Postmodernt renhetstest

Galleria Boulevard, Kristianstad, under uppförande. I fredags öppnade den nya konsumtionsmarknaden. Foto: TN

"I den postmoderna världen av fritt konkurrerande stilar och livsmönster återstår ett strängt renhetstest som var och en som söker inträde måste klara: man måste kunna bli förförd av den oändliga möjlighet och ständiga förnyelse som uppammas av konsumtionsmarknaden, kunna glädja sig åt möjligheten att ta på sig och av sig identiteter, kunna ägna sitt liv åt en ständigt pågående jakt på allt intensivare sensationer och allt mer upplivande erfarenheter. Det är inte alla som klarar testet. De som inte gör det är den postmoderna renhetens 'smuts'" (Zygmunt Bauman: Vi vantrivs i det postmoderna, översättning av Sven-Erik Torhell).

I många år har jag periodvis läst Baumans kritik av det postmoderna, kombinerat med Adornos Minima Moralia. Jag är tillbaka hos dem nu. Det beror helt enkelt på att jag hos dem finner så mycket som är relevent för arbetet om identitärerna. Kritiken av postmodernismen och konsumismen är en integrerad del av det som är den grundläggande kritiken av identitetslösheten. Adorno skriver:

"Ödeläggelsen av de europeiska städerna verkställer bara på samma sätt som arbets- och koncentrationslägren, den dom som den inneboende tekniska utvecklingen för längesen fällt över fenomenet hus." (Minima Moralia, översättning av Lars Bjurman).

Man kunde med Adornos ord egentligen skriva att det jag försöker säga för längesen sagts. Vad är poängen med att säga det igen? Kanske för att påminna om tankar som också idag 2013 är mycket giltiga.

Dispatch International – vägen till graven eller helförsörjd av amerikanska intressen?

Papperstidningen lades ner. Nätupplagan skulle ”utkomma fem dagar i veckan”. Prenumerationsmöjligheterna lbev helår eller halvår på nätet. Dyrt. Priset sänktes. Sedan enbart helår för att kunna få presstöd. Nu inga prenumeranter alls, för att ”skydda våra prenumeranter”; vilket innebär en gratis tidning och att de som redan hunnit betala skyfflas ut ur registren och får en aldrig uttalad ursäkt på vägen.

Vi har med omedelbar verkan gett upp vårt prenumerationssystem. Från och med nu är allting på Dispatch International gratis och du behöver inget login för att läsa artiklarna. Vi litar på att våra prenumeranter förstår varför vi tvingats vidta denna åtgärd.Detta betyder förstås, att vi inte längre får några inkomster från prenumeration. Men hellre förlorar vi de pengarna, än försätter våra prenumeranter i fara.

Utvecklingen väcker många frågor. Den första är: vem finansierar en gratistidning? Redaktörerna och administratörerna vill säkert fortsätta få betalt. Vem betalar dem? Papperstidningen lades ner – men skulle ju komma tillbaka, minns ni det? – därför att det inte fanns ekonomiskt förnuft i att utge den.

Det krävdes ett visst antal helårsprenumeranter för att få presstöd. Kunde man få det för en nättidning? Jag vet inte. Men det är bara två veckor sedan man basunerade ut att detta var ambitionen.

Under tiden sitter Ingrid Carlqvist i ett egenproducerat amatöristiskt ”tv-program” som heter Norse News som är en ofrivillig parodi. Hon ser det kanske inte själv. Men jag ser det och jag tror inte jag är ensam. Det är så dåligt gjort att man rodnar.

Den viktigaste fråga man nu måste ställa sig är: om redaktionen ska försörja sig på att utge en gratis nättidning, vem står då för finansieringen? Först när Dispatch redovisar det kan man med någorlunda heder fortsätta sin verksamhet.

En kollega som varit tidningen närstående försäkrade mig redan för flera månader sedan om att dödsdomen var utfärdad. Jag valde då att tro på det påståendet. Ingenting har hittills motbevisat det, tvärtom.

Ty om man först säger att man behöver ett visst antal prenumeranter för att överleva, och därefter  säger att presstödet är enda möjligheten för framtida utgivning - och sedan, som en blixt från klar himmel deklarerar att man, av omsorg om prenumeranternas "säkerhet", beslutat sig för att ge ut tidningen gratis - då är man ute på sanningens yttersta skär och förtjänar en ytterst kritisk blick. Det är, i det här skedet, den enda blick Dispatch förtjänar.
 

Tack gode gud att jag hoppade av det projektet på ett tidigt stadium. Lars Hedegaard och hans amerikanska uppdragsgivare får nog ägna en tid åt att tvätta bort minnet av Dispatch. Det har på ett djupt plan skadat förtroendet för människor som kunde ha bidragit till att på ett konstruktivt och seriöst sätt ha belyst västerlandets väg ner i islamism, nivellering och hopplöshet. Vad beträffar Carlqvist har jag svårt att tänka mig en fortsatt medial väg, hon kommer kanske att återvända till det under Dispatch-tiden sovande svenska Tryckfrihetssällskapet, om hon inte hellre blir veckotidningsreporter eller vikarie på Kvällsposten eller Skånskan, något litet påhugg finns det väl för jul- och nyårshelgerna?!

 

 

Alströms syndrom - en halv dag med människor som vet, förstår och kan förklara

Hugo med Ulysses.

Idag satt vi hela förmiddagen på ett nätverksmöte kring mitt barnbarn Hugo, han som har Alströms syndrom. Nog gav detta möte mig anledning att vara både ödmjuk och tacksam. Kring Hugo finns det ett imponerande nätverk av lärare och specialpedagoger (från dövblindskolan i Lund), läkare, sköterskor, personliga assistenter, professorer och forskare. De som kan mest på området hade rest ner från Örebro och från Lund hade kommit den professor som via Hugos ögonskador kunnat ställa rätt diagnos. Jag lyssnade, jag bokstavligt talat insöp all den kunskap de förmedlade. Min dotter Malin och hennes f.d. man Olle, föräldrar till Hugo, berättade både sakligt och laddat om vardagen med honom. Andra fyllde i. En stark känsla upptog mig: är det ändå inte fantastiskt att vi alltjämt lever i ett samhälle där det finns sådana nätverk runt en svårt sjuk person? Jag tycker inte att det är något vi kan ta för givet. Min tacksamhet är därför stor. För varje ny händelse lär vi oss något nytt om Alströms syndrom, alla dessa komponenter som i andra sammanhang skulle betecknas som enskilda sjukdomar: de processer som gör honom helt blind och döv, övervikten, diabetesen, epilepsin, förstörelseprocessen av ryggraden, det förstorade hjärtat...

Onsdag. Montaigne om att knåda det nya ämnet

"Om mina intellektuella krafter inte räcker till för att klargöra en sak slutar jag ändå inte upp med att loda och pröva den, och genom att granska och knåda det nya ämnet, genom att röra om i det och värma upp det överlämnar jag det till den som kommer efter mig i ett smidigare och mer hanterligt skick, så att han lättare kan njuta det: såsom vax från Hymettos/ mjuknar i solen och lätt kan formas till många figurer/ när det knådas med tummen och genom att nyttjas blir nyttigt (Ovidius, Metamorfoser)."

Så skriver Montaigne i andra bokens 12:e kapitel (översättning av Jan Stolpe). Jag funderar mycket på det som sägs. Inte minst de sista orden från Ovidius stämmer till eftertanke: att "genom att nyttjas blir nyttigt" får mig att tänka på hur också undersökningen och studiet av en politisk rörelse man blir alltmer bekant med den, just för att man ägnar den tid och arbete. Nyttjad, nyttig! Det är alldeles för lätt att man ger upp inför det som de egna intellektuella krafterna inte tycks kunna hantera. Men vid femte eller åttonde försöket bryter man igenom en vall. Man når fram. Man förstår bättre och kan dra slutsatser.

Norska Document som papperstidskrift

Så har det äntligen kommit, första numret av norska Document på papper! Det har blivit en sober, seriös och mycket intressant tidskrift i stort format (A4) på 184 sidor, späckad med information och illustrerad med både klassiska bilder (Daumier, Da Vinci, Dürer) som nya originalarbeten i den satiriska traditionen.

Document är en nättidskrift - Document.no - som startades 2003. Så det är i samband med tioårs-jubileumet man utger första numret av det som förväntas bli en tidskrift med fler nummer i framtiden. Document har som underrubrik "Politisk analyse, kommentarer, essays og reportasjer". Eldsjälen är förstås Hans Rustad. Han är också ansvarig utgivare och med sig i redaktionen har han som fasta medarbetare Nina Hjerpset-Østlie och Christian Skaug.

Tidskriften är indelad i ett antal avdelningar, där den första om "norska ögonblick" är mest omfattande. Document är en tidskrift som dagligen dokumenterar och belyser norska missförhållande, problem och fenomen som landet förvisso i mångt och mycket delar med oss andra. Andra avdelningen handlar om "världens rikaste land" och man förstår genast det centrala temat. I "broderfolkets väl" ser vi oss själva i spegeln som svenskar. Rustad skriver om "svenskesyken", en text som borde finnas tillgänglig på svenska för svenska läsare. Gästskribent i detta avsnitt är Mikael Jalving, mannen som enträget vill måla vårt porträtt, det som sällan är särskilt smickrande.

I tidskriftens fjärde avdelningen behandlas det ämne som är föremål för omslagsbilden: "den arabiska våren". Sist kommer en avdelningen recensioner och sedan Dextrocardia och Kleggen, det sista som en liten sockerbit till de humortörstande.

Merparten av materialet har publicerats på Document.no våren 2013, men här finns också sådant som går långt tillbaka i tiden och kastar ett ljus över de senaste tio årens utveckling, hemma i Norge och ute i världen.

Jag betraktar utgivningen av Document som ett fint historiedokument, en rejäl sak tryckt på papper. Den kommer att hamna i hyllan för litteratur om förändringen av våra skandinaviska samhällen, som en samling viktiga debattexter och dokumentationer både av det vardagliga (våldtäkterna, rånen, nyfattigdomen, islamiseringen, mediapropagandan, demografin) och det idémässigt övergripande. I förordet skriver Hans Rustad:

"I detta nummeret har vi samlet noen av de viktigste artiklene fra første kvartal. Nummeret åpner med to specialskrevne artikler om demografisk endring i Norge och Oslo. De som ignorerer fakta har et problem. Disse talene er hentet fra SSB:s egne tabeller. Hvis borgerne ska kunne danne seg en oppfattning av hva som skjer er første krav at noen uhildet forsøker å fortelle dem det."

Den största tillgången hos Document har jag sedan flera år ansett var att man berättar istället för att propagera, man använder en klok och saklig ton istället för en av krigsmetaforer mättad agitation. Document skiljer sig i det avseendet inte minst från svenska nätsidor där förolämpningen och aggressionen tycks vara de främsta drivkrafterna. Document är däremot en trovärdig, saklig och mycket upplysningsrik källa till kunskaper om vår arma samtid.

Tidskriften Document är ett måste för oss som aldrig tar pc:n med i sängen, och som hellre läser på papper än på digitala skärmar. Jag håller tummarna hårt för att detta ska falla väl ut och bli en regelbundet utkommande tidskrift.

Här kan du göra din beställning av Magasinet Document: http://www.document.no/bestilling/

Vilken nytta av vetandet? Tisdags-Montaigne

Vi är upplysta sägs det. Våra kunskaper är så stora att vi, enskilt och i föreningar, tillrättavisar läkarna och nobelkommittérna. Vi tror oss veta allt. Vi tror rentav att vi "kan engelska". Har någon mänsklig epok varit mer fylld av förmätenhet och illa motiverat högmod? Jag vet inte. Montaigne skrev:

"Vilken nytta kan vi anta att Varro och Aristoteles fick av sitt stora vetande? Slapp de sådana olyckor som drabbar en bärare? Gav logiken dem någon lindring för gikten? Kände de mindre av vätskan i lederna därför att de visste hur den hade kommit dit?" (Montaigne: Essayer, bok två, kapitel 12, i översättning av Jan Stolpe). 

Frågorna kunde vi föra direkt in i vår tid. Jag såg i söndags kväll en dokumentär från ett av Londons stora sjukhus. Till akutavdelningen hade kommit en kvinna - i sällskap med dotter och två barnbarn - övertygad om att hon var döende. Minst en hjärntumör måste det vara! I intervjun sade hon att hon varje vecka gick till doktorn minst två gånger och att hon aldrig reste till platser där det inte var nära till sjukvård. Efter CT-undersökning (och en rad prover) visade det sig - förstås - att hon var helt (fysiskt) frisk, men att hon levde med så stora sociala problem att hennes psyke förvandlade vardagen till ett helvete. Hon är sannerligen inte ensam. Det vet jag av egen erfarenhet.

"Inbilskheten är vår medfödda, ursprungliga sjukdom. Den mest sårbara och bräckliga av alla skapade varelser är människan; hon är samtidigt den mest högmodiga (...) i fantasin placerar hon sig ovanför månens sfär och med himlen under sina fötter."

Kunskap är inte alltid till nytta. Det är uppenbart. Men om vi ni ska fortsätta med vårt högmod skulle det förstås kräva en helt ny social väg, bort från Mammons och Läkemedelsgudarnas makt över våra liv. Bort från det en bekant kallar "neuros"-iserandet av allt vi genomlever. Bort från föreställningen att man måste vara smärtfri, lycklig och helt varje minut. Jag "känner av vätskan i lederna." Jag vet hur den kom dit och försöker göra något åt saken. Skulle det misslyckas får jag i ännu högre grad ägna mig åt Montaigne och de andra som i sina böcker skänker mig en mening.

"Har man funnit att vällust och hälsa smakar bättre om man kan sin astronomi och grammatik - blir kuken på den olärde mannen mindre styv? (Horatius) - eller att skam och fattigdom då blir lättare att bära?"

Fler muslimer = fler islamister

Kristianstad 2013. Foto: T.N.

Ur en krönika av Mikael Jalving:

"Här vill jag gärna upprepa mitt förslag om att stoppa invandringen av oanpassad och outbildad ungdom från muslimska länder under en period, t.ex. fyra år. Som ett försök att att definiera bestämda brännpunkter som ungdomskriminalitet, gängbildning, hot mot debattörer och politiker, sociala bedrägerier, gettobildning, mord, utgifter till förtidspension, rättsväsende, fängelser och så vidare.

Men hänsyn till, om det inte stämmer, om det inte är rätt, att väldigt många av de direkt och därtill hörande samhällsproblemen som kan förbindas med invandringen från muslimska länder, handlar sig om antalet. Hypotesen kunde ju vara: ju fler muslimer, desto fler islamister."

Mikael Jalving spår inte i kaffesump. Han studerar fakta. Och slutsatsen han drar hade - och har - jag förstås själv dragit. Hela hans krönika kan du läsa här.

Mer Grönköping och Ankdamm

I min jakt på nya mediala Grönköping-texter om "monsterstormen" ramlar jag över detta i lokaltidningen. Är det någon på Kristianstadsbladet som skämtar eller? Jag ber om hjälp att analysera detta senast lästa ur den svenska ankdamms-poolen:

Sölvesborg

Kvinna bestulen på en burk lingonsylt

Text: KB

Kvinnan var på jakt efter sin lingonsylt i kylskåpet när hon upptäckte att burken var borta. Den saknade sylten har polisanmälts som stulen. Några tecken på inbrott finns dock inte och ytterdörren var låst. Stölden ska ha ägt rum natten mellan torsdagen och fredagen i förra veckan.

 

 

Storm i ett vattenglas eller mellan tårna

"Vi är verkligen på tårna och har förberett så mycket vi kan."

Dessa visdomsord kommer från Mattias Hennius, presschef på Eon. Jag läser dem i Aftonbladet som insinuant varnar för att något hemskt kommer att hända när "kaosstormen" når fram. Eller med Hennius egna ord:

"Det kommer att hända någonting."

Det får betraktas som en helgardering. Blir det inte vad en annan kvällsblaska kallar "monsterstorm" så kan vi ändå trösta oss med ett eller annat nedblåst träd och lite strömlösa hus. Jag oroar mig varken för det eller kvällspressens språkliga praxis utan mer för att A tidigt imorgon bitti ska iväg till Halland. Räcker det om hon är "på tårna" för att klara sig dit?

Måndags-Montaigne i kort och lätt form

Tornet på Château de Montaigne. Det var här han skrev.

Man ska aldrig äta tung kost en måndag. Har man ägnat helgen åt annat än kroppens och tankens arbete ska man gå varsamt fram. I dessa tider, då religionskritik i det närmaste är att betrakta som en social brottshandling, vill jag lite försiktigt glänta på Montaigne när han funderar över ämnet religion:

"Det är bedrövligt att vi bedrar oss själva med våra egna apkonster och påhitt - de fruktar vad de själva tänkt ut (Lucanus) - likt barn som blir rädda för lekkamratens ansikte som de själva har smort in med sot."

"Att hylla dem som har skapat oss är något helt annat än att hylla dem som vi har skapat."

"Människan är verkligen galen. Hon kan inte skapa ett kvalster - och skapar dussinvis av gudar."

"Alltså: uppbyggandet och nedmonteringen av gudomen och det gudomligas egenskaper ombesörjs av människan på hennes egna förutsättningar. Vilket mönster, vilken modell! Låt oss sträcka ut, upphöja och förstora de mänskliga egenskaperna av hjärtans lust! Blås upp dig, stackars människa, mer och mer och ännu mer."

Citaten här är hämtade ur Montaignes Essayer, band 2, kapitel 12, i Jan Stolpes översättningar. I vanlig ordning skrivet i mitten av 1500-talet.

Är Montaigne i strikt mening en upplysningsman? Oavsett tid och rum är han det i filosofisk mening. Han genomskådar så mycket av den mänskliga fåfängan där han sitter i sitt torn på godset Montaigne och skriver. Där nere på marken hugger man ihjäl varandra - i gudars namn! "Som om det inte vore nog att Platon härstammade från gudarna", suckar han.

Men han får till ett nålstick också mot "Muhammeds religion" där han säger sig ha sett "barn utan fäder, andliga barn som avlats på gudomligt sätt" - och man förstår att han har svårt uthärda dumheterna. Det blev kanske för stark kost för en måndag? Men nu är den serverad.

Lou Reed (1942-2013)

 

Döden är alltid samma avskyvärda monster. Alldeles nyss, i ett samtal med en av mina döttrar, fick jag veta att Lou Reed är död.

Med Astrid och min yngste son Tobias fick jag för ett antal år sedan höra och se honom i Malmö. Det var en magisk konsert. Den kvällen lever kvar i oss.

Runorna får andra skriva. Vem skulle orka famna en stor artist från Velvet Underground till dagens datum. Inte jag. Så här minns jag honom ikväll. Perfect Day har jag alltid tyckt om, men det är kanske mest för att jag vet att det inte finns sådana dagar.

Kändissjukan. Montaigne. Söndag

"När i sprider ut vårt namn och sår det i många munnar säger vi att vi skapat oss ett stort namn. Vi vill att det ska falla i god jord och gagnas när det växer; detta är det mest ursäktliga i en sådan föresats. Men när denna sjuka går till ytterlighet leder den till att många försöker bli omtalade med vilka metoder som helst." (Montaigne: Essayer, bok 2, kapitel 16 i översättning av Jan Stolpe).

Nå, fundera nu på det faktum att Montaigne skrev detta på 1500-talet. Jag tänker först att det säger något om hur den postmoderna mediala kulturen fungerar och att det är ett mycket gammalt fenomen som speglas också i vår tid och vår livsstil. Vi är stora missbrukare av ordet och begreppet "kändisar" - unga människor vill numera bli kända, men de vet inte för vad, bara att de vill bli kända. TV-soffan skapade kändis-inflation. Den digitala världen har dessutom gjort kändisen till vardagsvara. Han eller hon kan skapas på fem sekunder och dumpas lika fort. Kändisskapet har ingenting med mänskliga kvaliteter att göra. Det är en konsumtionsform som ger och tar, och vars pris ingen ifrågasätter förrän det är för sent. I postmodernismens diken ligger de forna kändisarna och förblöder. Deras sista stund på jorden är sedan länge förbi och nya, lika utbytbara, kändisar har tagit deras platser. 1500-tal? Nej, 2000-tal!

"Att vara känd tycks på något sätt vara att ha sitt liv och sin fortlevnad i andras förvar",

säger Montaigne och fortsätter sedan resonemanget utifrån sitt eget liv, och så anför han Vergilius Eneiden:

"Knappt en tynande fläkt av ryktet är allt vad som oss når."

Montaigne sätter Vergilius i rätt perspektiv när han påpekar att

"det är mycket nog om man om hundra år kommer ihåg litet vagt att det pågick ett inbördeskrig i Frankrike i vår tid."

Om hundra år, vad är då vinnaren av Idol, den lokala dansbandskungen, lillprinsen eller installationskonstnären? Om femtio år? Om fem?

Ett återseende: Landön lördag

Idag började vi dagen med ett fint återseende av Landön. Där satt vi det mesta av vår gemensamma lediga tid i somras, med fika och vila. Idag var platsen förvisso sig lik, men helt klädd i höstfärger. Tystnaden var total. Femton plusgrader gjorde att vi kunde stå ända ute vid havet utan det minsta känsla av en ankommande november. Bilderna tog Astrid Nydahl där ute idag:

Här fann vi vår sommarvila. Framför trädet, på sidan som vetter mot havet satt vi.

Sist men inte minst vill jag be er att kika in hos mitt barnbarn Hugo, som för en vecka sedan var i Lund för möte med professorn som hittade rätt diagnos: Alströms syndrom. Det är en fin och gripande text hans mamma Malin skrivit om Lundaresan och Hugos eget namn på professorn, som han kallar Mäster Yoda:

"Mör i kropp och själ åkte jag milen till Lund för att träffa Mäster Yoda, ja det var i alla fall vad Hugo sa. Som om Hugo visste hur rätt han hade."

Imorgon får jag glädjen träffa Hugo här hemma, tillsammans med mina andra barnbarn. Födelsedagskalas i familj är anledning till att vi träffas så många, från både Astrids och min sida, för en enkel måltid, tårta och umgänge. Hugo har mycket att lära oss som har syn och hörsel i behåll, inte minst om de grundläggade fysiska funktionerna, men också om hur olika och lika våra inre världar är.

Montaigne om smärtan. Lördag

Jag går nu in i den tredje månaden av smärta. Trots höjd cellgiftsdos, trots kortisonsprutor, är mina knän svårt härjade av artriten, mycket svullna och med en dunkande dygnet-runtsmärta. Först den 6 november väntar nytt ortopedbesök hos en knä-expert och ett litet hopp lägger jag på det. Jag öppnar för dagens läsning av Montaigne, bok ett, kapitel 40 i Jan Stolpes översättning:

"Jag medger att smärtan är den värsta olyckan i vår tillvaro, och jag medger det gärna, för i hela världen finns det ingen som är mer fientligt stämd mot smärtan och undflyr den ivrigare än jag, som gudskelov inte haft särskilt mycket med den att göra så här långt. Men det står i vår makt att, om inte utplåna den så åtminstone minska den genom tålamod och genom att hålla själen och förnuftet i gott skick även om kroppen revolterar."

Och lite längre fram citerar han Cicero som i De finibus skrivit:

"Minns att de största smärtorna avbryts av döden, att de små har många vilopauser, och de medelstora är vi herrar över så att vi står ut med dem om de är uthärdliga, varom inte lämnar vi livet som en teater när livet inte roar oss."

Vidare hävdar Montaigne att smärtan aldrig tar mer plats än vi ger den. Han citerar Augustinus:

"Ju mer de gick upp i smärtan, desto mer kände de av den."

Det finns något mycket uppfordrande både i Montaignes egna tankar, och de som citeras från Cicero och Augustinus. Den finns anledning att funderar både en och två gånger på huruvida jag själv låter smärtan ta för stor plats just nu i mitt liv. Hur gör jag för att minska den?

***

Och så en helt annan sak. Den gångna veckan har jag lagt ut lite smakprov på texter som kommer att ingå i Identitär-boken. Och jag gjorde denna anteckning:

"De politiska rörelser vi känner ägnar sig huvudsakligen åt att plåstra om där det blöder som mest eller att föreslå nya sorters plåster. De saknar varje insikt i vad det är som förfrämligar människan och gör henne identitetslös. De skulle aldrig ens tänka tanken att krämarandan kan vara ett grundläggande problem, eller att konsumismen som övergripande ekonomisk drivkraft kan göra människor tomma på annat innehåll än det som utgör en tillfällig, kortvarig tröst i försöken att döva tomhetskänslan. När jag nu på gamla dagar försöker orientera mig i vardagen gör jag det inte utifrån offentlighetens (brist på) politiska samtal, utan istället utifrån läsningar av litteratur som tidigare inte ens fanns i min värld, och utifrån diskussioner med människor som vågat spränga ramarna och själv orienterar sig bort mot något ”nytt”, något annat (om än det skulle visa sig vara gammal kunskap)."

Sådant slår mig, inte så sällan heller. Igår tänkte jag särskilt mycket på det, då den nya anskrämliga betongbunkern Galleria Boulevard öppnade mitt i stadens centrum. Den står där som ett tempel för konsumismen. Och människor springer för att få vistas därinne, de springer omkull varandra av nedärvd och mångårigt manifesterad dumhet och entusiasm.





 

Judehataren som visade sig vara - jude!

Då - Jobbikpolitiker och medgrundare av Ungerska gardet.
Idag går han i lära hos sin rabbin i Budapest.

Csanad Szegedi anklagade Ungerns judar för att köpa upp landet, raljerade om hur landets elit var judisk och att de smutsade ner nationella symboler. Han blev känd 2007 som en av grundarna av Ungerska gardet, vilka hade Pilkorsarna[1] som ideal. Gardet förbjöds 2009, men har flera gånger ombildats under nya namn. Szegedi var då redan medlem i Jobbik som grundats 2003. Han utmärkte sig både som talare och som ledande partimedlem och sedan 2009 satt han i EU-parlamentet.

I november 2010 intervjuades han av ungersk statstelevision, och där menade han att de skyldiga bakom landets omfattande privatiseringsprogram fanns i landets politiska elit ”som tog skydd bakom sin judiskhet.” Han menade att de köpte upp mängder med fastigheter för att israeliska medborgare skulle flytta till Ungern.

Så kom då skrällen. Det visade sig att Szegedi, ovetande eftersom han uppfostrats som kristen, själv var jude! Jobbik kastade ut honom ur partiet. Men han stannade som oberoende i EU-parlamentet. Efter långa samtal med sin mormor bestämde han sig för att bejaka sin egen judiskhet, han började gå i synagogan (där de till en början behandlade honom som pestsmittad) och nu går han i lära hos en av Budapests rabbiner. Hela historien berättades i Times of Israel[2]. Jag finner den ytterst sedelärande. Ovetande om att såväl hans mormor och mamma var judinnor – och därmed han själv jude enligt tradition – kunde han dra slutsatsen att ”judarna” orsakade Ungerns problem. När han väl blev klar över en egen identitet förändrades allt. I alla fall för honom.

---

[1] Pilkorsrörelsen grundades 1939 som nationalsocialistisk och antijudisk organisation. Den leddes av Ferenc Szálasi. Han utsågs den 16 oktober 1944 av tyskarna till Ungerns premiärminister. Deportationen av judar från Ungern, i synnerhet Budapest, till dödslägren i Polen, som stoppats av Miklós Horthy återupptogs efter Pilkorsrörelsens maktövertagande.

[2] Pablo Gorondi och Jewish Telegraphic Agency, Times of Israel 24/10-2013.

 

Montaigne för FASS. Fredag

"Det är inte riktigt klokt att den mänskliga visdomen ska ägna all sin uppfinningsrikedom åt att göra de njutningar som verkligen tillhör oss färre och mindre ljuva, samtidigt som den flitigt och framgångsrikt arbetar för att konstfullt kamma och sminka upp våra olyckor för att lindra smärtan. Hade jag grundat en filosofisk skola hade jag valt en annan, mer naturlig väg, alltså en som var sann, praktiskt möjlig och okränkbar, och kanske hade jag gjort mig tillräckligt stark för att inte gå för långt på den vägen. Vad ska man säga om att våra andliga och kroppsliga läkare liksom har gaddat sig samman och inte finner någon väg till hälsa och aldrig finner något botemedel mot kroppens och själens sjukdomar annat än genom plågor, pinor och smärta?" (Montaigne: Essayer, bok 1 kapitel 29, översättning av Jan Stolpe).

Jag inbillar mig inte att de stora författarna och filosoferna bör användas för praktisk livsrådgivning. Tvärtom bör det de skrivit fungera som själva fundamenten för det mänskliga och levande. Ändå dristar jag mig att fundera i följande riktning.

Till min frekventa läsning hör FASS. Om det vore någon krut i redaktörerna borde de i en särskild ruta intill varje biverkningslista foga dessa - eller liknande - rader av Montaigne. Svaren måste alltid börja med en fråga. Montaigne har ställt den mest grundläggande när det gäller fysisk och psykisk ohälsa.

***

Som traditionen bjuder ska också denna fredag ha ett musikaliskt tema. Bach som bäst: Martha Argerich på piano.

Montaigne och det mediala. Torsdag

"Somliga har uppmanat mig att skriva om min egen tids händelser, de anser att jag kan betrakta dem med en blick som är mindre förvrängd av lidelse än andras och att jag kan betrakta dem på närmare håll eftersom ödet har gett mig nära kontakt med ledarna för olika partier."

Det vill inte Montaigne göra. I första bandet, kapitel tjugo av Essayer (översättning av Jan Stolpe) reder han ut varför. Han anser sig för det första skriva med en "hackig stil" som gör honom andfådd. Han är "dålig på disposition" och "okunnigare än ett barn om uttryck och glosor för de vanligaste saker." Utifrån det har han fattat sitt beslut att bara skriva om det han anser sig kunna "tala om", därmed "anpassande ämnet till min förmåga." Montaigne tog inte emot beställningar. Han skrev inte på andras uppdrag än sitt eget. Och han hade ju redan i förordet till sina essayer påpekat att ämnet för texterna var han själv. "Skulle jag välja ett ämne som styrde mig skulle jag riskera att digna under bördan."

Montaigne skulle alltså, trots att han hade "nära kontakt med ledarna för olika partier", inte ha fungerat som journalist på Aftonbladet eller Rapport. Där skulle de ha tvingat honom att kratta manegen för såväl sittande som kommande medlemmar av politikerklassen. I bästa fall skulle han ha skrattat åt de mediala kollegorna, när han upprepade frågan:

"Hur kan de svara för tankar hos människor som de aldrig har känt och presentera deras gissningar som gångbart mynt?"

Montaigne. Onsdag

"Om det finns någon människa, något bra sällskap på landet eller i stan, i Frankrike eller någon annanstans, bofast eller kringresande, som gillar min inställning och omvänt, är det bara att stoppa i fingrarna i munnen och vissla så kommer jag och bjuder på Essayer av kött och blod."

Så muntert anropar Montaigne omvärlden i Essayer, femte kapitlet i bok tre. Det är ett kapitel där han skriver om "några rader av Vergilius" och just den här passagen handlar bland annat om balansen/ obalansen mellan det som plågar och förmörkar, och det som är livets glädje. Notera hans drabbande rader om kärlek och äktenskap, inte minst det han här skriver:

"Jag har aldrig sett några äktenskap råka i olag och spricka så snabbt som de vilka ingås på grund av skönhet och fysisk åtrå. Det krävs gedignare, mer beständiga grundvalar, och att man går kunnigt till väga. Den här sprudlande eldigheten duger inte."

Han är ju inte bara en klok man som går att läsa för eftertankens skull. Han är också en själva livets ironiker och genomskådare, så när han närmar sig slutet på de långa funderingarna kring erotik, åtrå, kärlek och äktenskap kan det, i Jan Stolpes översättning, låta så här:

"... när jag betänker att man har placerat våra organ för vällust och avföring intill varandra och att den högsta njutningen precis som smärtan är förknippad med vanmakt och klagan, då tror jag att Platon har rätt när han säger att människan har skapats av gudarna till att vara deras lekboll..."

Oktoberregn. Rustningar och rädsla. Montaigne

Oktoberregnen är fina. Ömsom småstilta och som luft förpackad i droppform, ömsom hårda, piskande och ösande ur stora kar. Jag tycker om dessa regn. Så jag bad att få komma till Tosteberga hamn och stå där med paraply och glo på Östersjön. Det beviljades.

En husvagn och en husbil dröjde sig kvar. På anslagstavlan meddelades att man kunde hyra in sig på elnätet "i mån av tillgång". Sakliga ord som antyder att vinterhalvåret kan vara rejält stormigt här ute och de luftdragna elledningarna kan blåsa sönder mer än en gång. En enda båt låg kvar efter förra fredagens kollektiva upptagningar. En ensam häst betade allra längst ut på holmen.

Jag tänkte tillbaka på det jag nyss läst hos Montaigne:

"När naturen har blottställt mig på den ena sidan har den täckt mig på den andra; vad den har avväpnat mig i fråga om styrka har den väpnat mig med i fråga om okänslighet och kontrollerad eller trubbig förmåga att uppfatta faror (...) jag avskyr alla transportmedel utom hästen, både i stad och på land. Men jag har svårare att klara en bärstol än en vagn, och av samma skäl har jag lättare att stå ut med omild gungning på sjön, som väcker rädsla, än med den rörelse som man upplever när vädret är lugnt. Den lätta ryckning som åstadkoms av årorna när de drar båten under oss ger mig en egendomlig känsla av att huvudet och magen råkar i olag, och på samma sätt står jag inte ut med att sitta på en stol som rör sig."

Skrivbordsstolen och filmfåtöljen är mina två favoriter. Antingen läser, skriver eller betraktar jag. Helst läser jag förstås liggande. Det har jag gjort alltsedan unga år, då jag på Nordsjö Färgfabrik fick så mycket lösningsmedel i mig, att allt på fritiden tycktes gunga. Jag kan bli sjösjuk av att läsa Montaigne om jag inte ligger ner. Ändå sitter jag med honom här och nu.

I Tosteberga hamn eller ute på Landön är jag bäst väpnad av naturen. Tämligen orädd och lugnare än på någon annan plats. Hemmets ångest är som bortblåst. Jag står alldeles stilla och låter regnet falla.

Båda bilderna tagna av Astrid Nydahl i Tosteberga den 21 oktober 2013.

Montaigne. Måndag

"... det här svåra temperamentet gör att jag är nogräknad i umgänget med människor - jag måste sålla noga - och är olämplig för vanliga sysslor (...) De vackraste rörelserna i vår själ är de som är mest avspända och naturliga, och de bästa sysslorna är de som utförs med minsta ansträngning. Herregud, vilken tjänst gör inte visheten människorna när den anpassar deras begär efter deras krafter! (...) Men kylan i mitt sätt med andra människor har med rätta berövat mig många människors välvilja, och det är helt ursäktligt att de tolkar den annorlunda, mer negativt." (Essayer, bok tre, kapitel tre, översättning av Jan Stolpe).

Ett helt vuxenliv har jag bakom mig, ett liv som började med just mer eller mindre påtvingat arbetsliv (butiker, fabriker, kontor, fabriker, fabriker). Vid 24 års ålder smällde jag igen den sista företagsdörren bakom mig och bestämde mig för att aldrig mer ha ett lönearbete eller en anställning. 1978, då jag skulle bli 26, började jag frilansa. Det gjorde jag fram till siste maj 2013. I full frihet men alldeles för ofta med människor som jag varken kunnat sålla bort eller förhålla mig annat än kylig till. Som pensionär kan jag dagligen läsa Montaigne. Över århundradena känner jag då igen mig själv. Sedan må andra tolka det "annorlunda, mer negativt." Men jag känner igen mig. Jag var olämplig inte bara för "vanliga sysslor" utan för de flesta som upptar min samtids människor.

Kan det vara en ny förkrigstid vi lever i?

Köpenhamn, februari 2012. Foto: Astrid Nydahl

Timmar av återseende. Strandskogen av ensamhet. Mossa, kottar och tallkvistar. Tankarna på Stefan Zweigs memoarer:

"Solen lyste stark och klar när jag gick hem. Med ens gav jag akt på min egen skugga framför mig, precis som jag såg det förra krigets skugga bakom det nuvarande."

Hur vet en människa när hon lever i en förkrigstid? Förmodligen inte förrän kriget brutit ut och hon kan säga att hennes värsta farhågor besannats. Zweig skriver slutraderna i sin bok när Hitlers Tyskland angripit Polen och England förklarat Tyskland krig. Han skulle inte leva länge till. Han såg inte någon möjlighet att fortsätta leva i en värld där massmordet skulle bli vardagsmat:

"Vi som redan bar ödets brännmärke var alltså hänvisade till oss själva..."

Medicinerna är hämtade på sjukhusapoteket, det finns kaffe och isvatten för eftermiddagen. Jag ska snart ta itu med Zweig igen, den plågsamma frågan hänger över mig hela tiden:

"Ju mer den politiska spänningen skärptes, desto mer drog jag mig undan alla samtal..." 

Kan det vara en ny förkrigstid vi lever i? Bör vi dra oss undan alla samtal? Eller kanske precis tvärtom?

Montaigne. Söndag

I tredje bokens nionde kapitel av Essayer (i svensk översättning av Jan Stolpe) skriver Montaigne:

"Det är de minsta och svagaste förtretligheterna som sticker mest. Och på samma sätt som små bokstäver tröttar ögonen mest är det småsaker som sticker oss mest:en svärm av små plågor skadar oss mer än en enda våldsam, hur stor den än är (...) Jag är inte filosof. Olyckorna drabbar mig efter sin tyngd, och formen väger ofta lika tungt som materien, ofta mer (...) Livet är en ömtålig sak, lätt att bringa i olag."

Så tröstar jag mig denna söndag av mörker, regn och blåst med att veta, att det jag själv erfar är något djupt mänskligt och att människor som levat hundratals år före oss också fått erfara dem. Det handlar inte bara om de fysiska plågorna. Det handlar numera också i hög grad om hur man kan uthärda den postmoderna, digitala kulturen och dess tusentals "små plågor" och förtretligheter. Ett sätt att uthärda är att studera denna samtid i akt och mening att med ord blottlägga och förgöra dess mest omänskliga sidor. Är det ens möjligt?

Natten är min exil.

"Vi saknar den frid som hör natten till. Dagen har trängt in i alla mänskliga funktioner, man måste på nytt försöka hitta utrymmen där den sortens rörelser eller känslor inte är effektiva längre" säger Peter Sloterdijk i sin dialogbok med Alain Finkielkraut, Världen hjärta. Nå, friden om natten är för mig den enda rimliga platsen att leva på. Dagen plågar mig med sina bilar och maskiner, sina dunkande stereoanläggningar, sin hektiska reklam, sin allt ätande konsumtion, sina konvulsioner av mänskliga och omänskliga aktiviteter, sina utbrott och sina destruktiva mönster. Natten är min exil. Jag vet att den frid natten erbjuder är helt borta ur det moderna mänskliga livet. Dagen tränger in i varje por och ju kortare jag kan göra dagen, desto bättre. Jag är nattens. Natten är min.

Hur kan en människa blunda för det hon en gång sett, för att vara den nya omgivningen till lags?

Lissabon. Foto: Lennart R.

Vilken vinkel du än väljer är skönheten densamma. Vilken åsikt du än förfäktar är makten alltid densamma. Vi tror oss välja men har bara lite olika infallsvinkel på livet och tillvaron. Vi bestäms av vårt sociala vara, penningen styr tanken och miljön präglar våra paket av ord och "åsikter". Ingenting är sig likt för den som seglat från fattigdom till räkmacka. Ingenting ter sig som det är när styrelserummet förflyttat honom från underhuggarens bugningar till beslutfattarens snörpta överläpp. Hur är det möjligt att i ett och samma liv glömma de bilder av nöd och lidande som inpräntats i ungdomen? Hur kan en människa blunda för det hon en gång sett, för att vara den nya omgivningen till lags? Jag går själv genom mörka tunnlar och håller handen för ögonen när jag väl når fram till ljuset. Inne i tunneln försöker jag låta som om jag kunde flyga, jag utmanar de andra som går där, lyfter armarna i en rörelse som får mig att se ut som om jag hade vingar. Ingenting är sig likt på andra sidan. Allt är detsamma men med helt nya förutsättningar. En enda sak är sig lik: jag bugar inte, jag krusar inte, jag säger aldrig sockersöta ord för att vara en övermakt till lags. Ingenting kan få mig att svika barnet jag bär i bröstet; det barn jag en gång var, kuvat till tystnad och lydnad.

Ur Omar Khayyams Rubaiyat

"Jag är det, som i brokig gycklarskrud

går främst bland dem, som bryta alla bud."

 

"Låt den blott blåsa! Allt vad mänskor byggt

bärs bort som damm av tidens tunga flykt."

 

"Om bröd för tvenne dagar än jag har

och än en droppe i min kruka kvar -

säg, varför skall jag lyda då en annan,

som dock en människa blott är och var."

"Så njut av det, som än beskärs dig, njut!
Snart öppnas dörren, och du bäres ut
att vila stum som stoft i stoftet utan
musik och vin och sång - och utan slut."

*

Omar Khayyam föddes 1123 i Nisjapur i Khorassan. Betraktas idag som en av de största persiska poeterna. Översättningarna här är hämtade från Sten Selanders utgåva på Bonniers 1959. Han förlitade sig i sin tur på Edward Fitzgeralds pionjärarbeten. Jag blev påmind om honom med den lysande BBC-dokumentären som Axess just sänt. Volymen vars omslag och inlaga ni ser här fick jag av min äldste son redan 1991.

Nygammalt bloggnamn

Vill bara meddela att jag återtagit min bloggs ursprungliga namn. Under tre år har jag haft E.M. Ciorans ord "Vaka över ensamheten" som blogg- och förlagsnamn. Nu vill jag gå tillbaka till Occident, och eftersom jag här och där på nätet ser referenser till den som "Nydahls Occident" tog jag steget fullt ut. Ja, ni ser här ovan vad den heter. Så hette bloggen alltså när jag började med den 2003.
Välkomna till fortsatt läsning.

Finns Malmö eller är allt jag minns en illusion?

Till henne går jag när det är som svårast: Aldina Duarte i Lissabon

Det är torsdag nu. Jag hade bara tänkt reprisera min Malmö-text. Den äger ju sin aktualitet. Men som onsdagen gick fick jag några - inte särskilt nya - tankar i huvudet:

1/ Varför ska jag fylla en blogg med recensioner och läsningar? Jag är sedan den förste juni pensionär på riktigt. Jag skriver inte en enda rad för pengar. I 35 år skrev jag om litteratur i pressen. Vad hade jag för det? 700:- per text eller mot slutet, som mest en tusenlapp. Varför skulle jag fortsätta? Nej, jag kan inte hitta ett enda argument.

2/ Jag är alltså pensionär. Min plan är att skriva till varje bokförlag som skickar mig böcker och säga: sluta med det. Jag ägnar mig åt Montaigne och de andra väsentliga, inte behöver jag något annat. Jo, två stekta ägg till fika och en köttgryta till middag, inte något annat. Böcker har jag i tusental. Jag vill inte ha fler. Jag vill tvärtom tömma mina hyllor och lägga mig att vila.

3/ Till er, mina läsare, frågar jag: skulle ni sakna mina läsningar och recensioner? Jag tror inte det. Jag tror egentligen att ni förväntar er något annat, en bekräftelse eller ett instämmande. Jag har mött sådana läsare på sistone, och de gör mig så trött. De flesta ser ni aldrig, eftersom jag blockerar dem. Men jag ser dem, och det räcker för att jag ska bli illamående. Jag skriver inte för program, partier eller sekter. Jag skriver - höger, vänster, hönster hela vägen - därför att jag inget annat kan, förmår eller önskar. Jag skriver i full frihet utan minsta hänsyn till politiskt korrekta och ångestridna människor utan ryggrad.

4/ Finns det ett mål? Nej, jag tror inte det. Snart kan jag inte ens gå upp för trappan till arbetsrummet. Vad återstår då? Ryggläge, läsning, jämmerdalen? Nej, jag har två böcker till att ge ut. Efter det väntar bara tystnaden och barnbarnens besök.

Nu får ni läsa min repris av Malmötexten. Den kommer i min vinterbok. Vad som väntar efter det vet jag inte. Jag är innerligt trött.

Uppdatering 17/10: Jag avser inte sluta blogga. Jag avser sluta läsa och recensera allt som kommer ut. Jag har mailat de förlag som har mig på sina utskickslistor och bett dem stryka mig. Reningsbadet består av klassiker som Montaigne, Nietzsche, Cioran, Simone Weil, Czesław Miłosz, Imre Kertész och den politiska/filosofiska litteratur (klassisk och samtida) som verkligen intresserar mig. Det kommer förstås att påverka bloggens karaktär. Med nödvändighet. Tack för era kommentarer!

***



Rasmusgatan 2013. Foto: privat

Kan man åka till sin födelsestad och bli glad över återseendet? Jag kan det inte. Malmö är en stad som jag för alltid stötts bort av - och som jag i min tur stött bort. 1982 lämnade jag Malmö efter trettio år. Jag föddes på Sevedsplan där min familj bodde i en påver enrummare på Rasmusgatan, kom 1958 till det nybyggda förortshuset på Lorensborg och stannade där till 1969 då jag med bästa vännen flyttade till egen lägenhet på Gamla Väster. Familj bildade jag 1972 och bodde under åren fram till 1982 på Lindängen, Nydala och Bellevuegården med en kort avvikelse på landet.

Vi vandrade från Värnhemstorget till Möllan och tillbaka upp till Centralen. Det tog fem timmar med fikapauser och lunch på Möllan. Jag befann mig i det arabiska Malmö, vattenpipornas och den svarta ekonomins Malmö, slöjornas, hamas- och om-gud-vill-Malmö.

Jag trivs inte där. Jag känner mig obekväm trots att jag är i vad som borde upplevas som min stad. Men jag är en främling där, men en som saknar främlingens nyfikenhet, den jag hade under resorna i Israel/Palestina och Libyen. I Malmö vill jag inte vara en främling. I Malmö vill jag vara jag  - just den person som föddes, växte upp och formades till människa här. Det är jag inte i det nya, atomiserade Malmö. Malmö är inte en stad ens, den är en samling slutna enheter med väldigt liten förbindelse och väldigt stora etniska och sociala skillnader. Malmö är en vistelseort, en sönderslagen husmassa och en folksamling som tänjs ut i sina egna beståndsdelar, där individerna är främmande för varandra, parallellt lever och befinner de sig i livet men ändå i osynlighet, beslöjade, bakom ridåerna och murarna, inneslutna, inkapslade... Och språken skiljer dem åt. Också i den meningen saknar de malmöbons identitet, den som före etnifieringen delades också av människor som klassmässigt stod långt ifrån varandra.



Jöns Filsgat. 18. Min första bostad, 1969

Bussarna, skriken, spektaklen, människomassorna, tingel-tanglet, mobilringningarna, de sammanpackade anhopningarna av kroppar, det motbjudande och det bortstötande, Malmö som en universell kropp man måste tvinga sig igenom, med huvudet uppfyllt av fraser på alla de nya språken, de arabiska och de persiska, de andra från Afrika och Asien, de språk som formar nya generationer av icke-malmöiter.

Efter nio timmar var jag hemma igen. Hemma i hemlösheten och hemma i mig själv. Rotlös men med en rottråd, starkare, lite fastare förankrad...
 
Det kommer att dröja länge innan jag ens tänker tanken att Malmö finns. Och jag vet då att jag ljuger för mig själv. Igen. Malmö finns nämligen inte och har inte funnits på mycket länge. Den stad som hette Malmö är nu en global by, genomblåst av de "ideal" som tror att människor kan bygga ett liv på socialbidrag, som låter traditioner och arv monteras ner därför att de inte passar tidens krav på lydnad och likriktning, en global by som kring

Arbetets ära skapar en fyllecell, en narkotikaklassning och en ångestcentral, som tror att framtiden kan skrivas i neon när allt blivit svart-vitt, och som med tunga vapen och sprängmedel låter den ena maffian bekämpa den andra, samtidigt som centrifugalkraften förminskas av de dunkande diskotekrytmerna... ack nej, Malmö finns inte.

 

 

 

Maria Antas: En stor bok om städning. Vardagsessäer och tankeflykt (Schildts & Söderströms, Helsingfors)

Vad har du för städrutiner? Jag städar varje fredag, det har jag gjort i många år. Det innebär att skura toan, byta handdukarna, tvätta allt som samlats, dammsuga golven och ibland också såpatorka hyllor, skåp och annat. Numera, sedan vi bara är två vuxna i huset, händer det allt oftare att jag hoppar över allt utom toan.

Tankarna slog mig när jag läste finlandssvenska Maria Antas nya En stor bok om städning. Den har en så charmig undertitel: Vardagsessäer och tankeflykt. För är det något jag förknippar med städning så är det just tankeflykt. Medan dammsugaren går funderar jag på både intellektuella utmaningar och familjeangelägenheter. Tanken flyger. Tanken fäster.

Antas arbetar heltid med litteratur. På FILI (Finnish Literature Exchange) i Helsingfors har hon sin dagliga gärning. En gång i tiden var hon chefredaktör för tidskriften Astra Nova. Det var där jag lärde känna henne, under min mångåriga medverkan som litteraturkritiker i tidskriften. Antas tillhör den krets av finlandssvenskar som jag både högaktar och älskar. I deras sällskap trivs jag alltid, oavsett om de finns i Helsingfors eller i Västra Nyland. Men som jag sällan reser numera får jag umgås med dem i litteraturen.

Antas har i full frihet, utan planer, synopsis eller baktankar kastat sig in i städningens "problematik". Hon fejar sig fram med orden, hon ser bakåt i historien, hon genomskådar allt-i-hemmet-förljugenheten utifrån egna erfarenheter och hon bläddrar i litteraturens städskatter. Det är verkligen i samling vardagsessäer som man både kan nicka instämmande åt, skratta med och tycka att man nog ändå fick några timmars befriande, kloka och charmiga iakttagelser av det liv vi alla delar, oavsett om vi har rutiner för det eller om vi tar fram redskapen när andan faller på eller när dammtussarna är alldeles för stora och många.

Att Maria Antas dessutom ägnar sig åt digital städning i sin bok gör den ännu finare. För det är just i det kapitlet jag höjer på ögonbrynen och frågar mig själv: har jag texter eller bilder i min dator som skulle krossa mitt privatliv? Nu har jag inte det, men tanken är så självklar att var och en borde drabbas av den. Städa datorn, skura toan och sug upp de värsta tussarna - det får bli min Antasmelodi framöver!

Johan Persson & Martin Schibbye: 438 dagar. Vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar (Filter).

Den som sett bilderna eller filmklippen på de två tillfångatagna svenska journalisterna Persson och Schibbye i den etiopiska öknen har väl aldrig behövt tvivla på deras skräck och smärta. Sedan de gått över gränsen in i Etiopien för att vandra med Ogadenprovinsens gerilla, ONLF, och därmed kunna komma sanningen om Lundingruppens oljeexploatering på spåren hamnade de bokstavligt talat i helvetet.

Jag skulle inte vilja säga något om naivitet. Hellre fokuserar jag på den grundmurade övertygelsen om att det är journalistens uppgift att söka sanningen. I en tid som vår, då journalistiken förvandlats till megafonpropaganda åt makten – den inhemska och den globala – är varje gärning i en annan riktning förstås lovvärd.

Sedan några veckor tillbaka har jag läst Johan Persson &Martin Schibbyes gastkramande tegelsten om dagarna före, under och efter det drama som först utspelade sig i öknen – den obarmhärtigt vidriga – och sedan i olika arrestlokaler och fängelser, fram till rättegången och det slutgiltiga frigivandet. Sedan jag på 1970-talet läste Papillon – och såg filmen med Dustin Hoffman i huvudrollen – har jag inte stött på en fängelseskildring av så hög karat som denna. Persson och Shibbye växelskriver, vilket ger berättelsen särskild glöd och intensitet. Deras temperament är olika, och de är i olika grad skadade. När jag ser bilderna på Perssons groteska skottskada får jag svårt att förstå hans överlevnad.

Hur ser den nakna och militära makten ut? Den ömsom lockar, ömsom hotar. Den vädjar och ryter, den stampar och skriker. Jag är övertygad om att de två vid flera tillfällen var inställda på att de skulle dö. Det gjorde de inte. Därför bör man läsa deras bok. Det är en djupt personlig skildring av hur den postkoloniala smutsen ser ut, hur en diktatur behandlar sin nation och hur man ser på det fria ordet. Och inte minst hur vår del av världen förhåller sig - ekonomiskt, kulturellt och politiskt - till länder som man kan ha nytta av.

 

 

Kaj Svensson: Regn över Kraków (Litteraturtjänst/Kulturtjänst)

En gång i tiden var jag Helsingborgpoeten Kaj Svenssons förläggare. Redan på 1990-talet utgav jag hans samling Phaneron. Numera förhåller det sig inte så. Jag driver nämligen inget förlag mer. Men om jag gjort det skulle jag med glädje ha utgivit hans nya diktsamling, Regn över Kraków. Det är nämligen en riktigt fin samling, förankrad i ett Europa som allt mer avlägsnar sig från rötter och traditioner, i krampaktiga försök att tillfredställa nya och nygamla slutna läror och tankesystem. Men vårt samtida Europa är också en blandning av museum och kulturellt/ arkitektoniskt barbari. Svensson rör sig mellan metropoler och hålor och hans blick är vänd både utåt, mot geografin och monumenten, och inåt, mot medvetandet och känslorna.

"Du söker mystiken, det okända/ på varje resa, i varje stad; / bland ruinerna, i barerna; / framför Vermeers mjölkupphällerska, / Picassos blå hemligheter; / eller Max Walters fruktansvärda månskära... / Du vill famna världen/ men vill världen famna dig?"

Det är just i en dikt som denna jag citerar, Dubrovnik, som det resande paret hela tiden, medvetet eller omedvetet, också vistas i något som bäst kan beskrivas som kulturhistoria. Är det inte så man måste göra? Eller räcker det att bara ansluta till solsemesterskaran som klär av sig och häller upp drinkarna direkt?

"En ganska stillsam restaurang/ i Kraków en sen sommarkväll.../ Ett enda möte mellan två ord var nog/ för oss att börja tala om livet/ Det var en röd ros på en silverkedja/ som förde oss samman - Nästa / kväll var det samma sak: vi berörde/ varandra med ord och uppriktighet; / allt verkade möjlig, allt var redan känt - / och nattens måne bar hoppets ljus"

Ja, det är ett annat sätt att resa, detta att hellre söka klassisk kultur och i det belönas med möten. Jag skulle, om jag alltjämt kunnat gå mer än korta sträckor och uthärda ljuden och tempot, velat fortsätta så, i mitt Lissabon, mitt Black Country, mitt Jerusalem och bortom det välkända, kanske också till Svenssons Kraków när det regnar... Å andra sidan kan man alltid resa i poesin!

*

Blir du nyfiken på Kaj Svenssons nya bok kan du sända en rad till thomas.nydahl@gmail.com så förmedlar jag kontakten.

Glöm inte bort fatwornas offer

Lars Vilks föreläser i Köpenhamn. Foto: Thomas Nydahl

Det är lätt hänt att man i det ständigt pågående mediebruset glömmer bort de människor som lever gömda eller med ständigt livvaktsskydd på grund av de mordhot - bland lärda kallade fatwor - som världens islamister sänt dem. Bland de internationellt mest kända finns förstås sådana som Salman Rushdie, Geert Wilders och Ayaan Hirsi Ali. I Danmark finns sedan länge Muhammed-tecknare som Kurt Westergaard, och här hos oss konstnären Lars Vilks, vars Rondellhund fick blodet att koka både i den muslimska världen och i de svenska avkrokarna. Igår summerade Lars Vilks själv sina erfarenheter av det beskyddade livet och skrev bland annat:

"Avsnittet Jihad Jane i det utdragna konstprojektet Rondellhundens äventyr blev inledningen till ett för min del alltför händelserikt år vilket avslutades med Stockholmsbombarens tragiska död, han sände en mindre vänlig sista hälsning till mig. Sedan dess lever jag med ständiga livvakter, något som alltså snart har pågått i tre år. Ingen dager synes än.

Ska man finna sig tillrätta med en sådan livsstil är det en fördel om man som jag har regelbundna vanor och rutiner. För det innebär att jag sitter i husarrest samtidigt som jag har den fulla friheten att dirigera mitt entourage vart jag önskar.

Möjligheterna till missbruk föreligger med denna enorma taxitjänst men man kan inte påstå att jag har utnyttjat detta. För det har sina sidor att komma inklampande med sitt följe vart jag än blir styrd min kosa. Och det är ingen tvekan om att det är bättre att inte behöva än att ha livvaktsskydd. Det skydd som jag har fått är svårt att avveckla eftersom det räcker med ett fåtal benägna islamister för att hotbilden ska vara allvarlig. Man kan ju bara tänka sig annonseringen att ”Nu slipper Vilks sitt livvaktsskydd” svårligen kan betraktas annat än som en invit. För hur man än rensar och även om den islamistiska terrorn falnar i styrka kommer det att ta tid att kunna se den enbart i backspegeln."

 
Glöm inte bort dessa människor. Skänk dem inte bara en tanke utan skriv också om dem med jämna mellanrum. Ingenting kunde passa de mordiska islamisterna bättre än tystnaden och glömskan.