Idag hittade jag en urgammal recension från Svenska Dagbladet (14 oktober 2003) av en åtta år gammal bok, Ökenvandring (som utgjorde del 2 av min trilogi Politisk geografi).Jag kan inte låta bli att återge den i sin helhet. Här ser man hur den svenska mediaklassens gnäll tycks gälla från år till år. Ingenting är nytt under den sol som lyser på journalistikens hjältar, stora som små, i press och television. Detta var alltså i oktober 2003, för ganska precis åtta år sedan. Trots att det hänt mycket under dessa år, både globalt och nationellt i Sverige kunde detta ha skrivits igår. Argumenten har varken blivit vassare, tyngre eller klokare. Hela resonemanget grundas på övertygelsen om det principiellt felaktiga i att kritisera islamismens närvaro i Sverige.
Nydahls pessimism provocerar till debatt.
"Mot slutet av 60-talet och under 70-talet hade de vänsterradikala tolkningsföreträde. I dag finns det människor som inte vill kännas vid sina åsikter från den perioden; sådan är inte Thomas Nydahl, som i dagarna kommer ut med boken Ökenvandring, som visar sig vara del två av Politisk geografi (2002). I dessa båda böcker redovisar Thomas Nydahl öppet de förhoppningar han hade och likaledes hur de kom på skam.
Böckerna är varandras spegelbilder. Båda inleds med en serie impressionistiska stadsvandringar, i bland annat Tirana, Birmingham, Lissabon (det är oftast fråga om återbesök), därpå följer egna dikter, till sist avslutas böckerna med varsin treklang av intervjuer med kvinnliga författare. Det är på samma gång nedslående och hoppingivande läsning; det senare för att någon uttrycker åsikter utan att snegla mot det ”politiskt korrekta”, som Lars-Olof Franzén skrev i DN om den första boken, men
böckerna är djupt oroande om man betänker vad Thomas Nydahl har kommit fram till.
Kvintessensen av stadsvandringarna är att vi, efter murens fall, kan ana att den västerländska civilisationen är på väg i oönskad riktning. Amerikaniseringen - den ytliga konsumismen - har redan gått långt, hamburgerrestauranger överallt och en tydlig devot anpassning till den amerikanska livsstilen. Så långt är jag med. Men de stora folkförflyttningarna ser han också som ett allvarligt problem; begreppet ”mångkulturellt samhälle” ogillar han. Det är här Thomas Nydahl blir både tankeväckande och farlig, ty det han påstår kan ryckas ut ur sitt sammanhang och användas av grupperingar som jag tror att han minst av allt vill stödja. Jag kan uppfatta båda hans böcker som ett angrepp på de muslimer som etablerat sig i Europa.
Det är främst hos muslimerna han tycker sig se en fundamental ovilja till integrering och anpassning. Lite snävt uttryckt flyr de från sina ofria länder till friheten i Väst bara för att etablera enklaver varifrån endast ofrihetens dogmer utgår. När nynazister vänder sig emot byggnationen av moskéer handlar det om ren främlingsfientlighet, men Thomas Nydahl diskuterar svårare saker; sårbarheten i det öppna demokratiska samhället består bland annat i att vi tar emot och godtar människor som i grund och botten ställer sig helt främmande till sådant som demokratiska fri- och rättigheter.
Det handlar inte om moskéer, låt muslimerna utöva sin religion. Men ska vi samtidigt passivt åse hur muslimerna behandlar sina kvinnor eller hur de samlar sig för att göra uppror mot det samhälle som tagit emot dem? Thomas Nydahl ställer den sortens frågor i sina böcker, men bitvis är han alltför otydlig.
Jag tror att det är riskabelt att vara oprecis om hotet från islam. Thomas Nydahl riskerar att måla upp samma onyanserade hotbild som alla andra. Han understryker att muslimernas närvaro i det demokratiska samhället hotar att skapa en polarisering som i förlängningen kommer att omintetgöra detsamma.
Thomas Nydahl känns mer klartänkt när han samtalar med sina kvinnliga författare. Och han citerar utan förbehåll den danska författaren Ida Jessen: ”Moderniteten har en tendens att automatiskt desillusionera. Som om desillusionen vore en sanning som inte gick att diskutera. Men jag tror, att man ska försöka skapa sammanhang i en fragmentarisk värld, och att det är värt att insistera på det.”
Det sammanhanget kan till exempel vara att initiera ett fruktbart diskussionsklimat kring de svåraste frågorna. Vi lever dock i ett samhälle, än så länge, där det står var och en fritt att uttrycka sina åsikter, vilket Thomas Nydahl gör. Han äger inte ambitionen att söka peka på en lösning. Jag blir provocerad av hans stadsvandringar, eftersom de uttrycker en så djup pessimism, men i och med detta har de ju onekligen skapat förutsättning för fortsatt debatt. Vilket kanske var Thomas Nydahls avsikt."
Erik LöfvendahlSkulle någon till äventyrs vara intresserad av Ökenvandring, så har jag en restupplaga som jag säljer för 25:- styck + porto. Skicka bara ett mail så fixar jag det: thomas.nydahl@gmail.com
Foto från Öland: Astrid Nydahl.
Omslagsfoto på Ökenvandring har tagits av författaren Göran Börge under en av hans ökenexpeditioner. Börge har bland annat givit ut Sidor av Sahara.
"Det är här Thomas Nydahl blir både tankeväckande och farlig, ty det han påstår kan ryckas ut ur sitt sammanhang och användas av grupperingar som jag tror att han minst av allt vill stödja"
SvaraRaderaFascinerende argument..."out of context"
Men Thomas, jag tycker nog att det är så här ungefär, som recensenten möjligen lite taffligt uttrycker.
SvaraRaderaDet är en så infekterad fråga att man behöver tala om att den som tar upp frågan är en berest person med vänner från många delar i världen, som aldrig skulle drömma om att dra över en kam eller dra slutsatser utifrån hudfärg och födelseort.
Det är framför allt livsviktigt med tanke på att det enda politiska parti som tar upp frågan är ett upputsat och avborstat främlingsfientligt sådant. Medan den debatt som behövs är en där främlingsfientlighet är en irrelevant fråga.
Anna, jag förstår vad du menar. Men när jag tog fram Ökenvandring igår och läste, så förvånades jag själv över hur milt jag formulerar mig. 2003 var det kanske tillräckligt.
SvaraRaderaEtt författarskap finns där. Det behövs inga brasklappar. Jag står för det jag skrivit och varje läsare kan kontrollera genom att själv ta del av texten.
Länge undrade jag om det fanns en möjlig väg framåt, en väg där kritiken av alla totalitära ideologier, religiösa och/eller politiska, var självklar, utan att jag för den skulle hamnade under attack. Det var naivt.
Så sent som igår kunde jag på nätet konstatera att jag befinner mig under attack från båda hållen. Bland sd-politiker kunde jag se uppmaningen "Stanna i ditt elfenbenstorn, förlåt ditt utedass" och från de "goda" kunde jag läsa, att jag i vanlig ordning lider av den sjukdom som kallas islamofobi. det finns alltså ingen annan väg än den djupast ärliga. Att skriva utifrån de egna förutsättningarna. Och nog lyser mitt livs erfarenheter igenom i det mesta jag skriver?
Dina erfarenheter lyser igenom i det mesta du skriver. Men ett fåtal av dina inlägg går att läsa som om det vore en person med en helt annan bakgrund som skrivit dem.
SvaraRaderaSå där är det ju hela tiden för oss alla. Det finns sällan utrymme att uttrycka oss tillräckligt omfattande för att det klart ska framgå på vad vi baserar våra synpunkter. Och det är förstås också ofta så att det är så självklart för oss själva att vi inte ser vilka fakta vi behöver lyfta fram för att stödja våra argument.
Då är det bra med någon som förstår tillräckligt mycket för att se vad som fattas, som inte köper rakt av men som inte heller går i baklås och tycker att allt är helfel. Och jag tycker inte att den här recensenten är så långt från det, faktiskt. (Med en brasklapp för att jag inte har läst boken, den finns bland de böcker jag hade tänkt läsa på semestern i Skåne innan jag bestämde mig för att stanna här i augusti i stället).
"både tankeväckande och farlig" - men är det inte just vad du vill vara?
Jag tycker du sammanfattar det bra:
SvaraRadera"Så där är det ju hela tiden för oss alla. Det finns sällan utrymme att uttrycka oss tillräckligt omfattande för att det klart ska framgå på vad vi baserar våra synpunkter."
Men i den bemärkelsen som det skrivs i recensionen vill jag verkligen inte vara "farlig" - det som antyds är ju att jag skulle vara en fara för andra människor, kanske rentav en... ja, du vet. Farligheten i mina texter kan bara framgå av det jag lägger i begrepp som konträr och rebellisk, och den sortens text är ju alltid riktad mot makten, den lilla och den stora.
Jag vill bara tillägga att jag är tacksam för dina tankar.
Som framgår av vår diskussion kan man ju också läsa en recension på olika sätt, vilket vi gjort. Därmed kom det något gott ur att leta fram och publicera den.