Hur kan en människa blunda för det hon en gång sett, för att vara den nya omgivningen till lags?

Lissabon. Foto: Lennart R.

Vilken vinkel du än väljer är skönheten densamma. Vilken åsikt du än förfäktar är makten alltid densamma. Vi tror oss välja men har bara lite olika infallsvinkel på livet och tillvaron. Vi bestäms av vårt sociala vara, penningen styr tanken och miljön präglar våra paket av ord och "åsikter". Ingenting är sig likt för den som seglat från fattigdom till räkmacka. Ingenting ter sig som det är när styrelserummet förflyttat honom från underhuggarens bugningar till beslutfattarens snörpta överläpp. Hur är det möjligt att i ett och samma liv glömma de bilder av nöd och lidande som inpräntats i ungdomen? Hur kan en människa blunda för det hon en gång sett, för att vara den nya omgivningen till lags? Jag går själv genom mörka tunnlar och håller handen för ögonen när jag väl når fram till ljuset. Inne i tunneln försöker jag låta som om jag kunde flyga, jag utmanar de andra som går där, lyfter armarna i en rörelse som får mig att se ut som om jag hade vingar. Ingenting är sig likt på andra sidan. Allt är detsamma men med helt nya förutsättningar. En enda sak är sig lik: jag bugar inte, jag krusar inte, jag säger aldrig sockersöta ord för att vara en övermakt till lags. Ingenting kan få mig att svika barnet jag bär i bröstet; det barn jag en gång var, kuvat till tystnad och lydnad.