycket viktiga för mig, det är därför jag alltid arbetar med de bästa poeterna. Jag vill också understryka att de skriver sina texter särskilt för min röst. Jag använder alltså inte dikter ur deras böcker. Jag vill bli berörd både i hjärtat och hjärnan, samtidigt eftersom jag tror att vårt intellekt har känslor och att hjärtat kan tänka.
Om jag känner igen mig? Jo, det gör jag. I rännstenen har väl de flesta hamnat. Frågan är vad man gör av den erfarenheten. I den svenska vardagen möter jag 35-åriga kvinnor med skruvar i näsan och armarna fulla med tatueringar, de ser ut som straffångar från en ö jag aldrig besökt, och jag möter 55-åriga män med kepsar, mjukisbyxor och t-shirts som skriker något från popscenen, jag möter hela familjer med orange ballonger på väg in i närmaste hamburgerbar.
Jag möter pundare och alkisar med blicken ställd mot närmaste himmelrike, jag möter ungar som just slutat grundskolan och därför kastat sig ut för stupen, fulla av liv och vodka, jag möter hundrastare med nitar i halsbanden och jag möter mig själv i Domusfönstren, lätt förklädd till småborgare på jakt efter nya intryck. Behöver vi sända dagliga rapporter från rännstenen? Nej, bara helt korta påminnelser och dofter av förruttnelsen.
Minns ni berättelsen om moskén i Kristianstad? Jag bloggade om saken igår. Redan idag har moskéns hemsida gömt sina hatiska artiklar bakom en lösenordsfunktion. Det är som en läsare säger, vi vet ändå inte vad de tänker om oss. Men vi vet att de förstår, att det finns något mindre lyckat med att skriva dessa hatartiklar. Nu är de gömda och kan bara läsas av församlingens medlemmar. Vi andra kan bara gissa vad det står i dem, om "den otrogna hunden" eller "den satans dvärgen Sarkozy".
Czesław Miłosz:Ärlig beskrivning (Brombergs, urval av Anders Bodegård och Leonard Neuger, förord av Agneta Pleijel, översättningar av Knut Ahnlund, Katarina Gruber, Anders Bodegård, Eva Bruno och Nils-Åke Nilsson).
Det har naturligtvis inte gått någon förbi att det i år är Miłosz-året, med anledning av att det är hundra år sedan han föddes. I Litauen och Polen har han förstås blivit hyllad och ihågkommen. Tack vare översättaren Anders Bodegård har förbindelserna mellan Litauen/Polen och Sverige kunnat upprätthållas, och det urval han nu gjort tillsammans med Leonard Neuger är oerhört välkommet.
I sitt förord skriver Agneta Pleijel: ”I många dikter går han tillrätta med sig själv för att han inte tycker sig ha hållit måttet. Han vill göra ärliga summeringar och ärliga uppgörelser med sitt usla jag, och finns någonstans förlåtelse för honom? Hans poesi är mänsklig, ofta betagande mänsklig.”
De där sista orden fäster jag mig vid. Det är sådan han är, den gode poeten Czesław Miłosz. Man skulle kunna nöja sig med att kalla hans poesi för mänsklig, just för att han så ofta skriver utifrån de till synes banala vardagssituationerna. Det finns ingen som helst strävan efter ett system eller en idébaserad helhetssyn. Det fick han nog av i det totalitära Polen, och hans uppgörelse med det tänkandet, Själar i fångenskap, är i högsta grad en giltig och aktuell bok. Nej, i Czesław Miłosz poesi går man ner på individnivå:
”Har jag fullgjort vad jag hade att göra på jorden? Jag var gäst i ett hus under molnen, där floderna flyter och grödan gror på nytt. Vad hjälpte det att vara kallad, om jag inte såg mera klart?”
På samma sätt känner man igen hans tonfall i dikten Pensionär:
”En katt sover i solen och världen består utan att behöva vittnesmålets bokstäver.
Ty inget skulle ha framgått av dem utom insikten att det är synd om oss människor.”
Många gånger har jag skrivit om Czesław Miłosz. Och jag ser så tydligt att det är två sidor av hans personlighet som jag läser. Den ena är essäisten, den sökande, trevande rösten som utforskar tiden på jorden, och som säger väsentliga ting om det totalitäras terror under 1900-talet, i det Europa han inte kunde stanna kvar i (om än han fick återvända till Krakow i slutet av sitt liv, ”som poet blev han allt bättre: friare, djärvare och personligare” säger Pleijel om hemflytten). Den andra är poeten, också han en utforskare av tillvaron.
Inte ens uppmaningen Glöm får mig att läsa honom som annat än den poet som alltid påminner mig om levandets villkor:
”Flodnamnen har du ännu kvar. Tänk så länge floder varar! Dina åkrar ligger i träda, städernas torn är olika sig. Du står på tröskeln utan svar.”
Varje epok har sin pöbel. Imre Kertész citerar Nietzsche som menade att "demokratins pöbel, konsumenten" är vår epoks.
Nietzsche? Hur kunde han se det, redan då? Idag står konsument-pöbelns epok skriven i eldskrift framför oss. Inte en dag utan en bunt reklam i brevlådan, inte ett tv-program utan tre avbrott per timme för tjocka sjok av reklam.
Inte en utbetalningsdag av pensioner, barnbidrag eller löner utan fyllda varuhus, där denna "demokratins pöbel" rotar sig fram genom gångarna och tömmer hyllorna, oavsett om det finns behov eller ej.
Kertész: "... det vill säga att något som heter folk inte längre existerar, att det bara finns massor, konsumenter, samhällsklasser och så vidare och organisationer, apparater och av ideologier genomsyrade totaliteter och totalitarismen som svarar mot dem".
Storstaden inbjuder alltid till sittande, promenader och planlöshet. När september är som generösast blir det som idag. Köpenhamns män och kvinnor stänger dörren och sig och går ut i staden. 20 grader varmt och inget särskilt planerat.
Damerna träffas på sin bänk, läser tidningen eller rökar och småpratar. Sådant saknar man ju här på landet. Det finns för en gammal stadsmänniska alltid en nerv som retas av dessa bilder. En längtan till storstaden, både till bruset och stillheten. Köpenhamn är ju också farfars födelsestad, så nog känner man hur rötterna drar idag.
Och på Kongens Nytorv har de nyplanterade träden vuxit till sig så att det snart ser ut som i forna dagar igen.
Bloggaren Snaphanen var ute i sitt Köpenhamn idag och fotograferade. Det är han som lyckas fånga människorna i de mest vardagliga situationer. Om du klickar på bilderna kommer de till sin fulla rätt i helskärmsformat.
– Vi jobbar för att sprida det goda i samhället. Vi tar hand om våra barn och unga och lär dem att tänka fredligt och rättfärdigt, att vara hjälpsamma och respektera alla människor oavsett bakgrund och att göra sitt bästa för att skapa trygghet och säkerhet i samhället.
Vad döljer sig bakom fasaden? Låt oss titta på en text som ligger på moskéns hemsida. Den är endast undertecknad ”redaktionen”. Det är alltså inte säkert att Shaaban Abou Zur själv skrivit den. Men han har under alla omständigheter det yttersta ansvaret för vad som sägs där.
Så här karaktäriseras den franske premiärministern: ”den otrogna hunden François Fillon.”
Och så här landets president: ”den satans dvärgen president Nicolas Sarkozy.”
Och när man argumenterar emot den västerländska synen på muslimsk klädkod för kvinnor blir det så vulgärt att det nästan blir komiskt (och jag syftar inte minst på det rännstensspråk de använder):
”Det är uppenbart att problemformuleringen utgår från livssynen hos mushrikin - dessa de avklädda nära nog nakna muslimska systrarna. Må Allah förlåta dem, för de vet inte vad de gör. De vältrar sig i fördärv, har oäkta intima förbindelser, till och med barnprostitution och abort. Det är dessa som nu vill införa sin smutsiga kultur i det muslimska levnadssättet. Överlag är deras ideologiska bidrag till det västerländska och franska samhället förtvinande litet (ska förmodligen vara försvinnande litet, min anm. TN), emellanåt dumt och inåtvänt.
Med deras assistans ska nu således äkta makar ombedas säga till sina fruar och döttrar att klä om sig till den lättklädda, ja rentav nakna modekulturen som härskar bland de otrogna. Detta under hot om bötesbelopp på fantastisk storlek och inlåsning i fängelser. Här slutar de otrognas ledarhundar och mushrikiin yla vansinnigt mot "månen" om "humanism och upplysning".”
***
Jag medger att jag känner stor olust över att dessa imamer och islamister verkar mitt i min hemstad. Det är förmodligen mycket som pyr under ytan. Och den aggressivaste av dem alla brukar ju tala om ”samförstånd” och ”förståelse.”
Foto av resterna av murarna vid Lillö fästning, ett försvarsverk i Kristianstad som höll stånd mot svenskarna på 1600-talet, A.N.
Les Murray:Längre raklång (Brombergs, översättning och kommentarer av Stewe Claeson, Jonas Ellerström och Lars-Håkan Svensson).
Nog är det en högtid när man får en ny diktsamling av Les Murray i brevlådan. Originalet utkom i fjol, Taller When Prone, och översättningen alltså redan nu. Det är en Murray vi känner igen, en poet som står förankrad i den mylla som är hans vardag, ibland präglad av levandets glädje, ibland av den tyngd tillvaron lägger på våra axlar. Vi vet ju att han skrev en bok om det senare: Den svarta hunden. Murray inte bara vet vad depression är, han har själv varit där nere i det svarta många gånger. Men så lite det syns i denna nya samling.
Här rattar han nu traktorn “uppför Bluelookout/ för att se ut över södra Stilla havet.” Hans hem är också poetens ödmjukt byggda torn för utblick över världen. Han reser runt i Israel med Lasse Söderberg, för att bada i Döda havet, han kommer med snabbtåget till Genève och berättar om en “sångturné i Vietnam.” I Lissabon tackar fadosångerskan honom med sitt Obrigada! Ändå är det hemmavid han är som bäst:
“Den farbror som brukade vår gård var sin tids arab, han odlade bränsle åt hästarna som drog fram på vägarna då. 1914 gjorde slut på det. Kommer jag att få se bränslegrödor på nytt? Jag skall färdas med långsamt fordon
innan bilarna blir långsamma som på den gamla långsamma tiden.”
Och som en ännu en hälsning från en svunnen tid avslutar han den nya samlingen med dikten Stängningsdags hos skomakaren:
“Änkan som lämnar ut sin makes sista lagningar alla redan inslagna i tidningspapper
sitter under tiden i den oupplysta butiken med händerna öppna i knäet. Hennes hud har nästan blivit slät av den bittra sorgen.
Hon ställer sig på knä i medelhavssvart och räcker ner de numrerade paketen som lämnade hon tillbaka alla deras bröllopspresenter.”
Nog är detta poesi som får oss att se in i vardagen med just den ödmjukhet livet kräver av oss. Vi måste inte befinna oss i storstädernas shoppningkvarter. Det finns ett annat liv, verkligare och vänligare, bortom dem. Hos Murray får man det slags mod som för det mesta bara reducerats till ett ord utan innehåll.
Omslagsbilden till Murrays bok är gjord av Andrzej Ploski.
Min nästa bok blir en essäsamling. Den har nu börjat produceras. Inom kort lägger jag ut omslaget här.
Idag vill jag påminna om att den är på gång. Boken kommer att ha bloggen Vaka över ensamheten som utgivare och kommer bara att gå att köpa här i bloggen, och förstås att lånas på de bibliotek som köper in den. I bokhandeln kommer den inte att finnas.
Inte ett enda recensionsexemplar kommer att skickas till tidningarnas kultursidor.
Däremot kommer en mycket begränsad skara fria andar att få boken för eventuella recensioner. Meningen är att den bara ska tryckas i en liten upplaga som kan säljas här genom bloggen.
Något pris för boken har jag inte klart än. Det får jag räkna på när jag fått offert för tryckning. Under alla omständigheter måste jag ta ett lån för att kunna trycka boken.
Idag den 27 september kan jag säga att de priser jag kommer att presentera för svenska respektive utländska kunder kommer att inkludera portot, och de blir därför lite olika. Men om jag får in lika många förhandsanmälningar som kommit hittills, kommer priset totalt att kunna sänkas med 25%.
Med denna bok - Kulturen vid stupet - vill jag markera att jag tar ytterligare ett steg bort från den svenska kretsen av litteratörer och posörer. Den har inte intresserat mig på länge, men jag har väl ändå trott att det fanns någon mening i att kultursidorna skulle recensera mina böcker.
Erfarenheterna efter de fyra-fem senaste böckerna säger mig att det är totalt meningslöst. Alltför många usla texter av usla skribenter har givit mig magont. Det finns ingen anledning att fortsätta så.
Ni är många som läser min blogg. De flesta av er återkommer varje dag. Det är både glädjande och rörande. Och jag har god erfarenhet av att få nya läsare av mina böcker - genom bloggen.
Så redan nu vill jag göra ett experiment. Om du som läser detta är intresserad av att köpa min nästa bok ber jag dig sända ett mail: thomas.nydahl@gmail.com
Det är ingen bindande anmälan, utan ett försök från min sida att se hur många som är intresserade. När jag har ett större antal intresseanmälningar återkommer jag till var och en av er. Då kan ni också ta ställning till om ni vill binda er för att köpa den. Ju fler som hör av sig, desto snabbare går boken i tryck.
Som det ser ut nu kommer boken att vara färdig före jul.
Med anledning av en intressant diskussion hos Bernur vill jag bara lägga till några rader i ämnet. Är det så att man som författare googlar sitt eget namn? Ja, jag har gjort det i samband med att jag givit ut en ny bok, för att se vad och var det skrivits om den. Det är inte minst intressant att läsa vad som skrivs av bloggare.
Mina tre senaste böcker, utgivna av Tusculum, har fått mycket olika uppmärksamhet. Alla de andra som också skrev fick förstadags-recension i DN och några dagar senare i Svenskan. Den senaste, Långsamhetens nej, fick bara en handfull över hela landet, och ungefär lika många bloggare, vilket för övrigt var fallet också med Alvar Alsterdal-breven i En centraleuropeisk afton.
Min kommande bok skickas inte till pressens kulturredaktioner. Därför finns det heller ingen anledning av leta recensioner.
Förr om åren åkte jag då och då buss in till centrum och bläddrade i tidningar på biblioteket. Det behövs naturligtvis inte när man kan googla på sin nya bok.
Ingen gör det för att irritera eller på annat sätt störa tillvaron för recensenterna. Det är bara nyfikenhet som driver en. Till exempel mig. Foto: A. Nydahl
Ivan Andrassew: Historiskt. (publicerat i Népszava, den 25 september 2011)
En kär bekant – han är inte jude för ett öre – ringde mig i fredags ”Tycker du det är en normal sak att en skara, anhängare till Jobbik, marscherar förbi under våra fönster och vrålar: leve Szálasi?”
Jag svarade att detta är en helt normal sak i den här staden.
Sedan fick jag höra att denna skara Jobbik-anhängare hade anslutit sig till den demonstration som palestinier som lever i Ungern anordnat med anledning av att FN:s plenarförsamling tog upp den palestinska statens sak till behandling. Jobbik-folket anslöt sig naturligtvis för att smäda judarna – detta var onekligen ett förträffligt tilfälle till det. Enligt ett reportage ackompanjerades redan samlingen vid Bemtorget av högljutt antisemitiskt böl. Det mest symptomatiska var trots allt att första hälften av tåget, som var på väg mot parlamentet, skanderade: ”Most, most” (på ungerska: ”nu, nu”, det vill säga: Erkänn Palestina nu), den bakre avdelningen däremot „missförstod” det; folk kände på sig att det var dags, så de stämde upp i ”Mocskos zsidók” (Smutsig jude).
Demonstrationståget hade uppenbarligen polisens tillstånd (de var ju inte tibetaner), polisen såg mycket riktigt till att demonstrationen inte skulle störas. Så mycket mer som parlamentsledamöter hedrade den med sin närvaro: Márton Gyöngyösi och Gábor Staudt. På Kossuthtorget anslöt sig Lóránt Hegedüs (alltjämt pastor i den kalvinistiska församlingen. Den får göra som den har samvete till).
I den stad där István TarlósTarlós är borgmästare, där Ákos Kertész för en vecka sedan fråntogs utmärkelsen ”Budapests hedersmedborgare” därför att han på grund av företeelser som den ovan skildrade hade gisslat sitt folk med hårda ord, är den sortens demonstration möjlig. Szálasi får hyllas, men man förväntar sig att en jude, som nazister, alldeles lika dagens, hade försökt mörda några årtionden tidigare, håller tyst. (Han skall vara glad att ”vi har tagit emot honom”. Att man inte har lyckats mörda någon eller överlämna personen till tyskarna för att de med ungrarnas benägna tillstånd skall ta kål på honom måste uppenbarligen räknas som ”mottagande”. )
Polisen som lyder under general Pintér -- den mot de hemlösa förda straffexpeditionens store strateg – ligger inte på latsidan när det gäller att förbjuda fackföreningarnas demonstration, däremot tillåter den en demonstration av det ovan beskrivna slaget, skyddar den till och med, och upplöser den inte när folk börjar hylla Szálasi och smäda judarna. (Pintér lovade att det inte skulle stå tiggare vid trafikljusen. Kommer han månne i den kristna regim vi har i dag att på begäran av kardinal Erdő jaga bort de hemlösa och tiggarna, som ”egenmäktigt upptar offentlig plats”, därför att de stör den härskande medelklassens trosutövning?)
Det är anmärkningsvärt att presidenten inte skriver brev till premiärministern och manar honom att undersöka huruvida det finns ett lagrum som skulle kunna åberopas för att eventuellt förbjuda ett politiskt parti vars parlamentsledamöter går med i en sådan horddemonstration. (Det finns.)
Och István Tarlós dundrar inte mot huvudstadens polischef, han hotar inte heller med att förvisa det nazistiska partiets representanter från stadshuset. Så förhåller det sig. (Inte genetiskt. Historiskt.)
*
Några förklaringar som gör texten mera lättbegriplig för en läsare som inte är hemmastadd i Ungerns nuvarande förhållanden:
Szálasi, som var Hitlers sista bundsförvant i Europa och ledare för Pilkorsarna, förde ett skräckregemente i Ungern under andra världskrigets sista månader.
När den kinesiska premiärministern nyligen var på statsbesök i Ungern såg polisen till att tibetaner som flytt till Ungern skulle vara ur stånd att demonstrera.
Pintér är Ungerns nuvarande inrikesminister.
Några fackföreningar har bett om tillstånd att anordna tolv demonstrationer mot regeringens arbetsmarknadspolitik; polisen har sagt nej till samtliga. Ett domstolsbeslut hävde sedan en del av polisens demonstrationsförbud, och av allt att döma kommer några av demonstrationer att äga rum.
För kort tid sedan manade presidenten Pál Schmitt Viktor Orbán att undersöka om det finns lagliga möjligheter att i efterskott beröva någon en statlig utmärkelse eller ett pris om vederbörande med sitt beteende ”har gjort sig ovärdig”.
Ákos Kertész, en aktad författare, med böcker översatta till flera språk – tre av dem, Makra, Namnsdagen och Den som vågar vinner, har utgivits på svenska i översättning av Maria Ortman – har skrivit en grym men i grunden alls inte lögnaktig artikel i en ungerskspråkig tidning i USA. I den artikeln har Ákos Kertész med hårda och skoningslösa ord gisslat sitt folk, det ungerska – i samma anda som Ungerns bästa tänkare, författare och poeter har gjort ända sedan upplysningstiden. Han begick ett oförlåtligt fel: han hävdade att ungrarna var ”genetiskt” kodade för att vara ett folk av undersåtar. (Sedan förklarade han att den meningen skulle strykas.) Upprördhetens vågor har varit skyhöga, efter ett gemensamt beslut taget av Fidesz och Jobbik i Budapests stadshus har han fråntagits sin titel som Budapests hedersmedborgare och kravet har rests att han skulle fråntas det Kossuthpris som han hade fått för sin romankonst. Det pikanta i historien är följande: det parti som allra mest högljutt kräver detta är Jobbik, som inte låter en dag gå utan att göra hatiska och rasistiska uttalanden. Även i Ungerns parlament. Ákos Kertész stora brott, som han måste sona, är att han är jude. Jude, alltså inte ungrare … Och en sak till: regeringen har på intet sätt protesterat mot propåerna från Jobbik, den har tvärtom välvilligt tagit dem till sig.
Självbiografiskt stoff har alltid fascinerat mig. Inte självbiografier i allmänhet men just uppriktiga, orädda och nakna livshistorier skrivna av människor som jag sedan tidigare betraktat med respekt.
Kriminologen Leif GW Persson är en sådan människa. Brutalt uppriktigt och fullständigt oförmögen att fjäska för överheten. Jag har inte läst hans kriminalromaner, men i många år följt honom som debattör och analytiker i brottsfall. Kanske är det också så att jag i honom kan känna igen mig själv. Hans bakgrund är inte alldeles olik min, men han har däremot gjort karriär på ett sätt som är mig helt främmande. Därför läste jag hans självbiografi Gustavs grabb. Berättelsen om min klassresa (Bonniers).
Det är en bok som helt saknar självberöm, poserande och flirt med läsaren. Han skildrar sitt liv utifrån en uppfattning om att ärligheten alltid lönar sig. Trots att halva boken berättar om barndom och uppväxt är det ändå den andra halvan som fascinerar mest. Där berättar han om sin egen roll i några av de händelser som starkt skakat Sverige.
Tungt vägande är den långa skildringen av den bordellhärva där justitieminister Geijer var inblandad, den som egentligen skulle kallas “DN-affären” eftersom Peter Bratt enligt Persson var en usel och illa påläst journalist som förstörde hela utredningen och gjorde det möjligt för Olof Palme att tysta alla kritiska röster. Det är en insider-skildring som är fullkomligt lysande.
Det andra jag särskilt fäster mig vid och känner igen så mycket av, är hans berättelse om missbruket av mat och alkohol. I några av dessa avsnitt läser jag en alkoholists bekännelser när de är som uppriktigast.
Jag tog mig an Åsa MobergsVäninnorna och jag (Natur och kultur) med ungefär samma utgångspunkt. Jag har läst flera fina böcker av Moberg, inte minst den hon skrev om sitt samlevnadshelvete med en psykiskt sjuk människa, Adams bok. Och så har jag lite kunskap om några av väninnorna hon samtalar med.
En av dessa, Stoika Hristova, framträder i boken också så som jag förväntat mig. Hon har en sällsynt förmåga att sätta ord på livets verkliga smärtpunkter. Hennes berättelse är inte minst viktig för att den handlar om uppväxten i det titoistika Jugoslavien, och det tidiga livet som invandrare och fabriksarbetare i Sverige. Utöver det blev boken en stor besvikelse.
Temat väninnor kunde ha blivit mycket intressant, men av någon anledning känns det som om Moberg pladdrar bort det med samtal som kretsar kring alltför privata saker, och alltför oväsentliga saker, som gör att det är svårt att riktigt se vad som uttrycker det slags vänskap som boken vill sätta fokus på. Det är inte roligt att behöva säga det, men ibland känns det mer som skvaller och pladder än seriösa samtal. Undantaget är möjligen, utöver Hristova, det samtal hon för med Märta Tikkanen. Jag vet att kvinnliga läsare av bloggen kommer att tänka, att det jag nu skrivit är “typiskt manlig läsning”. Det må vara hänt. En kvinna skulle alldeles säkert läsa den på ett annat sätt.
Ändå nyper jag mig själv i armen och tänker, att den bok Moberg skrev om livet med Adam var minst lika privat och/eller personlig, men att det där kändes som om varje sida var skriven med livet som insats. I väninneboken känns det mer som om hon och de medverkande putsar på sin offentliga rollfigur. Visst kan man lysa ännu klarare i rätt sällskap?
Höstböckerna handlar inte sällan om det självbiografiska. Jag har en känsla av att man måste gå fram med försiktighet när man letar i utgivningen. Allt är sannerligen inte guld som glimmar. Det har också nyligen givits ut en självbiografi av Per Ahlmark, politikern och partiledaren som hoppade av allt för att bli en fri författare och debattörer. Jag har läst boken men inte bestämt mig för om jag kan eller ska skriva om den. Förmodligen kommer jag att göra det.
Ja, min absoluta favorit i det danska vis- och balladstallet är sedan mer än 30 år Erik Grip. Det tyckte jag länge, också innan vi lärde känna varandra. Och jag ser inget skäl att avstå från ett litet tips. Erik Grip har just släppt ett fantastiskt samlingsalbum, där både fina gamla psalmister, som NFS Grundtvig och senare tiders diktare, som Per Fjord och Morten Nielsen, finns med.
Erik Grip på 60-årsdagen hemma i Lejre. En fest i den danska visans tecken. Foto: Astrid Nydahl.
Och det är verkligen hans absolut bästa kompositioner som finns här, på ett album som blir ren glädje att lyssna till. Helt förväntat inleds festen med Grundtvigs Velkommen i den grønne lund. Och efter den kommer Ulf Lundell i Grips tolkning: Åbent landskap, och Ludvig Holsteins Det er i dag et vejr. En av hans bästa sånger, alla kategorier är Café Det røde hjerte. Den kan man få ett smakprov ifrån här.
Och som om inte det var nog får man Små hjul, Lyset er småt, En dejlig dag, Glæden, sorgen og lykken (från samma album som Café Det røde hjerte) och många andra på det sexton spår långa albumet. Har du inte hört Erik Grip tidigare är detta ett bra sätt att lära känna honom.
"Jag vars hela varelse, tanken och hjärtat, törstar efter att uppgå i den levande verkligheten, i medmänskorna, i naturen och i Gud, jag som förtäres och förstöres av ensamheten, jag stänger in mig i ensamheten och förefaller att icke trivas med någon annan än mig själv, att vara mig själv nog... Själens stolthet och reservation och hjärtats skygghet ha kommit mig att våldföra alla mina instinkter och fullkomligt vända upp och ned på mitt liv. Jag har faktiskt alltid gått ur vägen för det som lockade mig, flytt det som behagade mig mest." (ur Henri-Frederic Amiel: En drömmares dagbok (W&W, 1947 i översättning av Klara Johanson)
Om det är tvärtom, om det faktiskt är så att man går ur vägen för det som varken lockar eller behagar, om man stiger åt sidan för det som "the madding crowd" åtrår? Om hjärtats skygghet faktiskt inte medger ett bejakande av de instinkter som betraktas som eftersträvansvärda? Det är egentligen sådana frågor som upptar mig.
*
För övrigt noterar jag att Mats Skogkär på Sydsvenskans ledarredaktion noterat något som också jag grubblat på länge. Varför är det så, att vi i Sverige gömmer oss för de offer som islamismen skördar? Varför ber man Lars Vilks stanna hemma från Bokmässan? Man skulle ha tagit tillfället i akt att stå upp för yttrande och tryckfriheten! Kan ett arrangemang som förutsätter yttrande- och tryckfrihet vara annat än ett lysande tillfälle? Skogkär avslutar med en fundering kring PEN-klubben. När jag läser den tänker jag: det var inte ett felaktigt beslut jag fattade för ett antal år sedan, för en sådan organisation kan man inte vara medlem i. Skogkär skriver: "Förföljelserna mot Vilks har pågått i flera år, han har hotats till livet oräkneliga gånger, man har försökt bränna ner hans hem, angripit honom fysiskt. Men på Svenska Pens hemsida går det inte att hitta ett kommatecken om detta. Det är en tystnad som talar. Men knappast till Svenska Pens fördel."
Nu är det rätt tid att vandra där, utmed Östersjökusten. Strandraggarna är borta, den dunkande musiken har tystnat, familjegrälen dröjer sig inte kvar mellan sanddynerna. Det är tyst och det är stort. Vid sin sida har man havet, över sig har man evigheten. Jag vandrade där idag, septembersolen var så varm att det blev till att ta av kavajen till kaffepausen. Långt bort, på andra hållet mot Stenshuvud till, gick två människor och en hund. Allt annat jag såg var det jag varje dag strävar efter: tystnaden bortom tingen, strandskogen med sina tallar och sin svamp, spåren av djur i sanden, vågrörelsen befriad från varje tvångsfilter.
Efter att tidigare ha läst brev i ett litet urval (antologin Bokstäverna jag färdas i, Themis 2001), har jag nu kunnat läsa korrespondensen i sin helhet. Breven från Nelly Sachs är dominerande, de är ibland nyktert vänliga och ibland förtvivlade rop ut i rymden. Paul Celan svarar ofta med poetisk kraft, men som åren går ser jag hur hans ton blir alltmer formellt saklig. Att de två poeterna finner varandra i skuggan av det nazistiska folkmordet framstår redan från början som en självklarhet. Det finns rentav formuleringar i deras dikter som tematiskt griper in i varandra. De har båda erfarit sitt folk som rök ur skorstenar.
Ofta består hennes brev av dikter, tillägnade Celan och hans fru och son. En sådan dikt finns översatt till svenska:
Rakt in i det yttersta inte leka kurragömma med smärtan jag kan bara söka mig om jag tar sand i munnen för att smaka uppståndelsen ty min sorg har ni lämnat skilda är ni från min kärlek ni mina älskade -
Ja, hon kallade ofta i breven Celan och hans familj "mina älskade", eller "min älskade familj". Vetskapen att hennes dikter fanns hos Celan i Paris fick henne att se att hon hade ett fosterland. I dikten ett fosterland.
Efterhand som åren går tar sjukdomen över för Nelly Sachs. Hennes övertygelse om att i hemmet vara utsatt för en nazistisk liga växer till gränsen för det omöjliga och hon tas in på mentalsjukhus. Hennes liv ligger i spillror, och det kunde inget Nobelpris ändra på.
In i det sista sänder Paul Celan henne sina allt sällsyntare brev. Det sista, helt korta, vill ge henne ljus i mörkret. Fyra månader senare tar han sitt eget liv. Samma dag han begravs dör Nelly Sachs. Från år noll hade de färdats tillsammans i det mörker som bara kunde lysas upp av guldet, det tillstånd de båda längtade efter. Sachs ensam i Stockholm, Celan med fru och barn i Paris. (Tack Anders, du gjorde det möjligt).
Idag hittade jag en urgammal recension från Svenska Dagbladet (14 oktober 2003) av en åtta år gammal bok, Ökenvandring (som utgjorde del 2 av min trilogi Politisk geografi).
Jag kan inte låta bli att återge den i sin helhet. Här ser man hur den svenska mediaklassens gnäll tycks gälla från år till år. Ingenting är nytt under den sol som lyser på journalistikens hjältar, stora som små, i press och television. Detta var alltså i oktober 2003, för ganska precis åtta år sedan. Trots att det hänt mycket under dessa år, både globalt och nationellt i Sverige kunde detta ha skrivits igår. Argumenten har varken blivit vassare, tyngre eller klokare. Hela resonemanget grundas på övertygelsen om det principiellt felaktiga i att kritisera islamismens närvaro i Sverige.
*
Nydahls pessimism provocerar till debatt.
"Mot slutet av 60-talet och under 70-talet hade de vänsterradikala tolkningsföreträde. I dag finns det människor som inte vill kännas vid sina åsikter från den perioden; sådan är inte Thomas Nydahl, som i dagarna kommer ut med boken Ökenvandring, som visar sig vara del två av Politisk geografi (2002). I dessa båda böcker redovisar Thomas Nydahl öppet de förhoppningar han hade och likaledes hur de kom på skam.
Böckerna är varandras spegelbilder. Båda inleds med en serie impressionistiska stadsvandringar, i bland annat Tirana, Birmingham, Lissabon (det är oftast fråga om återbesök), därpå följer egna dikter, till sist avslutas böckerna med varsin treklang av intervjuer med kvinnliga författare. Det är på samma gång nedslående och hoppingivande läsning; det senare för att någon uttrycker åsikter utan att snegla mot det ”politiskt korrekta”, som Lars-Olof Franzén skrev i DN om den första boken, men böckerna är djupt oroande om man betänker vad Thomas Nydahl har kommit fram till.
Kvintessensen av stadsvandringarna är att vi, efter murens fall, kan ana att den västerländska civilisationen är på väg i oönskad riktning. Amerikaniseringen - den ytliga konsumismen - har redan gått långt, hamburgerrestauranger överallt och en tydlig devot anpassning till den amerikanska livsstilen. Så långt är jag med. Men de stora folkförflyttningarna ser han också som ett allvarligt problem; begreppet ”mångkulturellt samhälle” ogillar han. Det är här Thomas Nydahl blir både tankeväckande och farlig, ty det han påstår kan ryckas ut ur sitt sammanhang och användas av grupperingar som jag tror att han minst av allt vill stödja. Jag kan uppfatta båda hans böcker som ett angrepp på de muslimer som etablerat sig i Europa.
Det är främst hos muslimerna han tycker sig se en fundamental ovilja till integrering och anpassning. Lite snävt uttryckt flyr de från sina ofria länder till friheten i Väst bara för att etablera enklaver varifrån endast ofrihetens dogmer utgår. När nynazister vänder sig emot byggnationen av moskéer handlar det om ren främlingsfientlighet, men Thomas Nydahl diskuterar svårare saker; sårbarheten i det öppna demokratiska samhället består bland annat i att vi tar emot och godtar människor som i grund och botten ställer sig helt främmande till sådant som demokratiska fri- och rättigheter.
Det handlar inte om moskéer, låt muslimerna utöva sin religion. Men ska vi samtidigt passivt åse hur muslimerna behandlar sina kvinnor eller hur de samlar sig för att göra uppror mot det samhälle som tagit emot dem? Thomas Nydahl ställer den sortens frågor i sina böcker, men bitvis är han alltför otydlig.
Jag tror att det är riskabelt att vara oprecis om hotet från islam. Thomas Nydahl riskerar att måla upp samma onyanserade hotbild som alla andra. Han understryker att muslimernas närvaro i det demokratiska samhället hotar att skapa en polarisering som i förlängningen kommer att omintetgöra detsamma.
Thomas Nydahl känns mer klartänkt när han samtalar med sina kvinnliga författare. Och han citerar utan förbehåll den danska författaren Ida Jessen: ”Moderniteten har en tendens att automatiskt desillusionera. Som om desillusionen vore en sanning som inte gick att diskutera. Men jag tror, att man ska försöka skapa sammanhang i en fragmentarisk värld, och att det är värt att insistera på det.”
Det sammanhanget kan till exempel vara att initiera ett fruktbart diskussionsklimat kring de svåraste frågorna. Vi lever dock i ett samhälle, än så länge, där det står var och en fritt att uttrycka sina åsikter, vilket Thomas Nydahl gör. Han äger inte ambitionen att söka peka på en lösning. Jag blir provocerad av hans stadsvandringar, eftersom de uttrycker en så djup pessimism, men i och med detta har de ju onekligen skapat förutsättning för fortsatt debatt. Vilket kanske var Thomas Nydahls avsikt."
Erik Löfvendahl
Skulle någon till äventyrs vara intresserad av Ökenvandring, så har jag en restupplaga som jag säljer för 25:- styck + porto. Skicka bara ett mail så fixar jag det: thomas.nydahl@gmail.com
Foto från Öland: Astrid Nydahl.
Omslagsfoto på Ökenvandring har tagits av författaren Göran Börge under en av hans ökenexpeditioner. Börge har bland annat givit ut Sidor av Sahara.
Idag ska det ske. Den palestinska myndigheten kommer i FN att ansöka om att bli behandlad som en oberoende stat. Det vet vi redan från början att den inte kommer att bli. PLO och dessa korrumperade politiker kommer att mötas av ett amerikanskt veto, om inte annat.
Risken är väldigt stor att det leder till extremt våld under helgen - av den enkla anledningen att palestinierna är trötta på den så kallade processen, som ju inte leder fram till någonting.
Man kan ska kanske också ta tillfället i akt och visa på hur PLO och den palestinska myndigheten ser på sitt eget folk.
I Libanon berättar nämligen den palestinska ambassadören Abdullah Abdullah hur han ser på framtiden. Palestinska flyktingar som lever i olika arabländer kommer inte att kunna ansöka om medborgarskap och pass. Inte ens de palestinier som lever i flyktingläger på Västbanken kommer att kunna göra det:
". Abdullah said that “even Palestinian refugees who are living in [refugee camps] inside the [Palestinian] state, they are still refugees. They will not be considered citizens.”
Det är svårt att veta hur dessa myndighetspersoner tänker sig en framtida palestinsk stat. Kanske är detta bara ett politiskt rävspel, men ändå värt att notera - just idag.
”Moral grundad på känsla, ’lycka’ och nytta har aldrig varit den djupaste instinkten hos oss, även om de som har sådana instinkter intalar sig det.”
Oswald Spengler: Västerlandets undergång, i översättning av Martin Tegen.
Vad är det vi egentligen menar när vi talar om att försvara det demokratiska och öppna samhället? Ofta funderar jag på den djupare liggande innebörden i sådana ord. Vad innebär de? På vilket sätt ska vi försvara oss inför en framtid som ter sig alltmer hotfull? Och rent konkret: vad är det vi försvarar?
Den polske fotografen Maciej Dakowicz har bland annat skildrat Cardiff och den bild han ger av kvällslivet i staden är så motbjudande och obehaglig att jag måste blunda då och då. Men det som slår mig är att detta också hade kunnat vara en fredagkväll i vilken skånsk stad som helst.
"Massmänniskan i vår tid är i själva verket en primitiv människa, som lyckats smyga sig fram genom kulisserna på kulturens gamla scen", skrev José Ortega y Gasset i Massornas uppror. Hans ord ekar fortfarande med ett slags förstärkt aktualitet.
Här finns hela hans bildsvit från staden.Är det vad västerlandet har att erbjuda?
”Att leva betyder att vara ställd in i en omgivning med vissa möjligheter. Denna omgivning kallar vi vanligen ’omständigheterna’ (…) Världen är inbegreppet av alla livsmöjligheter.
Den är alltså icke något från vårt liv isolerat, något för det främmande utan det, som principiellt ligger inom hela dess räckvidd. Den representerar vad vi kunna komma i beröring med, alltså livets möjligheter.”
José Ortega y Gasset: Massornas uppror, i översättning av Alf Ahlberg.
Sedan länge är morgontidningen historia i mitt hem. Varken en lokal tidning eller en riksdito har något att tillföra längre. Nyheter läser jag på nätet varje förmiddag.
Och bland all den svenska skygglapps-journalistiken är det inte mycket jag finner värt att läsa, ens på nätet. DN:s kolumnist Lena Anderssonär ett ovanligt undantag.
Hon har nu samlat många av sina texter i en rejäl volym, Förnuft och högmod, där man redan av titeln förstår innehåll och attityd. I boken finns också texter hon publicerat i tidskriften Focus, samt fyra teaterpjäser.
Ett vanligt ämnesområde för Lena Andersson är religionen i relation till moderniteten och rationaliteten. Inte sällan har jag noterat hur hennes attityd gjort det möjligt att föra fram en principiell och vass kritik av både religionen islam och dess politiska gren, islamismen.
Om mordet på Theo van Gogh skriver hon:
”Den som är beredd att mörda islams kritiker vill inte integreras. Han hatar det västliga samhället och vill omdana det, alldeles på samma sätt som maffian och kommunistiska och nazistiska terrorister inte vill inlemmas i samhället utan slå sönder det.”
Om Geert Wilders och självcensuren:
”Det offentliga samtalet förhåller sig till Wilders genom att avfärda allt han påstår som ont, fel och falskt. Likafullt står vi kvar med dilemmat att det som visas i Fitna (hans islamkritiska film, min anm.) är så allvarliga företeelser och utsagor att man inte kan negligera dem.”
Men nu är det inte så att Andersson begränsar sin religionskritik till att gälla islam. I den avdelning i boken som heter Ateism, gudstro, skriver hon bland annat till försvar av ateismen och ateisten (som vid bjudningen förväntas försvara sig): ”Ateismen förklarar ingenting och påstår mycket lite, medan religionen ger kolossalt många svar och förslag i heltäckande idésystem. Ändå är det ateisterna som konsekvent beskylls för att hävda saker som inte går att veta.”
Jag uppskattar Lena Anderssons texter. Det finns inte ens ett behov hos mig att vara till 100% enig med henne i allt. Men nog är hon en frisk fläkt i ett kulturklimat som det svenska, där varje ”opinionsbildare” och ”publicist” inte ens behöver börja tala eller skriva förrän alla vet deras ståndpunkter.
Andersson överraskar. Hon ser saker ur nya synvinklar, och hon skriver sakligt och ödmjukt också om människolivets allra svåraste frågor. Med hennes texter kan jag finna en tröst i att veta, att det finns sådana som utifrån en helt annan utgångspunkt än min egen inser vilken fara som de totalitära idéerna, politiska och/eller religiösa, utgör då de förgiftar det demokratiska samhället, och genom att flytta fram sina positioner också bit för bit bryter ner dess olika frihetsfundament. Ett dagsfärskt exempel på det är Bokmässans besked till Lars Vilks. Istället för att solidariskt stödja offren för islamismen, bannlyser man dem. Så gjorde man mot Salman Rushdie också de första åren efter fatwan, flygbolagen lät honom inte ens resa med dem!
Foto: Anders Wikström.
Omslagets framsida består av ett kors och en månskära, men de är tryckta i guld, varför de nästan helt försvinner vid skanningen.
Idag springer de benen av sig, de gamla "kollegorna", som tror att spektaklet i Göteborg är något som har särskilt mycket med litteratur att göra. Marknadstänkandet har gjort bokmässorna till ett av vår tids tempel för bokens krämare. De gör litteraturen till varumärken och författaren till veckotidnings/tv-kändis och idol.
Hit kommer man för att le mot varandra, samsupa, byta böcker, gå med förlust i snedslitna skor, och ligga sömnlös. Det vore inte svårt att citera "bok"-bloggare som med rodnande kinder berättar om alla ranelidare de ser och alla "känd från tv" de passerar i gångarna.
Men de små förlagen får känna att de finns - på riktigt. Deras insatser kan inte nog prisas: Elisabeth Grates Bokförlag, Sekwa, Perenn, Ariel, Bakhåll, Karneval, Rámus, Ersatz, Tranan, Lejd och allt vad de heter. Vore det en bokmässa med dessa eldsjälar - gärna i kombination med halvstora förlag som Brombergs och Atlantis - kanske det hade varit litteraturen som stod i centrum.
Men det är de stora drakarna som har allt intresse av detta. Deras positionering är inte bara medialt nödvändig, den ger klirr i kassan också. Och över allt detta lyser solar som heter... ja, ni vet, solar som har svårt att skriva, svårt att formulera komplicerade sammanhang. Jonas Thente gjorde det alla borde ha gjort för länge sedan. Kanske hade marknaden i Göteborg inte känts alldeles lika viktig då.
Just damen som Thente skriver om mötte oss igår på ICA. I entrén i jätteformat, ett rum byggt av hennes ansikte och den nya boken. Kanske var rummet/montern 2,5 meter högt och minst fem meter långt. Vem kan undgå en sådan "författare"?
Jag var med i Göteborg två gånger. En gång som redaktör för tidskriften Studiekamraten i Bibliotekstjänst monter, vi hade tryckt upp en mycket stor upplaga av ett jubileumsnummer som jag delade ut gratis (tror vi fick en eller två nya prenumeranter på det), och en gång i Intercultures monter, då jag publicerat min berättelse Förbannade tystnad. Det skedde på 1980-talet. Efter det har jag aldrig lockats att resa dit. Inte en enda gång.
Nu är vi människor olika funtade. Och tur är det. De som älskar flygplatser, stormarknader och stadsfestivaler älskar förstås bokmässorna. Vi som inte gör det brygger en kopp kaffe och fortsätter läsa och skriva.
Förhandsbeställningarna av min nya bok, Kulturen vid stupet, har här i bloggen blivit så pass många, att jag nu kommer att satsa på att ha boken tryckt redan före årsskiftet.
Inom kort kommer jag att presentera ett omslag och i samband med det kommer jag att skicka ut svar till alla er som förhandsbeställt. Ni får då veta priset på boken samt få svar på andra praktiska frågor.
Är det fler som vill förhandsbeställa går det bra med ett mail på denna adress:
Så var det dags igen. En tidig julklapp. En passande fest. Jag har just varit vaken en natt och läst den nya, till svenska översatta boken av Nina Bouraoui,Våra kyssar är avsked (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman). För varje ny bok jag läser av henne blir min övertygelse allt starkare, vi har här att göra med en av den moderna franska litteraturens verkligt stora namn. Våra kyssar är avsked kom i original så sent som förra året. Utifrån ett slags motto har hon i den nedtecknat minnen av människor hon älskat och/eller älskat med, av föremål och platser som blivit som en kärlek för henne. Mottot lyder:
”Åtrån är inte fristående. Den är mångsidig och hemlighetsfull. Den är till genom andra människor och för andra människor. Jag har gått tillbaka till män, kvinnor, föremål och bilder som har skapat den människa som jag är.”
Åter möter vi en kvinna som har nära till sin åtrå. Den går som en röd tråd genom författarskapet. Det som lyser allra starkast här är de fragment som söker sig ända ner till femårsåldern. Ännu fler kretsar kring de alldeles tidiga tonåren. Det förvånar och gläder mig att en författare så övertygande kan skildra sina första sexuella känslor så starkt som hon gör. Kanske kan människor i allmänhet också göra det. Själv minns jag ingenting av sexualitet från barndomen. Det är först när puberteten förvandlar allting som också den erotiska åtrån fäster som ett minne. Nu är ju Nina Bouraoui inte en fackförfattare. Hela hennes gärning är skönlitterär, också när det är konkreta, levande människor och egna erfarenheter hon skriver om.
Eftersom Nina Bouraoui är bisexuell får vi möta kärlek både till män och kvinnor, även om kvinnorna dominerar. Med Kärlekens geografi (2008) chockade hon enligt egen uppgift många av sina läsare. Den skildrar en kärlek till en av hennes läsare, en man. Lesbiska kvinnor anklagade henne för förräderi. Det är förstås komiskt, som om människor trodde att en författare har ett slags kontrakt med sina läsare, ett kontrakt som går ut på att hon aldrig skulle få överraska eller förvåna.
Jag skrev bland annat:
” Ramberättelsen är enkel och rak: Nina Bouraoui signerar böcker i en bokhandel. Platsen är Lausanne. Läsaren P. kommer fram, berättar att han blivit hjälpt av hennes tidigare böcker, inte minst Dagboken. Han tackar henne för det. Genast uppstår ett slags åtrå hos författarinnan. P. är en yngre, vacker man som genast blir drömmen om kärleken för henne. Boken är dedicerad till P.M. Sambandet mellan berättelsen, författarinnan och den unge konstnären från Schweiz är uppenbart: ”Jag drömde om en framtid med honom (…) Jag var rädd att förlora mitt minne av honom (…) Jag älskade också att han befann sig så långt ifrån min blick”. Det som börjar som ett voyeuristiskt sökande på nätet från hennes sida – hon vill läsa och se allt som har med honom att göra - utvecklas så småningom till en daglig mailväxling mellan de två. De håller en distans, kallar varandra för Ni, och betonar därmed också respektfullt åldersskillnaden. Hon är medelålders, han är hela sexton år yngre. Men som originaltiteln antyder så övergår denna distans till de två älskandes intimitet och förnamn.”
Tillbaka till den nya boken. Det är just denna mänskliga nyfikenhet och utforskandet av den egna personen som gör så starkt intryck hos Nina Bouraoui. Jag kan läsa hennes prosa som om den var poesi. Jag vill därför bjuda bara på lite exempel:
”Jag åtrår hennes förlåtelse och sedan åtrår jag min hämnd. Min sorgsenhet följer ingen logik.”
”Det hade tagit tid innan hon kände sig trygg hos en kvinna. Hon kom från männen som man kommer från ett land.”
”Som man skulle ha kunnat fråga en alkoholist eller en narkoman om hans eller hennes beroende frågade en väninna som jag inte träffat på femton år, vid busshållplatsen på Rue de Turenne, i en solstrimma som tycktes skilja oss från resten av världen: - Har du slutat med kvinnor?”
”Jag vävde en framtida åtrå, lättsinnig inför det okända.”
”Jag kysser dig som första vidagen.”
Att läsa en sådan prosa är att själv, som läsare och betraktare, förflyttas bakåt i tiden, till de dagar som var åtråns och icke-rädslans. Det är stort för mig. Jag ska genast börja om från början och läsa Våra kyssar är avsked.
Nu närmar det sig produktion av min nya bok. Ikväll får jag första korrekturet. Direkt efter helgen kommer omslaget. Jag lägger ut det här i bloggen nästa vecka med mer information.
