... vandrande runt på urtavlans yta

Vid Åhusstranden, juli 2015. Foto: Astrid Nydahl

Poeten Per Helge skriver:

”I det dagliga är vi alltför ofta bundna till ytan, snärjda av säljandets och ägandets avhumaniserande ting, tecken och åtbörder. De i grunden människogörande djupen förefaller för det mesta att befinna sig långt borta från oss. Jag ser för mig bilden av visarna i en klocka, ständigt vandrande runt på urtavlans yta, ohjälpligt skilda från urverket, än mer från de krafter som får detta att snurra och ticka. Och så – vårt privilegium: genom en skulptural form, en musikalisk klang, några rader i en dikt, slås plötsligt en öppning upp, genom vilken vi för ett ögonblick kan färdas mellan de båda världarna. Från stundens procenttal och konjunkturer till något som närmar sig det absoluta. Rent av: från vara till att vara.” (I en så långsam trakt som vår). 

När jag läste Helges ord kom jag att tänka på en gammal film som visades i programserien Minnenas television om John Nilsson - den filmande lantbrevbäraren, där skärsliparen 1948 i trakten kring Djuramåla i Tingsryd, kunde följas, cyklande från gård till gård, från hus till hus, erbjudande sina tjänster. När saxar, knivar och liar var slipade fick han sin slant som han omsorgsfullt lade i börsen, tog i hand och cyklade vidare. Den mannen ägnade sig förvisso åt ett slags säljande – av sina slipartjänster – men den takt han gjorde det i föreföll så långt ifrån den moderna tidens serietillverkningar som man bara kunde komma. Ett mänskligt möte mellan skärsliparen och hans kund var en förutsättning för hela hans jordiska vara. Han kunde, trots att han sålde en tjänst, fortsätta vara människa. Sakta strävade han fram, dag för dag, med det som var meningsbärande i hans liv, och som dessutom var till så stor nytta och glädje för hans kunder.

Hänga över ett stup

Foto: Astrid Nydahl

Just nu känns det som jag skulle falla vid det där stupet. Har ägnat hela förmiddagen åt att försöka skapa en annan blogg och i den lägga in allt härifrån. Misslyckats. Alltså kan det hända att jag får fortsätta arbeta i bloggen först när jag köpt min Mac. Det kanske blir av redan i helgen. Hoppas på er förståelse för eventuell tystnad några dagar. Det är ju inte likt mig. Här nedan nu ännu ett litet avsnitt som kommer att ingå i Malmöboken.

***

Jag minns hur jag en gång på 1970-talet då författarinnan Ann-Charlotte Alverfors på besök hemma hos oss på Bellevuegården i Malmö med sin sambo Krister och dotter Rebecca berättade för mig att hon gråtit floder under arbetet med sina första böcker. De var verkligen smärtsamma berättelser ur en barndom och ett tidigt liv. Sparvöga, Hjärteblodet och Snabelros hade skrivits med just de tårar och det blod som måste göra berättelserna autentiska och doppade i den verklighet de ville skildra. Då, för så många år sedan, fäste jag kanske bara en teoretisk förståelse vid det hon sa, men ju äldre jag blivit, desto mer medveten har jag också blivit om innebörden av tårar i relation till självbiografiskt skrivande. Utan tårarna finns det i bästa fall bara en torr – eller uttorkad – och därför friserad version av de katastrofala skeendena. Vem behöver en sådan version?

När Ann-Charlotte och hennes familj hängt av sig ytterkläderna fällde hon en replik som jag har kommit ihåg alla dessa år: ”Kan du inte stänga av den hemska musiken?” Jag hade satt på en LP-skiva med Weather Report. Uppfattade genast hennes aversion och stängde. Satte inte heller på någon annan musik när vi väl satt oss till bords.

Den här kvällen ledde sedan till att Krister och jag gjorde en Läsa Lätt-bok om hur man tillverkar socker. Vi började ute hos en bonde mellan Skurup och Ystad, Krister fotodokumenterade hela processen i bondens arbete, från sådd och framåt, och sedan gjorde vi resten av arbetet på sockerbruket i Arlöv utanför Malmö. Vi fick ett väl tilltaget arbetsstipendium (eller var det ett förskott?) för att göra boken. Men den färdiga boken kom aldrig ut som LL-bok. Motiveringen var att vi hade fel sorts ”radfall” – något jag än idag inte riktigt förstår mig på och därför inte heller kan förklara. Däremot antog LL-stiftelsen mitt manus om fabriksarbete för utgivning, boken Nu förstår jag hur det känns, som konstnären Bo Jonzon illustrerade och bokförlaget Rallarros utgav.

När jag skulle vapenvägra hade jag redan kommit så långt i arbetslivet att jag var anställd på Ohlssons herrekipering på Södra Förstadsgatan i Malmö. Jag var formellt dekoratörselev men hade så smått börjat få ansvar för egna skyltningar. Ohlssons hade en originell lösning på det dagliga företagsledandet. Man hade en ekonomisk och en estetisk direktör. Den ekonomiske direktören var en mycket allvarlig äldre man som jag förstås kände respekt för men aldrig någonsin kunde diskutera med. På den estetisk-konstnärliga sidan gick det så mycket bättre, för det var Åke Arenhill som hade den posten i företaget. Åke var dessa år mycket aktiv veckotidningsillustratör, inte minst för Femina som i hög grad präglades av hans teckningar, akvareller och collage. Han var också en fin textförfattare som fick flera av tidens stora amerikanska sånger populära i Sverige också med svenska artister, som Simon & Garfunkels Bridge over Troubled Water i Som en bro över mörka vatten med Tommy Körberg och Burt Bacharachs One Less Bell to Answer i En man mer att glömma med Monica Zetterlund för att bara nämna några av dem. I ungdomlig naivitet uppfattade jag Åke som en vänsterman och en sympatisör med Vietnamkrigets kritiker. Det kanske han inte alls var. Men han var på sitt besynnerliga sätt ändå en vuxen man jag kunde samtala med. Och utan att jag uttryckligen bett honom om det skrev han ett intyg om min samvetsnöd som jag hade med mig till förbandet där jag skulle skrivas in för värnpliktstjänstgöring. Åke var en broder för mig. Han förstod mina argument. Han förstod att jag menade allvar.

Violette Leduc - en översatt roman och en film

Det började med en film. Violette - grym dyrkan av den ouppnåeliga. Så skrev Svenskan om filmen. Det var ett märkligt drama som fängslade, mer än två timmar trodde jag att huvudpersonen var en fiktiv karaktär. Man kan - inte ens av sig själv - begära kunskap om alla europeiska författare. Fiktiv var hon nämligen inte. Hon var verklighetens Violette Leduc och hon stod i centrum för Martin Provosts nya film. Han har tidigare gjort den enastående fina Séraphine. Om nya filmen kan vi läsa: 

"Den begåvade kvinnan som dyrkar ett geni är utgångspunkten också för franska regissören Martin Provosts senaste film, ”Violette”. Här är det Simone de Beauvoir som är geniet, medan författaren Violette Leduc är kvinnan som dyrkar henne." skrev Svenskan.

Jag intresserar mig mest för kretsen kring Sartre och de Beauvoir. Och plötsligt ramlar en ny pollett ner. Den polletten heter alltså Violette Leduc. Filmen är värd dryga två timmar av en människas liv, inte minst för att den belyser några politiska, estetiska och litterära problem. Och så kan man påpeka att hela den filmiska berättelsen ledsagas av Arvo Pärts musik.

Men dagens ärende är hennes tegelstensroman Oäktingen (Rastlös förlag, översättning från 1969 års utgåva av Eva Alexandersson). 

Simone de Beauvoir har skrivit ett fint förord till romanen:

"Det påstås att det inte längre finns några misskända författare; snart sagt vem som helst kan få ut en bok. Men det är just det; det finns en uppsjö av medelmåttor; ogräset förkväver vetet. I de flesta fall beror framgången på en lycklig slump. Men även oturen har sina skäl. Violette Leduc vill inte vara populär, hon är inte populära, hon verkar till och med avskräckande."

Är det inte en fantastisk egenskap? Den lockar i alla fall mig att läsa och därför köpte jag romanen.

Rätt snart under läsningen förstår man att hon var ett djupt olyckligt barn och att hon också i vuxenlivet plågades svårt att uselt självförtroende. Var det inte näsan som var för stor, så var det något annat som gjorde henne så ful, tyckte hon själv.

Men det finns, som alltid, djupare liggande orsaker till sådana komplex. I hennes liv stavas det modern. Hon växte upp i symbios med sin ensamma mamma. När hon sedan bestämmer sig för att gifta sig blir det för lilla Violette det ultimata sveket. Hon hatar män helt enkelt. Och hennes erotiska eskapader blir förstås lesbiska: den kärleken skildras här med oerhörd sensualitet och intimitet. Inte konstigt att hon fick problem med den tidens franska censur. Men så finns det förstås män också i hennes liv. De är till synes bögar, men det finns också män som hon älskar med och först när en sådan man tränger in i henne får hon uppleva den djupaste känsla av samhörighet och kärlek. Så paradoxalt kan det vara.

Här står hon med just boken jag läst, Oäktingen.

Är det något jag vill anmärka på så är det att boken är på tok för omfångsrik. Den blir rentav pratig emellanåt och det är inte till gagn för dess starka kärna. Simone de Beauvoir:

"Så länge Violette Leduc levde i moderns skugga föraktade hon böcker; hon tyckte det var roligare att knycka kålhuvud från ett lastflak, plocka grönt åt kaninerna, prata, leva. Från den dag hon vände sig till sin far blev hon trollbunden av böckerna, som han älskat. De stod där, solida och skimrande och de blanka pärmarna omslöt de världar där det omöjliga blir möjligt."

Vill man lära sig något om hur fattigdom och förnedring leder fram till gastkramande självbiografisk litteratur ska man inte tveka. Oäktingen är en prestation bortom det rutinartade. Och jag överser gärna med dess svaga sidor - pratigheten som ibland blir överväldigande - eftersom jag får lära känna en människa som jag, när jag såg filmen, trodde var en fiktiv karaktär.

Ny dikt av Kaj Svensson

Foto: Astrid Nydahl

Kaj Svensson

STRANDENS LJUS

              inde wirt

               erluchtet

                (Paul Celan)

Strand, snöfall;

mörkt ljus

från havets botten

Döden är närmre

livet än du tror

Jag har gråtit

mig till sömns varje natt

utan att förstå

vad som var fatt

Jag har gått

genom helvetets portar

och druckit den beska drycken –

men till vilken nytta?

Om jag kunde

skulle jag stena er alla

för de brott ni begått

under er svarta fana …

Men skeppet har lagt till;

alla går av

stödda på käppar;

mörka vandrare

i skuggorna på kajen … 

Jag är ensam,

det har jag alltid varit

Men nu är alla här:

Dåren, Gycklaren, Hycklaren,

Döden, Prinsessan

och den babblande Poeten

Någon sa: ”Månen

är tidens spegel”;

någon annan sa: ”Här är många håll

och olika vinklar”;

någon räknade högt:

”3+3+6 = 9”

Ju mer jag förtvinar,

desto mer upplever jag,

men du vill att jag förnekar

det uppenbara:

den kanonmullrande ångestens krevader

Men så ser jag där, plötsligt:

bärnsten, gyllene honung

stelnad i sanden

Min hand är nu en lykta

över tarotkorten

för Ingens drömmar –

Lykke fyller sju år idag

Första presenten öppnad och en morfar försöker förklara. Helt i onödan förstås.

Mitt yngsta barnbarn Lykke fyller sju år idag. Hon ligger väldigt långt fram med läsandet och matematiken. Så det hon fick i present var givet på förhand.

Längst bak satt tidtagaren. Så med glädje var det bara att börja lösa uppgifterna i boken.

Vi firade på ett ovanligt sätt. Lykkes två systrar och deras mamma följde med till favoritfiket i Bromölla. Där fick de, dagen till ära, välja vad de ville. Lykke valde två kakor hon inte orkade äta upp utan tog med sig hem, systrarna stor macka med köttbullar och rödbetssallad respektive Prinsessbakelse. Jag och deras mamma tog traditionsenligt varsin räkmacka. Det blev en fin och rejäl stund där på fiket och vi avslutade med glass. Färden hem i regn och friden infann sig.

Privatmannens biblioteksväsende

Skönlitterära biblioteket, avdelning A till G

Hur skulle jag kunna sköta mitt skrivande om jag inte hade tillgång till ett gediget bibliotek? Det hade förstås varit omöjligt. Eftersom jag alltmer tvivlar på de offentliga bibliotek som finns där jag bor måste jag alltså - och det har jag gjort i mer än fyrtio år - målmedvetet bygga upp det som motsvarar min behov. Sedan vi kom till byn och fick hyra detta stora hus har vi haft det största rummet som bibliotek. Men det har förstås svällt över alla bräddar. För kanske sex-sju år sedan skänkte jag därför hela mitt danska bibliotek till Länsbiblioteket.

Facklitteraturens rum.

Det som sedan stod på tur var att rensa ut facklitteraturen och ge den ett eget rum. Vid sidan av alla böcker vi har i våra respektive arbetsrum, har vi nu ett bra fackbibliotek. Dessutom har jag mitt sovrumsbibliotek, där de viktigaste böckerna, sådana jag läser i mer eller mindre dagligen (och nattligen), finns nära till hands. Att leva med eget bibliotek är att ha nästan allt en människa som jag behöver.

Ett av tre hyllplan i sovrumsbiblioteket. De övriga rymmer bl.a. Montaigne, Adorno och Simone Weil.

Bernard-Henri Lévy: "Européerna har svårigheter förstå att de har två fiender: IS och Putin"

Foto: Astrid Nydahl

I senaste numret av Judisk Krönika samtalar Lizzie Oved Scheja med Bernard-Henri Lévy. Det är ett samtal som borde läsas av många utanför krönikans vanliga läsekrets.

"Européerna har svårigheter förstå att de har två fiender: IS och Putin. De har två fronter som de måste reagera inför: jihadisterna och den ryska regimen. De har en gemensam dagordning, som är att förstöra Europa."

Lévy gör här en utomordentligt skarp analys av situationen i Europa. Han menar till exempel att den våg av judehat som nu sveper fram över kontinenten gör det europeiska arvet ännu tydligare.

"En europé är en blandning av en grek, en romare och en jude. Man måste fläta samman alla tre för att få det man kallar det europeiska."

Oved Scheija har många intressanta resonemang som rör det europeiska. Bland annat frågar hon Lévy om vi är på väg in i en era då det som skulle kunna vara gemensamma europeiska värderingar ifrågasätts. Han svarar:

"Vi är i brytpunkten till just den era du beskriver. Det pågår en process där gemensamma värderingar ifrågasätts överallt. Det kallas kommunitarism eller kulturell relativism - och innebär att man överger de religiösa, etiska eller kulturella värderingar som ligger till grund för en nation. Just därför är det viktigt att vi försvarar och håller fast vid dessa värderingar. Nu mer än någonsin (...) Yttrandefrihet. Religionsfrihet. Friheten att ifrågasätta alla religioner, utan undantag och sätta dem under lupp."

Oved Scheija frågar om det finns något i Lévys tänkande som pekar mot ett positivt utfall under 2000-talet.

"Slutet på radikal islamism. Att islam, efter ett uppehåll på två sekler, inträder i upplysningens tidevarv. Det är möjligt. Det måste inte nödvändigtvis bli så, men det är möjligt."

Det som kanske är samtalets centrala punkt är frågan om de stora folkmorden och de europeiska katastroferna. Jag minns att jag själv i unga år tänkte att det som skedde Europas judiska befolkning under det andra världskriget aldrig mer skulle vara möjligt. Lévy:

"Efter Förintelsen återuppbyggdes Europa utifrån en enda tanke: att förhindra att detta fruktansvärda brott skulle kunna hända igen. Förintelsen gjorde det europeiska projektet nödvändigt, men samtidigt bräckligt. Det fungerar svårligen, och är på väg att raseras inifrån, då frånvaron av de europeiska judarna efter Förintelsen har urholkat en viktig del av dess identitet."

Hur då förhålla sig till islamism och judehat? Är det den radikala vänstern eller högern som har en möjlighet att visa en väg framåt?

"Båda har fel. Båda marscherar tillsammans. De utgör dubbla hot mot demokratin och de är ofta allierade med varandra. Ta till exempel dem som kallas 'Les Indigénes de la République' (Republikens infödda). Är de extremvänster eller extremhöger? Eller se på hur Nationella fronten har anammat idén om laïcité, tanken om statens och kyrkans åtskillnad. Varför har de gjort det? Enbart för att på ett effektivt sätt kunna utesluta franska muslimer. Den extrema vänstern och högern är sammankopplade och går knappast att skilja åt."

***

Här en annan fransk röst:

"In the 1930s, the formula 'neither right nor left' united the various strands of European Fascism. Given the level of confusion we have reached today, one might ask if the essential would not be to think left or right anymore (understood as being moderate) but to keep following the North Star. In other words, to remain faithful to the universalism inherited from the Enlightenment.

'Let the North Star guide you,' that is, trace anew a middle way that would not capitulate to the lure of relativism and to a culpable blindness to the radicalization of Islam, a blindness that is now formulated on behalf of the 'other' and in the pristine language of anti-racism. Nor would it capitulate to the dangerous temptation to wonder whether we should not put the bright future of the Old Continent in the hands of mutated populism, to which we have perhaps succeeded in the feat of abandoning the world and the only thing the Europeans have been able to make valid in the twentieth century, namely Europe.

In this regard, we observe that the left is now experiencing a real divide. There is a rift between those who, on the one hand, seek to prevail in the holy struggle against Israel and in the struggle against American imperialism—even going so far as to create an alliance with the Islamists in what is now known as Islamic-leftism— and on the other, anti-totalitarian intellectuals, for whom the Universalism of the Enlightenment comes first, as does the fight against totalitarianism, which has swapped its members’ red/brown garb for jihadist green."

Det är historikern och filosofen Alexandra Laignel-Lavastine som skriver detta i essän Is Democratic Europe on a Path toward Suicide? Hon har senast utgivit boken Les penchants suicidaires de l’europé démocratique (The Suicidal Inclinations of Democratic Europe), Essän jag citerar ur kan sägas sammanfatta bokens tema.

Sylvia Plath som medicinsk litteratur

Sylvia Plath (1932-1963)

Jag fick en utgallrad biblioteksbok med mig hem från sjukhuset, Sylvia Plaths legendariska roman Glaskupan (The Bell Jar). Sådant blir man förstås glad för.

När jag satte mig och bläddrade i den kom jag till sista sidan, där biblioteksbladen fanns. Och jag såg hur romanen sorterats på sjukhusbiblioteket. På avdelningen för medicinsk litteratur, under rubriken "Psykisk ohälsa".

Ja, en sådan erfarenhet säger mer än tusen föreläsningar om svenskt biblioteksväsende. Så stolta vi varit över det. Jag har skrivit många hyllningstexter till de bibliotekarier som fångade upp mig tidigt i barndomen och ledde mig till den bildning och litteratur jag behövde.

Men hur reagerar jag på att man placerat Plaths roman bland facklitteraturen om psykisk ohälsa? Jag reagerar mest med häpnad, men måste också konstatera att den bibliotekarie som gjort klassificeringen och ställt ut boken tycks sakna elementär kunskap om samtida skönlitteratur. Kan jag göra någonting åt det? Inte ett dugg. Men jag kan läsa boken. Det ska jag göra nu.

Per Erik Tell: Läsa - Resa - Dö

Per Erik Tells nya bok  Läsa - Resa - Dö (Ultima Esperanza Books) är en fin samling resetexter från många länder och flera kontinenter. Det är Tell när han är som bäst, en väl påläst men alltid avspänd resenär som med humor och kunskap i en bra kombination tar läsaren med till vardagsmiljöer och möten med människor man annars aldrig skulle ha hört talas om.

Samlingen börjar i Argentina, där Tell bodde under en längre tid. Jag minns den tiden, då han drev en blogg från platsen och berättade om såväl argentinska utflykter och möten som avstickare till grannländerna.

Tell visade att den här sortens resejournalistik utmärkt går att förena med bloggen som metod: omedelbar, aldrig pretentiös, alltid öppen för det oväntade och överraskande. Bloggen har ju också, som den riktigt läsvärda resejournalistiken, den personliga infallsvinkeln och tonen som en förutsättning.

Den som försöker sig på att vara "objektiv" blir bara fånig.

Per Erik Tell tar oss också med till USA, Kanada, Ungern, Georgien, Liechtenstein, San Marino, Monaco, Andorra, Luxemburg, Frankrike, Danmark, Skottland, Marocko, Indien, Tyskland, Belgien, Estland, Litauen, Ryssland, England, Irland, Finland, Norge, Indonesien, Grekland, Portugal, Slovenien, Serbien, Kosovo, Makedonien, Albanien, Montenegro, Bosnien, Kroatien, Schweiz och - just det: Sverige! I just den här ordningsföljden kommer de i boken. Han har publicerat sina reportage i en rad olika tidningar och tidskrifter.

Den sista långa texten från Sverige berättar - dag för dag - om en motorcykelresa mellan Ystad och Haparanda 2011 (och hem igen förstås). Den är en sällsynt pärla bland svenska reseberättelser som kommer nära både miljöerna och människorna. Jag som ägnat mig åt Albanien och Kosova sedan 1970-talet läser förstås med lite extra glädje artiklarna därifrån.

Som ni ser av listan är Tell en mycket berest man. Han har inte nöjt sig med att se den egna gatan i den egna staden utan intagit världen på det allra mest självklara sätt. Den ligger ju öppen för oss i turismens och charterresornas tid. Skillnaden för Tell är sättet han reser på. Men också sättet han närmar sig ett nytt land och en ny kultur. Hans ödmjukhet är på ett nästan omärkligt sätt förenad med en skånsk avadå-attityd som plockar ner saker där de hör hemma, på och i den jord vi alla delar.

Unna dig en riktig hängmatteresa denna sommar med att läsa Per Erik Tells reseberättelser. Du kommer inte att bli besviken.

Roy Jacobsen: De osynliga (Norstedts, översättning av Staffan Söderblom)

Foto: Astrid Nydahl

Jag har alltid levt med föreställningen om att en ö är världen i miniatyr. Den föreställningen har inte motsagts av de två öar där jag vistats, och Öland där jag i många år varit veckovis, sommar som vinter, har bekräftat den. 

I så fall är Roy Jacobsens ö i De osynliga en mycket liten värld (så liten att Öland skulle se ut som ett stort rike vid en jämförelse). Den är inte större än att det går att minnas namnen på de människor som bor och verkar på Barrøy. Jacobsen skildrar dem med stor inlevelse och ömhet.

På Barrøy får man ingenting gratis. Den tid som skildras är kärv och fattigdomen sitter både i huden och kläderna. Vi får gå runt hundra år tillbaka i tiden för att föreställa oss hur en självförsörjande fiskarfamilj lever på en sådan ö, som trots sin litenhet ”är ett kosmos i ett nötskal, där stjärnorna sover i gräset under snön”.

Hans Barrøy försörjer sig och sin familj på fiske och på att vintertid också delta i Lofotenfisket. Han har andelar i en båt och det blir några mörka och hårda månader där uppe. Familjen är inte helt frisk. Också det frestar på. Och de är alla beroende av att kunna sälja till fiskfabriken. Där inne, på ”bygden”, finns också handelsboden och prästgården. Hans Barrøy vill placera flickorna där som pigor. Det går inte alltid så bra. Villkoren är minst sagt förnedrande. Och för en av dem slutar det i något som det inte vore överdrivet att kalla katastrof. 

Jag ska inte säga något om själva händelseförloppet i romanen. Istället vill jag betona att denna roman  är något av det starkaste jag läst på länge, både när det gäller trovärdigheten i tidsatmosfären och i person- och miljöteckningen. Här finns några hårda vinterstormar skildrade så övertygande att man nästan kan känna hur man själv sveps med av dem. Och de minst sagt olyckliga människoödena väcker inte bara medkänsla utan också en större insikt om hur villkoren såg ut. Jacobsen skriver:”Allt av värde på en ö kommer utifrån, bortsett från jorden, men det är inte på grund av den som de är här, det är öborna pinsamt medvetna om.” 

Odlar gör de således, men det är inte mycket, och hästen måste de avliva och begrava. Människor förs också till sista vilan i denna berättelse, och för de unga män och kvinnor – barn skulle man vilja kalla dem – som blir kvar återstår ännu en generation av hårda och kärva dagar, av slit och fattigdom. Det är en väldigt fin bild av villkoren Jacobsen tecknar i slutet av romanen, då den täta dimman lättar en smula och solen ger sig tillkänna, som om öborna ”fått en helt ny dag inne i den gamla”.

Staffan Söderbloms översättning är magnifik, också i hans finurliga sätt att hantera det nordlandsmål som talas i berättelsen. Det kan man förstås inte överföra till svenska, så han har skapat en dialekt baserad på Evert Taubes transkription av Smögenbon Samuel Frisks sätt att tala i Jag kommer av ett brusand´ hav från 1952.

Vinbär men inget vin

Det växer mycket vinbär nu. Men inget vin serveras. Det kan regna aldrig så mycket men här råder det torka.Varje tid har sin melodi. Den här julimånaden och de månader som ska komma är redan inbokade i torkans land. Där vistas jag dag och natt. Det blir varken rus eller ros. Det blir mycket läsning och Malmöboken framskrider planenligt. Det hade jag inte trott för en månad sedan. Vinbärsbilderna tagna i Knopparp av Astrid Nydahl.

Lär dig döden - Ewa Lipska och ljusen i Lund

Domkyrkan. Foto: Astrid Nydahl

Vi tog tåget söderut - ner med ett Pågatåg som stannade vid varje mjölkpall och tillbaka hem med ett snabbare Öresundståg - för att låta dagen göra vad den ville med oss. Äntligen fick jag möjlighet att tända ett ljus för Tobbe i Lunds Domkyrka. Det har jag gjort också för andra döda under åren som gått. Första gången för min kulturredaktör Gunilla Landin, sedan för Alvar Alsterdal och för Fjellis. Mitt barnbarn Alfons fick sitt ljus när han gick bort. Mina föräldrar har fått sina, med många års mellanrum. Och nu var det Tobbes tur. Dessvärre är det mycket svårt att få ro för tankar och meditation vid ljusen, eftersom Domkyrkan också är en turistmagnet.

Ljusbäraren i Domkyrkan. Foto: Astrid Nydahl

Och så jag läste en dikt av den polska poeten Ewa Lipska (i översättning av Anders Bodegård från den vackra lilla samlingen Zon):

LÄR DIG DÖDEN

Lär dig döden. Utantill.

Enligt rättskrivningsreglerna

för de döda orden.

Skriv den sammansatt

som folkrepublik och lejongap.

Dela inte upp den

på de döda.

Du är gudarnas utvalde.

Lär dig döden tidigt.

Kärleken till fosterlandet

kan också vara dödlig.

Lär dig döden

i kärleken.

Lär dig döden inte bara

för att döda tiden.

Tiden är ofta självmördande

och hänger i timmar i träden.

Förhör dig på läxan.

Gör det i levande livet.

Malaysia Airlines flight 17 och Putinvännerna

Foto: Astrid Nydahl

Det finns sådant som borde sägas men aldrig blir sagt. Och så finns det sådant man måste säga alldeles oavsett vad. När det börjar läcka material från den kommission som undersökt nedskjutningen av Malaysia Airlines flight 17, då 298 människor miste livet, är det märkvärdigt tyst från de politiska skribenter som vid händelsen svor på att det var Kievregeringens militära förband själva alternativt USA som skjutit och fått planet att störta på rebellkontrollerat område i östra delen av landet. Putin hade ingenting med saken att göra, så ej heller rebellerna. Inte ett ord från de identitära Putinvännerna, inte ett ord från de gamla kommunisterna som i Ryssland ser en motkraft till USA/NATO, inte ett ord från jingarna och lindgrenarna. Det är alldeles tyst. Som om de finner tystnaden vara bästa vapnet, som om allt det de agiterade för och emot i juli 2014 aldrig hade sagts eller skrivits.

Jag vet att jag är privilegierad. Med de ryska inslagen i min familj får jag kännedom om utvecklingen i landet. Men jag vet också att det mesta jag får veta egentligen bara är detaljerad information och direkta ögonblicksbilder av det som förmedlas i de flesta internationella medier. Nå, säger vän av Putin, det du läser och hör är ju bara CIA-propaganda. Jag är tillräckligt gammal för att minnas 68-vänstern, och eftersom jag själv var med i dess 1970-talsavläggare minns jag den sortens argument. De påminner mig om att det finns upp- och nedvända "Trivs du inte kan du åka till Sibirien"-tänkare också idag. De "argumenten" bet aldrig på mig ens i ungdomen eftersom jag tillhörde den anti-sovjetiska delen av vänstern. Mitt livs första demonstration var för övrigt den som anordnades i Malmö i augusti 1968, riktad mot den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien. Jag har inte glömt. Tvärtom tycker jag mig känna igen alltsammans. När Putin slår sig för bröstet och ryter som sina tigrar efter det senaste årets erövringar och krigshandlingar är han samma slags makthavare som en gång det sovjetiska kommunistpartiet efter erövringarna och underkuvandet av de nationer som ville lämna "samarbetet" och där folket mer eller mindre organiserat försökte revoltera mot den korrumperade, förtryckande statsapparaten. I östra Tyskland minns man, i Rumänien och de baltiska staterna likaså, i Polen minns man, liksom man minns i Ungern och Tjeckien/Slovakien.

När det skrivs svart på vitt att det var de ryska rebellerna i östra Ukraina som med ryska vapen sköt ner det civila flygplanet borde man kräva en ursäkt från alla de Putinvänner - från yttersta vänster till yttersta höger - som aktivt arbetar för att blanda bort korten. Det lär dock aldrig hända.

OBS: Eftersom jag helt saknar intresse av att ännu en gång veva argumenten är kommentarfunktionen till detta inlägg avstängd. God helg önskar jag er.

Liten filosofisk påminnelse för helgen

Filosofiskt samtal i ank- och sköldpaddsdammen. Foto: Lennart R.

Svante Nordin var en av de första kända vänsterprofilerna i min geografiska närhet som började öppna för kritisk diskussion kring tabubelagda ämnen. Han skrev mycket i pressen redan då, och senare har jag med intresse läst böcker av honom, som Filosofernas krig. Den europeiska filosofin under första världskriget (1998) och Fyra som förde krig – om Hitler, Stalin, Churchill och Roosevelt (2009), för att bara nämna två av dem.

Hans verk Filosoferna. Det västerländska tänkandet sedan år 1900 (Atlantis) har rönt mycket uppskattning, fått goda ord på vägen, prisats och uppenbarligen också sålts i stor upplaga.

Det som fascinerar mig allra mest med denna 850 sidor tjocka bok, är att den för också en icke-akademisk läsare lyckas förklara, både de enskilda filosoferna på djupet, men också hur sambanden mellan dem och de olika epokerna ser ut. Många av dem är bekanta sedan länge, jag har både läst enskilda verk och i vissa fall stora delar av deras utgivna skrifter och så att säga blivit beroende av dem.

Det kan te sig överflödigt, men jag vill här särskilt nämna Nietzsche, Spengler, Jünger, Sartre, Camus, von Wright, Buber, Arendt, Adorno, Gramsci, Eliade, Cioran och Finkielkraut. I avsnittet om existentialisterna nämns också Simone de Beauvoir och Simone Weil – den sistnämnda för mig ständigt gåtfulla som jag med jämna mellanrum läst alltsedan jag för mer än trettio år sedan fick Simone Pétrements bok om henne.

Nietzsche i sin tur, tillsammans med Camus och Cioran, är filosofer som ständigt finns i lilla bokhyllan vid sängen. Där står ju för övrigt också Imre Kértesz och några andra författare som fungerar som nära nog dagliga inspirationskällor.

Det verkligt värdefulla är att Nordins verk berättar om så många andra, vissa som man bara känner till namnet och andra hittills okända. Hans sätt att berätta om filosoferna är så inspirerande därför att han lyckas förena ett läsbart och begripligt språk med de ofta komplicerade och svåra sammanhang som respektive filosof stod eller står för. Hans överblick är kolossal och ibland undrar jag hur en enda människa kan ha denna encyklopediska kunskap. För mig kommer boken att fungera som ett uppslagsverk.

Därmed är den en bok för arbetsrummet. Men lika gärna skulle jag ge den till vänner eller familjemedlemmar som inte hunnit bekanta sig så mycket med det västerländska tänkandets senaste hundra år. Kanske är denna akt av upplysning särskilt viktig just nu, när det mesta går in i totalitära, religiösa och politiska rörelsers tid, då vidskeplighet och tro tycks bli synonymer till olika typer av monolitisk maktutövning.

Som om hopp funnes?

Foto 16 juli 2015: Astrid Nydahl

"Den som lever till ålderdomen dör i en värld som har blivit honom främmande." Så skriver Peter Luthersson i sin bok Förlorare (recenserad här i bloggen) som kom i fjol. Jag har haft anledning att fundera på detta de två senaste dagarna. Redan på 1990-talet fick jag i en DN-recension höra att jag visade starka tecken på "vantrivsel i kulturen" (det var, paradoxalt nog, när jag tillsammans med Per Helge utgivit Som om hopp funnes).

Det finns starka skäl understryka att den vantrivseln ökat för varje dag. Igår satt jag vid en vacker sjö - och sedan på café i en mindre skånsk stad - för att minnas min döde son. Han kanske inte upplevde världen som främmande i sitt korta liv.

Men medan jag minns honom sitter jag just i en sådan värld, i alla avseenden främmande och inte så lite skrämmande. De nyhetstelegram jag orkat läsa ger mig hela tiden nya argument för en vantrivsel bortom det hanterbara. Jag försöker ännu en dag, ännu en helg, men vet allt mindre om det de glada och naiva kallar framtiden.

Dikt till en födelsedag - av Sylvia Plath

Tobias Löv Nydahl

16 juli 1986 - 10 oktober 2014

Detta skjul är unket som en mumies mage;

gamla verktyg, handtag och rostiga harvtänder.

Jag är hemma här bland de döda huvudena.

Låt mig få sitta i en blomkruka,

spindlarna kommer inte att märka det.

Mitt hjärta är en pelargonia som stannat.

(...)

Jag sa: jag måste minnas detta, att vara liten.

Blommorna där var så oerhört stora,

purpurfärgade och röda munnar, fullständigt ljuvliga.

Björnbärsbuskarnas krinoliner fick mig att gråta.

Nu lyser de upp mig som en glödlampa.

I veckor minns jag ingenting alls.

Ur Sylvia Plath, Dikt till en födelsedag. 1. Vem 

(översättning av Siv Arb)

Tobbes dag - som aldrig kommer tillbaka

Imorgon skulle min yngste son Tobbe ha fyllt 29 år. Jag låter Lena Granhagen sjunga orden. Själv är jag tyst i förtvivlan, saknad och sorg.

Tobbe och jag i Dudley, West Midlands. Foto: Astrid Nydahl

Den grekiska tragedin och turismen

1995 höll Zygmunt Bauman en föreläsning vid University of Virginia under rubriken Turister och vagabonder: Postmodernitetens hjältar och offer. Den finns tryckt i Vi vantrivs i det postmoderna (Daidalos, översättning av Sven-Erik Torhäll).

Jag läser den mot bakgrund av det grekiska dramat. Grekland har, precis som andra turistdestinationer, i många år levt av en ökande och alltmer förödande turism. Glada dagar med många byggarbetsplatser och en turistnäring som i sin groteska tillväxt lagt allt under sig, från byar och städer till själva stränderna och haven som malts ner i en osund monokultur. När Grekland nu står där med sina gigantiska skulder och ett avtal som tycks förvandla landet till en ekonomiskt underkastad nation konstaterar jag att turismen fortsätter att vara en betydande del av landets BNP. Kan en nation överleva på sin turism? Jag tror att den tiden är förbi. Utan en egen produktionssektor fortsätter det landet ner i beroendet av andra och kommer aldrig att kunna göra sig oberoende på nytt. 2014 skrev resemagasinet Vagabond:

”Det totala antalet utländska besökare i Grekland väntas i år efter en uppgraderad prognos från landets turistbyrå Sete öka lika mycket: med 9 procent. Det betyder att 19,5 miljoner utländska turister i år kommer att ha besökt Grekland. Och i augusti rapporterade resebyrån Tycket att Grekland gått från tredje till första plats över svenskarnas populäraste sommarresmål. Totalt sett utgör turismen drygt 80 procent av Greklands BNP. Därmed är turisterna en av samhällets allra viktigaste inkomstkällor. Många har därför trott och hoppats att turismen ska dra landet ur dess svåra ekonomiska situation.”

Idag vet vi att turismen alls inte ”dragit landet” ur krisen. Kanske förhåller det sig precis tvärtom. Varje jordbrukare i världen vet att monokulturer dödar själva myllan. En ekonomisk monokultur lär inte fungera så mycket annorlunda. Jag drar mig till minnes vad Enver Hoxha svarade Chrustjov då han på sitt besök i Albanien på tidigt 1960-tal föreslog att albanerna uteslutande kunde ägna sig åt att odla sallad till ryssarna, ”hellre äter vi gräs än böjer oss för era önskemål”. Är det gräs den grekiska regeringen erbjuder folket framöver, eller att de ska upplåta sina hus och hem till fler turister? Det senare alternativet blir svårt eftersom många hus och hem redan är fyllda. Att tre generationer åter bor tillsammans är inget ovanligt, då de utflyttade sönerna och döttrarna återvänt av ekonomiskt nödtvång till föräldrahemmen.

Adorno skriver:

”Turister som gör skäl för sig är i själva verket mästare på att lösa upp det fasta och låta det förflyktigas. Först och främst utför de bedriften att inte tillhöra den plats de besöker; miraklet är att de befinner sig på och utanför platsen på en och samma gång (…) Poängen med turistlivet är att vara i rörelse, att inte komma fram; turisterna betraktar inte som sina föregångare, pilgrimerna, de succesiva anhalterna som stationer på vägen, eftersom det inte finns något mål vid livsresans slut som kan göra dem till stationer.”

Det påminner mig om min barndoms Malmö, där vi beskådade japanska och amerikanska turister som gick av färjorna i hamnen, tog en promenad ner om Stortorget och Södergatan ivrigt fotograferande för att direkt återvända till Köpenhamnsbåten. Varför gjorde de så? De kunde sätta ännu en röd prick på den världskarta som var deras mållösa livsresa. Turismen som poängsamlare.

På plats i Grekland samlar nu turisterna på berättelser. När de återvänder hem berättar de för sin omgivning att "grekerna själva" intygar att landets befolkning varit lata, bekväma, korrumperade och därmed är själva krisens orsak. Det får mig alltid att tänka på de greker jag arbetat tillsammans med på fabrik, de har slitit hund i många år, återvänt till hemlandet och hoppats på en någorlunda anständig ålderdom.

De samband som ligger djupt begravda under banalitetens budskap kommer aldrig på tal. Vilken är bank- och finansvärldens roll? Vilken roll spelar den grekiska överklassen? Hur ser relationen mellan Greklands överhet och EU egentligen ut? Och på vilket sätt illustrerar den grekiska tragedin eurons fördelar respektive nackdelar? Frågor som dessa skulle störa ett orsakssamband som lämpar sig för tv-mediets hastighet och omvärldens sätt att betrakta sitt turistmål. Skulle man inte få sol och bad utan att tänka på annat? Det lustiga i sammanhanget är att turisternas grekiska sagesmän är just de lokalbefolkningar som lever av turistindustrin. På dem går det ingen annan nöd än att de hindrats i kön till bankomaten under en begränsad period.

”Ju mörkare bakgrund, desto klarare sken” säger Adorno. Den mörka bakgrunden representeras hos honom av vagabonderna, de som måste röra sig och inte som turisten gör det, frivilligt. Man kunde med fog säga att det är grekerna själva som utgör den mörka bakgrunden för varje turist denna sommar. Adorno får säga avslutningsorden:

”Det är deras påtagliga olycka som inspirerar de övriga till att dagligen tacka Gud för att han gjort dem till turister.”

Läser ni också rikslikaren varje dag?

Nyponros. Foto: Astrid Nydahl

Nej, man ska inte göra sig lustig och man ska absolut inte förringa de problem som gömmer sig bakom tidningsrubriker. Frågan är: kan jag utifrån det lästa alls bidra med någonting?

Ingen kan säga att förutsättningarna är bättre nu. Det finns ingenting som tyder på att tillvaron på detta blå klot förändrats så att man, oavsett ålder, kön eller nationalitet, kan se att det finns anledning till optimism. Fado-sångerskan Amália Rodrigues ansåg att ordet optimism borde vara förbjudet. Optimismen är i bästa fall ett utslag av självbedrägeri eller bristande kunskaper. Jag läser rikslikaren varje morgon. Om inte annat så läser jag den för att reflektera över det mänskligas omöjligheter. Sedan tar jag mig till en plats långt ut vid havet och konstaterar att dagens datum, 14 juli, har en alldeles särskild klang.

En plågsam vecka på väg att börja

Foto: Astrid Nydahl

Det blev söndag igen trots att det verkade osannolikt. Därmed står vi i porten till en mycket svår vecka. Tobbe skulle ha fyllt 29 år. Sedan han lämnade oss den 10 oktober har han funnits i mina tankar varje vaken stund. Ett ekande skri av sorg och tomhet har fyllt mig. Jag har hittills inte accepterat, och kommer säkert aldrig att acceptera, att han är borta för alltid.

Kommer att försöka vistas utomhus så mycket som möjligt. Se ut över hav och sjöar. Veta att det finns platser där vi, våra barn och barnbarn, alla kan minnas och förbanna utan att drivas in i klaustrofobiska inomhusrum. Bara med evigheten över oss och den fria utsikten framför oss kan vi hantera hans årsdag. Hela veckan kommer att upptas av honom. Allt det han var och allt det han inte ville vara.

Lördagen 11 juli. En svart sommarårsdag

Kada Hotic tar emot Clinton

Srebrenicas mödrar hälsade Bill Clinton och andra välkomna till ceremonin i staden som de serbiska mördarna intog för tjugo år sedan. Hon sa att hon hoppades att Clinton skulle hjälpa dem att få fram hela sanningen om det som hände. Med på mötet fanns också Madeleine Albright. Det var just Clintons administration som lyckades förhandla fram Dayton-avtalet och därmed fick stopp på mördandet. Jag har väldigt många invändningar mot det avtalet, men jag anser att Clinton och USA gjorde det som Europa avstod från att göra. Att sätta vapenlös FN-personal inför den serbiska krigsmaskinen och säga att man "beskyddade" Srebrenica är detsamma som att ge mördarna fritt spelrum.

Per Svensson på Sydsvenskan är en av de journalister som håller den politiska korrekta maskinen igång. Det han skriver är för det mesta både förutsägbart och lite pinsamt. Men just inför det bosniska folkmordet har han gjort en massiv insats av upplysning. Hans text i samband med 20-årsdagen, Folkmordets ansikte, är mycket stark. Läs den i sin helhet, här bara ett smakprov:

Att vara ”general Mladic” är i Ratko Mladic föreställningsvärld något annat och mycket större än att vara bara just Ratko Mladic. Att vara ”general Mladic” är att personifiera det serbiska folket och dess ödeskamp. Det var därför han i juli 1995 kunde dricka sitt kaffe, röka sina cigaretter och samtidigt låta mörda tusentals försvarslösa människor. Och det var därför han nu kunde sitta framför sina domare och som en trotsig skolslyngel provocera dem genom att vägra ta av sig mössan. Hans rättvisa är en annan än vår. Den är redan från start etniskt rensad.

– Jag försvarar mitt land och mitt folk och inte Ratko Mladic, slog han fast.

Rättens ordförande, holländaren Alphons Orie, rättade honom milt och bestämt:

– Vad beträffar det ni sa om att ni är här för att försvara ert land och inte Ratko Mladic, så vill jag påminna er om att ni är åtalad i denna tribunal som individ och att ert försvar därför ska fokuseras på de åtalspunkter som gäller er i er egenskap av anklagad.

Här finns en kärnpunkt. Varje människa är ansvarig för sina handlingar. Människan är inte en "representant" för en högre myndighet. I samma stund hon godtar en sådan tanke kan hon mörda utan att få dåligt samvete. Var det just det som hände i Bosnien?

***

Fiskenät i Hällevik. Foto: Astrid Nydahl

Traditionsenligt reste vi till Hälleviks Kulturdag under lördagen. Vi gjorde som vi brukar, åt nystekt sill och bläddrade hos antikvariatshandlarna. Men lördagen var en dag då ingen glädje ville infinna sig. Jag var alltför involverad i solidaritetsarbetet med Bosnien för att kunna släppa tanken fri på 20-årsdagen av massakern i Srebrenica. Då skulle, som de serbiska ledarna sa, "turken" drivas ut och Bosnien bli en del av det nygamla Serbien. Det misslyckades, men oändligt många människor drabbades av detta grymma krig. Fördrivningar, tortyr, våldtäkter, mord... allt kunde man göra en lista på. Dessa bosniaker är ett folk som islamiserades av det ottomanska riket, på samma sätt som albanerna, vilka tidigare var ett kristet folk.

Men spelade religionen någon roll för mitt ställningstagande? Nej, rakt tvärtom. För mig var bosniakerna i det gamla Jugoslavien inte mer "muslimska" än vad jag själv är "kristen". Kriget radikaliserade en ny generation bosniaker och idag - på grund av kriget - finns det en grupp mycket farliga islamister som kommer från detta land. Det finns en falang i dagens counter-jihadrörelse som jag finner djupt motbjudande, den företräds inte minst av Jihad Watch och Pamela Geller. De hävdar förstås - med stöd av Putins regim och den slaviska propagandans företrädare - att det som hände i Srebrenica egentligen aldrig hände. Inför det har min principiella hållning alltid varit - och kommer alltid framöver att vara - att om ett folk som kallas "muslimskt" utsätts för krigsbrott så försvarar jag det innan jag gör någonting annat.

Bosniakernas öde berörde mig starkt eftersom jag alltid sedan tonåren deltagit i solidaritetsarbete med krigsoffer, från Vietnam, Laos och Kambodja på 1970-talet, över Afghanistan och Kosova på 1980-talet och framåt, och alldeles logiskt för bosniakerna för tjugo år sedan. Men det finns ett viktigt aber: jag arbetade solidariskt också för alla de andra offren i Bosnien, oavsett om de var serber, kroater, romer, albaner, turkar eller något annat. De var alla offer för krigets ingenjörer i Zagreb och Belgrad.

När jag tänker tillbaka på åren kring det bosniska folkmordet tänker jag: nödvändig solidaritet med offren, aktivt solidaritetsarbete och aktiv information om vem som startat kriget och varför. Man ska inte glömma bort att det vid sidan av Slobodan Milošević nationalistiska krigshetsare fanns en likadan i Zagreb. Kroatiens president Franjo Tudjman drev samma nationalistiska hets och under avgörande skeden i det bosniska kriget stod fronten just mellan Serbien och Kroatien. Det de slogs om var förstås det bosniska territorium som en gång utgjort en väsentlig del av den sydslaviska federationen Jugoslavien.

Någon riktig fred råder det inte. Det finns ett stilleståndsavtal - Dayton - men kriget kan bryta ut igen, några rättvisa gränser finns det inte och den latenta spänningen mellan folkgrupperna orsakar dagliga incidenter. När en pöbel idag angrep den serbiske premiärministern i Srebrenica var det ett tecken. Snabbt förvänds situationen från sorg till hat. Det är lätt att förstå. Men det är just det som öppnar porten till helvetet på nytt.

Hällevik lördag förmiddag. En idyll fjärran Bosnien. Foto: Astrid Nydahl

Grytan kokar till färgning av fisknät. Foto: Astrid Nydahl

Gamla tiders tvättning demonstreras. Foto: Astrid Nydahl