Jag har faktiskt alltid gått ur vägen för det som lockade mig...

"Jag vars hela varelse, tanken och hjärtat, törstar efter att uppgå i den levande verkligheten, i medmänskorna, i naturen och i Gud, jag som förtäres och förstöres av ensamheten, jag stänger in mig i ensamheten och förefaller att icke trivas med någon annan än mig själv, att vara mig själv nog... Själens stolthet och reservation och hjärtats skygghet ha kommit mig att våldföra alla mina instinkter och fullkomligt vända upp och ned på mitt liv. Jag har faktiskt alltid gått ur vägen för det som lockade mig, flytt det som behagade mig mest." (ur Henri-Frederic Amiel: En drömmares dagbok (W&W, 1947 i översättning av Klara Johanson)

Om det är tvärtom, om det faktiskt är så att man går ur vägen för det som varken lockar eller behagar, om man stiger åt sidan för det som "the madding crowd" åtrår? Om hjärtats skygghet faktiskt inte medger ett bejakande av de instinkter som betraktas som eftersträvansvärda? Det är egentligen sådana frågor som upptar mig.

*

För övrigt noterar jag att Mats Skogkär på Sydsvenskans ledarredaktion noterat något som också jag grubblat på länge. Varför är det så, att vi i Sverige gömmer oss för de offer som islamismen skördar? Varför ber man Lars Vilks stanna hemma från Bokmässan? Man skulle ha tagit tillfället i akt att stå upp för yttrande och tryckfriheten! Kan ett arrangemang som förutsätter yttrande- och tryckfrihet vara annat än ett lysande tillfälle? Skogkär avslutar med en fundering kring PEN-klubben. När jag läser den tänker jag: det var inte ett felaktigt beslut jag fattade för ett antal år sedan, för en sådan organisation kan man inte vara medlem i. Skogkär skriver: "Förföljelserna mot Vilks har pågått i flera år, han har hotats till livet oräkneliga gånger, man har försökt bränna ner hans hem, angripit honom fysiskt. Men på Svenska Pens hemsida går det inte att hitta ett kommatecken om detta. Det är en tystnad som talar. Men knappast till Svenska Pens fördel."