Lördagen 11 juli. En svart sommarårsdag

Kada Hotic tar emot Clinton

Srebrenicas mödrar hälsade Bill Clinton och andra välkomna till ceremonin i staden som de serbiska mördarna intog för tjugo år sedan. Hon sa att hon hoppades att Clinton skulle hjälpa dem att få fram hela sanningen om det som hände. Med på mötet fanns också Madeleine Albright. Det var just Clintons administration som lyckades förhandla fram Dayton-avtalet och därmed fick stopp på mördandet. Jag har väldigt många invändningar mot det avtalet, men jag anser att Clinton och USA gjorde det som Europa avstod från att göra. Att sätta vapenlös FN-personal inför den serbiska krigsmaskinen och säga att man "beskyddade" Srebrenica är detsamma som att ge mördarna fritt spelrum.

Per Svensson på Sydsvenskan är en av de journalister som håller den politiska korrekta maskinen igång. Det han skriver är för det mesta både förutsägbart och lite pinsamt. Men just inför det bosniska folkmordet har han gjort en massiv insats av upplysning. Hans text i samband med 20-årsdagen, Folkmordets ansikte, är mycket stark. Läs den i sin helhet, här bara ett smakprov:

Att vara ”general Mladic” är i Ratko Mladic föreställningsvärld något annat och mycket större än att vara bara just Ratko Mladic. Att vara ”general Mladic” är att personifiera det serbiska folket och dess ödeskamp. Det var därför han i juli 1995 kunde dricka sitt kaffe, röka sina cigaretter och samtidigt låta mörda tusentals försvarslösa människor. Och det var därför han nu kunde sitta framför sina domare och som en trotsig skolslyngel provocera dem genom att vägra ta av sig mössan. Hans rättvisa är en annan än vår. Den är redan från start etniskt rensad.

– Jag försvarar mitt land och mitt folk och inte Ratko Mladic, slog han fast.

Rättens ordförande, holländaren Alphons Orie, rättade honom milt och bestämt:

– Vad beträffar det ni sa om att ni är här för att försvara ert land och inte Ratko Mladic, så vill jag påminna er om att ni är åtalad i denna tribunal som individ och att ert försvar därför ska fokuseras på de åtalspunkter som gäller er i er egenskap av anklagad.

Här finns en kärnpunkt. Varje människa är ansvarig för sina handlingar. Människan är inte en "representant" för en högre myndighet. I samma stund hon godtar en sådan tanke kan hon mörda utan att få dåligt samvete. Var det just det som hände i Bosnien?

***

Fiskenät i Hällevik. Foto: Astrid Nydahl

Traditionsenligt reste vi till Hälleviks Kulturdag under lördagen. Vi gjorde som vi brukar, åt nystekt sill och bläddrade hos antikvariatshandlarna. Men lördagen var en dag då ingen glädje ville infinna sig. Jag var alltför involverad i solidaritetsarbetet med Bosnien för att kunna släppa tanken fri på 20-årsdagen av massakern i Srebrenica. Då skulle, som de serbiska ledarna sa, "turken" drivas ut och Bosnien bli en del av det nygamla Serbien. Det misslyckades, men oändligt många människor drabbades av detta grymma krig. Fördrivningar, tortyr, våldtäkter, mord... allt kunde man göra en lista på. Dessa bosniaker är ett folk som islamiserades av det ottomanska riket, på samma sätt som albanerna, vilka tidigare var ett kristet folk.

Men spelade religionen någon roll för mitt ställningstagande? Nej, rakt tvärtom. För mig var bosniakerna i det gamla Jugoslavien inte mer "muslimska" än vad jag själv är "kristen". Kriget radikaliserade en ny generation bosniaker och idag - på grund av kriget - finns det en grupp mycket farliga islamister som kommer från detta land. Det finns en falang i dagens counter-jihadrörelse som jag finner djupt motbjudande, den företräds inte minst av Jihad Watch och Pamela Geller. De hävdar förstås - med stöd av Putins regim och den slaviska propagandans företrädare - att det som hände i Srebrenica egentligen aldrig hände. Inför det har min principiella hållning alltid varit - och kommer alltid framöver att vara - att om ett folk som kallas "muslimskt" utsätts för krigsbrott så försvarar jag det innan jag gör någonting annat.

Bosniakernas öde berörde mig starkt eftersom jag alltid sedan tonåren deltagit i solidaritetsarbete med krigsoffer, från Vietnam, Laos och Kambodja på 1970-talet, över Afghanistan och Kosova på 1980-talet och framåt, och alldeles logiskt för bosniakerna för tjugo år sedan. Men det finns ett viktigt aber: jag arbetade solidariskt också för alla de andra offren i Bosnien, oavsett om de var serber, kroater, romer, albaner, turkar eller något annat. De var alla offer för krigets ingenjörer i Zagreb och Belgrad.

När jag tänker tillbaka på åren kring det bosniska folkmordet tänker jag: nödvändig solidaritet med offren, aktivt solidaritetsarbete och aktiv information om vem som startat kriget och varför. Man ska inte glömma bort att det vid sidan av Slobodan Milošević nationalistiska krigshetsare fanns en likadan i Zagreb. Kroatiens president Franjo Tudjman drev samma nationalistiska hets och under avgörande skeden i det bosniska kriget stod fronten just mellan Serbien och Kroatien. Det de slogs om var förstås det bosniska territorium som en gång utgjort en väsentlig del av den sydslaviska federationen Jugoslavien.

Någon riktig fred råder det inte. Det finns ett stilleståndsavtal - Dayton - men kriget kan bryta ut igen, några rättvisa gränser finns det inte och den latenta spänningen mellan folkgrupperna orsakar dagliga incidenter. När en pöbel idag angrep den serbiske premiärministern i Srebrenica var det ett tecken. Snabbt förvänds situationen från sorg till hat. Det är lätt att förstå. Men det är just det som öppnar porten till helvetet på nytt.

Hällevik lördag förmiddag. En idyll fjärran Bosnien. Foto: Astrid Nydahl

Grytan kokar till färgning av fisknät. Foto: Astrid Nydahl

Gamla tiders tvättning demonstreras. Foto: Astrid Nydahl