Montaigne. Onsdag

"Om det finns någon människa, något bra sällskap på landet eller i stan, i Frankrike eller någon annanstans, bofast eller kringresande, som gillar min inställning och omvänt, är det bara att stoppa i fingrarna i munnen och vissla så kommer jag och bjuder på Essayer av kött och blod."

Så muntert anropar Montaigne omvärlden i Essayer, femte kapitlet i bok tre. Det är ett kapitel där han skriver om "några rader av Vergilius" och just den här passagen handlar bland annat om balansen/ obalansen mellan det som plågar och förmörkar, och det som är livets glädje. Notera hans drabbande rader om kärlek och äktenskap, inte minst det han här skriver:

"Jag har aldrig sett några äktenskap råka i olag och spricka så snabbt som de vilka ingås på grund av skönhet och fysisk åtrå. Det krävs gedignare, mer beständiga grundvalar, och att man går kunnigt till väga. Den här sprudlande eldigheten duger inte."

Han är ju inte bara en klok man som går att läsa för eftertankens skull. Han är också en själva livets ironiker och genomskådare, så när han närmar sig slutet på de långa funderingarna kring erotik, åtrå, kärlek och äktenskap kan det, i Jan Stolpes översättning, låta så här:

"... när jag betänker att man har placerat våra organ för vällust och avföring intill varandra och att den högsta njutningen precis som smärtan är förknippad med vanmakt och klagan, då tror jag att Platon har rätt när han säger att människan har skapats av gudarna till att vara deras lekboll..."