Oswald Spengler: Västerlandets undergång, i översättning av Martin Tegen.
Vad är det vi egentligen menar när vi talar om att försvara det demokratiska och öppna samhället? Ofta funderar jag på den djupare liggande innebörden i sådana ord. Vad innebär de? På vilket sätt ska vi försvara oss inför en framtid som ter sig alltmer hotfull? Och rent konkret: vad är det vi försvarar?
Den polske fotografen Maciej Dakowicz har bland annat skildrat Cardiff och den bild han ger av kvällslivet i staden är så motbjudande och obehaglig att jag måste blunda då och då. Men det som slår mig är att detta också hade kunnat vara en fredagkväll i vilken skånsk stad som helst."Massmänniskan i vår tid är i själva verket en primitiv människa, som lyckats smyga sig fram genom kulisserna på kulturens gamla scen", skrev José Ortega y Gasset i Massornas uppror. Hans ord ekar fortfarande med ett slags förstärkt aktualitet.
Här finns hela hans bildsvit från staden. Är det vad västerlandet har att erbjuda?
”Att leva betyder att vara ställd in i en omgivning med vissa möjligheter. Denna omgivning kallar vi vanligen ’omständigheterna’ (…) Världen är inbegreppet av alla livsmöjligheter.
Den är alltså icke något från vårt liv isolerat, något för det främmande utan det, som principiellt ligger inom hela dess räckvidd. Den representerar vad vi kunna komma i beröring med, alltså livets möjligheter.”
José Ortega y Gasset: Massornas uppror, i översättning av Alf Ahlberg.
Ja, när man ser dessa bilder förstår man varför den brittiske psykiatrikern och samhällskritikern Theodore Dalrymple valda att kalla en av sina böcker "Our Culture - What's Left of It". Det är lätt att bli cynisk när man ser sånt här. Jag har själv sett det i mindre skala i en mindre kuststad i norra England för några år sedan. Kontorspersonal i blandad ålder som, fortfarande klädda i kostym och kostymdress, raglade runt i stadens lilla centrum vid sextiden en vardagkväll, ramlade omkull, vrålade och spydde i gränderna. Kvinnor som män. Och detta, får man förmoda, var "vanligt folk". Jag vet inte hur stora växlar man ska dra på det. Men "binge drinking" är och har sedan länge varit ett stort problem i Storbritannien. Och problemet stannar ju inte vid drickandet. Det får vidare sociala konsekvenser. Ett tecken på att något inte står rätt till är det väl också. En sorts hedonism, jag-först-kultur, ytlig konsumism och krav på omedelbar tillfredsställelse har förmodligen bidragit till denna "utveckling". Sogligt och tragiskt. Måtte britterna ta ett ordentligt tag om sina kragar och rycka upp sig. Och det snart. Men visst - vi är inte bättre kålsupare, även om jag ännu inte själv sett beivs på denna sortens kopiösa binge-drinking i Sverige (det skulle möjligen vara i "dokumentärer" från Båstad och Medelhavsresmål, där svenska ungdomar "festar").
SvaraRadera