Foto: Astrid Nydahl |
Jag har alltid levt med föreställningen om att en ö är
världen i miniatyr. Den föreställningen har inte motsagts av de två öar där jag
vistats, och Öland där jag i många år varit veckovis, sommar som
vinter, har bekräftat den.
I så fall är Roy Jacobsens ö i De osynliga en mycket
liten värld (så liten att Öland skulle se ut som ett stort rike vid en jämförelse). Den är inte större än att det går att minnas namnen på de människor som bor och
verkar på Barrøy. Jacobsen skildrar dem med stor inlevelse och ömhet.
På Barrøy får man ingenting gratis. Den tid som
skildras är kärv och fattigdomen sitter både i huden och kläderna. Vi får gå
runt hundra år tillbaka i tiden för att föreställa oss hur en självförsörjande
fiskarfamilj lever på en sådan ö, som trots sin litenhet ”är ett kosmos i ett
nötskal, där stjärnorna sover i gräset under snön”.
Hans Barrøy försörjer sig och sin familj på fiske och
på att vintertid också delta i Lofotenfisket. Han har andelar i en båt och det
blir några mörka och hårda månader där uppe. Familjen är inte helt frisk. Också
det frestar på. Och de är alla beroende av att kunna sälja till fiskfabriken.
Där inne, på ”bygden”, finns också handelsboden och prästgården. Hans Barrøy
vill placera flickorna där som pigor. Det går inte alltid så bra. Villkoren är
minst sagt förnedrande. Och för en av dem slutar det i något som det inte vore överdrivet att kalla katastrof.
Jag ska inte säga något om själva händelseförloppet i
romanen. Istället vill jag betona att denna roman är något av det starkaste jag läst på länge,
både när det gäller trovärdigheten i tidsatmosfären och i person- och
miljöteckningen. Här finns några hårda vinterstormar skildrade så övertygande
att man nästan kan känna hur man själv sveps med av dem. Och de minst sagt
olyckliga människoödena väcker inte bara medkänsla utan också en större insikt
om hur villkoren såg ut. Jacobsen skriver:”Allt av värde på en ö kommer utifrån,
bortsett från jorden, men det är inte på grund av den som de är här, det är
öborna pinsamt medvetna om.”
Odlar gör de således, men det är inte mycket, och
hästen måste de avliva och begrava. Människor förs också till sista vilan i
denna berättelse, och för de unga män och kvinnor – barn skulle man vilja kalla
dem – som blir kvar återstår ännu en generation av hårda och kärva dagar, av
slit och fattigdom. Det är en väldigt fin bild av villkoren Jacobsen tecknar i
slutet av romanen, då den täta dimman lättar en smula och solen ger sig
tillkänna, som om öborna ”fått en helt ny dag inne i den gamla”.
Staffan Söderbloms översättning är magnifik, också i
hans finurliga sätt att hantera det nordlandsmål som talas i berättelsen. Det
kan man förstås inte överföra till svenska, så han har skapat en dialekt
baserad på Evert Taubes transkription av Smögenbon Samuel Frisks sätt att tala
i Jag kommer av ett brusand´ hav från 1952.
Tack för denna fina recension. Romanen lär tydligen vara Jacobsens största framgång. Jag var frestad att köpa den när jag såg den i bokhandeln häromdagen, men gick i stället till biblioteket och lånade Virgo från 1988. Så fann jag den här artikeln:
SvaraRaderahttp://www.dagbladet.no/2011/07/16/kultur/bok/litteratur/roy_jacobsen/anger/17310351/
Jacobsen berättar här om sin otillfredsställelse med utförandet av romanen, vilken resulterade i en omarbetning som blev en helt ny roman, Ånger från 2012. Jag som ännu inte har läst något av denne författare undrar om han har blivit bättre med åren, och om det är i de senare böckerna jag, som ännu inte läst något av honom, skall börja.