En husvagn och en husbil dröjde sig kvar. På anslagstavlan meddelades att man kunde hyra in sig på elnätet "i mån av tillgång". Sakliga ord som antyder att vinterhalvåret kan vara rejält stormigt här ute och de luftdragna elledningarna kan blåsa sönder mer än en gång. En enda båt låg kvar efter förra fredagens kollektiva upptagningar. En ensam häst betade allra längst ut på holmen.
Jag tänkte tillbaka på det jag nyss läst hos Montaigne:
"När naturen har blottställt mig på den ena sidan har den täckt mig på den andra; vad den har avväpnat mig i fråga om styrka har den väpnat mig med i fråga om okänslighet och kontrollerad eller trubbig förmåga att uppfatta faror (...) jag avskyr alla transportmedel utom hästen, både i stad och på land. Men jag har svårare att klara en bärstol än en vagn, och av samma skäl har jag lättare att stå ut med omild gungning på sjön, som väcker rädsla, än med den rörelse som man upplever när vädret är lugnt. Den lätta ryckning som åstadkoms av årorna när de drar båten under oss ger mig en egendomlig känsla av att huvudet och magen råkar i olag, och på samma sätt står jag inte ut med att sitta på en stol som rör sig."Skrivbordsstolen och filmfåtöljen är mina två favoriter. Antingen läser, skriver eller betraktar jag. Helst läser jag förstås liggande. Det har jag gjort alltsedan unga år, då jag på Nordsjö Färgfabrik fick så mycket lösningsmedel i mig, att allt på fritiden tycktes gunga. Jag kan bli sjösjuk av att läsa Montaigne om jag inte ligger ner. Ändå sitter jag med honom här och nu.
I Tosteberga hamn eller ute på Landön är jag bäst väpnad av naturen. Tämligen orädd och lugnare än på någon annan plats. Hemmets ångest är som bortblåst. Jag står alldeles stilla och låter regnet falla.
Båda bilderna tagna av Astrid Nydahl i Tosteberga den 21 oktober 2013. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.