En brevväxling i svärta och guld.

Efter att tidigare ha läst brev i ett litet urval (antologin Bokstäverna jag färdas i, Themis 2001), har jag nu kunnat läsa korrespondensen i sin helhet. Breven från Nelly Sachs är dominerande, de är ibland nyktert vänliga och ibland förtvivlade rop ut i rymden. Paul Celan svarar ofta med poetisk kraft, men som åren går ser jag hur hans ton blir alltmer formellt saklig. Att de två poeterna finner varandra i skuggan av det nazistiska folkmordet framstår redan från början som en självklarhet. Det finns rentav formuleringar i deras dikter som tematiskt griper in i varandra. De har båda erfarit sitt folk som rök ur skorstenar.

Ofta består hennes brev av dikter, tillägnade Celan och hans fru och son. En sådan dikt finns översatt till svenska:

Rakt in i det yttersta
inte leka kurragömma med smärtan
jag kan bara söka mig
om jag tar sand i munnen
för att smaka uppståndelsen
ty min sorg har ni lämnat
skilda är ni från min kärlek
ni mina älskade -

Ja, hon kallade ofta i breven Celan och hans familj "mina älskade", eller "min älskade familj". Vetskapen att hennes dikter fanns hos Celan i Paris fick henne att se att hon hade ett fosterland. I dikten ett fosterland.

Efterhand som åren går tar sjukdomen över för Nelly Sachs. Hennes övertygelse om att i hemmet vara utsatt för en nazistisk liga växer till gränsen för det omöjliga och hon tas in på mentalsjukhus. Hennes liv ligger i spillror, och det kunde inget Nobelpris ändra på.

In i det sista sänder Paul Celan henne sina allt sällsyntare brev. Det sista, helt korta, vill ge henne ljus i mörkret. Fyra månader senare tar han sitt eget liv. Samma dag han begravs dör Nelly Sachs. Från år noll hade de färdats tillsammans i det mörker som bara kunde lysas upp av guldet, det tillstånd de båda längtade efter. Sachs ensam i Stockholm, Celan med fru och barn i Paris.

(Tack Anders, du gjorde det möjligt).