Också hela söndagen...

... pågår korrekturläsningen. Det är en förbaskat jobbig - och underbar - process, där man ställs inför sina egna tillkortakommanden. Ibland undrar man vilka ord man valt och varför, ibland undrar man över meningar som är fullkomligt obegripliga - och så korrigerar och ändrar man.

Korrektur är författarens extravarv. Man kom till korrekturet i tron att boken man skrivit var färdig för tryck. Och så läxas man upp av det man ser.

Korrektur hela söndagen alltså. Fjorton steg närmare en färdig bok. Nu, nu och nu.

PS: Vill bara säga att jag de här dagarna inte hinner besvara mail annat än i undantagsfall. Jag svarar på alla när korrekturet är färdigt och hoppas på er förståelse.

En liten blick in i korrekturet:

Merry Old England. När man reser i Black Country slås man varje dag av den stora kontrasten mellan det gamla England och det nya Storbritannien. Det finns stora stadskärnor som präglas av mycket gammal bebyggelse – som här i Shrewsbury vars centrum är rikt på historia och tradition – men så fort man börjar röra på sig hamnar man i fasansfulla betonggetton vars befolkning och sociala struktur inte tycks ha någon som helst förbindelse bakåt i historien. Det stora imperiet är därmed hopsjunket till ett land som å ena sidan hjälpligt försöker vårda sin brittiskhet och å andra sidan totalt gett upp inför både moderniteten och migrationens mest obehagliga och problematiska sidor. (Bilden är tagen av Astrid Nydahl i Shrewsbury, West Midlands, maj 2012).

Black Countryboken, steg två

Så har korrekturet med de inlagda bilderna kommit. Hela den här helgen ägnar jag åt korrekturläsning. Det tar sin tid.

När steg två är avklarat skickar jag iväg det och inväntar ett tredje korrektur, där förhoppningsvis allt är åtgärdat.

De inskanningar jag visar er här ger förstås ingen som helst rättvisa åt materialet, men jag vill ändå visa.

Som det ser ut nu kommer boken att bli 272 sidor. Det kan ändras på vägen, men det är dagens riktmärke.

Det jag visar er är avsnittet om Sister Dora of Walsall, avsnittet om de trasproletära miljöerna och författaren Theodor Dalrymple, samt det längre avsnittet om English Defence League.

Michel Ekman: Utanför tiden. Självbiografiska essäer (Schildts, Helsingfors).

”När jag var sexton började jag långsamt bli en människa jag fortfarande kan identifiera mig med.”

Michel Ekmans Utanför tiden är en vacker och tät samling texter om liv, yrke och kultur. Den utgår ifrån ett ungt liv som särling och solitär känsla och ett sökande efter den punkt där den privata och den yrkesmässiga läsningen inte längre är två väsensskilda saker. I det mesta av Ekmans fem essäer kan jag spegla mitt eget liv, och därför kommer nu dessa texter att inlemmas i det jag som bär också mig genom livet. Detta jag som alltjämt anstränger sig att bli ”en människa jag fortfarande kan identifiera mig med”.

För är det inte som Cioran skriver, att man vid varje avgörande punkt och förändring i livet, egentligen borde byta namn, eftersom man i viss mening blivit en annan människa? Jag ser att Ekman också vid sexton års ålder blev kommunist. Han träder in i dessa kretsar av studier, samtal och utveckling.

Det som skiljer den tidens kommunistiska kretsar i Finland från dem i Sverige, är att man där höll Sovjetunionen högt. Här var det närmast förstenade norrbottenskommunister som delade den världsbilden. I ungdomskretsarna jag själv var en del av stod Kina och Albanien som ideal. Båda dessa skandinaviska rörelser var inte bara återvändsgränder politiskt, de var det också i rent existentiell mening.

Ekman berättar hur läsningen kom att förändra honom. Mötet med Hesses Stäppvargen förändrade allt, han förstod att han inte längre kunde ”blunda för kontrasten mellan min ensamhet och hjälplöshet i samhället och de kollektivistiska ideal jag anslöt mig till." Ekman berättar:

”För mig blev hans (Hesses, min anm.) roman en ny världsförklaring, och när jag sent på eftermiddagen nästa dag vaknade ringde jag genast till mina förvånade och indignerade kamrater i den politiska rörelsen, som räknade med att jag skulle fortsätta leda studiecirklar och planera aktiviteter som jag åtagit mig, och förklarade att allt detta omedelbart måste upphöra eftersom jag inte längre var kommunist. Jag återkom aldrig till mina uppgifter inom politiken. Men mitt Hesseintresse eskalerade snabbt – det harmonierade ju också, som jag snabbt skulle lära mig, med den österländska poesi och filosofi som snabbt tog de gråa marxism-introduktionernas plats i min läsning.”

Politiken var därmed ett mindre viktigt kapitel. Och det övriga i Ekmans bok utspelar sig på en litteraturscen. I det han berättar förenas det privata – egna kriser, ensamhet, familjebildningar, faderns sjukdom och död – med vägen allt djupare in i litteraturen.

Ekman vill förena en akademisk, allt mer haltande väg, med en privatmans. Det akademiska förskjuts till en perifer sida av livet och ligger därför i skugga. Andra läsningar, privatmannens, blir avgörande, som Max Frisch Stiller och Tolstojs Krig och fred. I läsningen av Tolstoj sitter han hos sin döende far. Det blir som en ritual, som snart gör honom allt friare från illusioner:

”Men varje kväll kunde jag en stund finna, inte tröst, men glömska i Tolstojs övertygande försäkran om det obönhörligt lagbundna i liv och död, om individens maktlöshet inför ödet, om alltings outtröttliga kontinuitet.”

Eftersom jag själv frilansat för olika kulturredaktioner i dagspressen – åren 1979 till 2010 – läser jag med särskilt stort intresse essän Kritiker. Här finns inte minst intressanta jämförelser mellan det svensktalande Finlands offentlighet (Hufvudstadsbladet inte minst) och det som Ekman finner som en plattform i det rikssvenska (Svenska Dagbladet).

Skillnaderna är, naturligtvis, mycket stora och ändå är den parallella utvecklingen slående. Ekman pekar på det som Tomas Forser sammanfattande beskrev, när han sa att kulturen ”blev granne med nöjet för att så småningom integrera också nöjesreportage, populärkultur och intervjuer i ett nytt, brett kulturbegrepp”. Denna nivellering av pressens kulturmaterial ursäktas också med ekonomiska argument, då det var ”lätt att krympa kulturavdelningarna eftersom de bygger på frilansskribenters arbete.” Med illa dold ironi konstaterar Ekman att kulturjournalistiken under de senaste trettio åren ”inte varit en framgångsbransch.”

Boken innehåller också en lång och spännande filmessä, om ”Rohmerska epifanier” och essän som bär bokens titel, Utanför tiden, där Ekman beskriver hur han ur den kluvna känslan av ensamhet – sorglig och samtidigt berikande – möter poesin. Det sker i läsningen av Peter Sandelins samling Tyst tiger havet, en tunn, grå bok som en klasskamrat överräcker våren 1973. Essän till bokhandlaren Andrew Erikssons femtioårsdag 2008, I Brunnsparken, är inte minst en meditation kring hur ”den goda förortens barn” närmar sig den lyriska modernismen. Det gör han med läsningen av Gunnar Björling. Och med några ord av honom, citerade av Ekman, kan man sammanfatta läsningen av denna bok:

”Att skriva
det: min
dag.”

Där förenas läsningen och skrivandet i en kategori som saknar varje förbindelse med nyttotänkandet. Och det är inte minst i det avseendet som Michel Ekmans bok är så uppfriskande och inspirerande.

Sven-Erik Klinkmann: I fänrikarnas, martallarnas och dixietigrarnas land. En resa genom det svenska i Finland (Svenska Litteratursällskapet i Finland)

För ett tag sedan skrev jag här i bloggen om Michel Ekmans bok Må vi blicka tillbaka mot det förflutna. Det jag där skrev äger också i hög grad sin giltighet för Klinkmanns nya bok.

Sven-Erik Klinkmann finns på två olika platser i mitt bibliotek. Han står i lyrikhyllan med några mycket fina diktsamlingar, och han står i fackbokshyllan med studier inte minst av populärkulturella uttryck. Han är docent i folkloristik vid Åbo Akademi, och disputerade på avhandlingen Elvis Presley - den karnevalistiske kungen 1999.

Klinkmanns bok handlar således i hög grad om nationell identitet. Hur ser den ut när man lever i en minoritet? Vilka särdrag har språket under dessa omständigheter och hur förhåller man sig till majoritetsspråket? För att reda ut sammanhangen måste man förstås söka sig tillbaka. Det gör Klinkmann i sina resonemang om såväl det finskspråkiga som det svenskspråkiga - och han gör det också genom att spegla den ena i den andra utifrån identiteter som har med historia, nationalitet, natur, geografi och kultur att göra.

Det är ingen tillfällighet att de två kapitlen Modernitetens diskurser: om identitet och synlighet, och Metaforer för det finlandssvenska: ankdammen och Mumindalen blir bokens avgjort intressantaste. Det är inte utan att man ler när man läser om Mumindalens inflytande över såväl finlanssvenskt som rikssvenskt. Här blottläggs inte minst myten om det lyckliga finlandssvenska folket. Intressant i sammanhanget är att denna myt också odlas här i Sverige, där vi så gärna förknippar det finlandssvenska med ständigt leende och trygga ikoner i offentligheten (behöver jag ens säga Mark Levengood?).

I kapitlet om modernitetens diskurser diskuterar Klinkmann den alltid heta potatisen om rasism. Han påpekar att föreställningar om finnar som “halvvilda tjuder” alltid föds som spegelfenomen, “där det andra och det främmande tecknas som en motbild till den egna idealbilden.” Det är förstås också därför som man bland finnar (och rikssvenskar) lever med bilden av finlandssvenskarna som en rik, välmående - och, ja lycklig - överklass. Den är lika felaktig som bilden av finnarna som knivbärande, berusade galningar.

De politiska och kulturella strömningarna (inte minst de nationalistiska) i Sverige och Finland gör sig hela tiden påminda vid läsningen av Klinkmann. Det är i mina ögon ett gott tecken, eftersom en text alltid måste ha en förbindelse med det pågående. Vi behöver de kvalificerade bedömningarna för att bättre kunna förstå och läsa av samtiden.

Läs vad jag skrev så sent som igår om Sannfinländarna, som ju utgör en väl så tydlig illustration av vart den nygamla nationalismen är på väg.

Attentat mot judiska församlingen i Malmö

Det attentat mot judiska församlingen i Malmö som utfördes natten till idag är bara en påminnelse bland andra om hur den nutida antisemitismen ser ut. Man ska inte gå händelserna i förväg, men jag har nog några misstankar om ur vilken miljö de två gripna unga männen kommer. Judehatarna i Malmö är bara undantagsvis gamla eller nya nassar. Istället är de - oftast - militanta islamister av det slag som tågade genom staden för bara en vecka sedan.

Sydsvenskan skriver:

Förutom den krossande entrén finns det inga direkt synliga skador på huset, men explosionen hördes flera kvarter bort, meddelar läsare till Sydsvenskan. Polisen förhörde flera olika vittnen och spärrade av platsen, i väntan på tekniker som ska undersöka platsen under natten. Ingen person kom till skada vid explosionen. Strax före klockan fyra på morgonen bekräftade polisen att två män som är misstänkta för brottet hade gripits. De två gripna är båda 18 år, berättar Malmöpolisen. Ingen av dem är anhållen ännu och brottet är omrubricerat från allmänfarlig ödeläggelse till grov skadegörelse.

I Skånska Dagbladet säger Fredrik Sieradzki, talesman för församlingen:

Jag är så klart skakad över vad som hänt men måste tänka rationellt också. Det blir pedagogerna som på ett förhoppningsvis bra sätt får förklara för barnen och kanske framför allt föräldrarna vad som hänt.

Samtidigt uttrycker han en illusionsbefriad känsla:

Det är inte första gången som vi blir utsatta, så egentligen är jag inte förvånad. 

Så långt har det alltså gått. Malmös judar blir inte längre förvånade. Med historisk erfarenhet anar de vart det barkar. Det vore befriande om också Malmös icke-judar såg det, klart och tydligt, och funderade några varv på varför dessa våldshandlingar utförs.

I Dagens Nyheter tassar församlingsordföranden Fred Kahn försiktigt runt men man anar ändå vad han tänker:

Och Malmö har ju utmärkt sig ganska mycket mera än övriga Sverige. Det beror kanske på att det i Malmö finns väldigt många människor från väldigt många olika kulturer på väldigt liten yta.

Uppdatering. Läs det här i Svenskan! Mycket bra artikel (tack till Markus för tipset) om Petra Kahn: "Hon är en av initiativtagarna bakom en manifestation för just rätten att fritt få visa och uttrycka sin kultur och religion som sedan tidigare är planerad i Malmö. Det hela har arrangerats i samarbetet Ung Minoritet där Judar, Romer, Samer, Sverigefinnar och Tornedalingar ingår. – Vi ska ha vårt första möte i Malmö den 20 oktober. Då ska vi tillsammans gå en kippavandring för att visa stöd för att det inte ska vara kontroversiellt att visa sin tro."

Uppdatering två: Läs också denna synnerligen intressanta text. Den är skriven av Daisy Balkin Rung, fri skribent och svensk judinna på TV4/Politikerbloggen.

François Furet: Slutet på en illusion.

François Furet: Slutet på en illusion. En essä om den kommunistiska tanken i tjugonde seklet (Atlantis, översättning av Per Magnus Kjellström).

François Furet (1927-1997) var en framstående forskare med franska revolutionen som sitt huvudämne. Han var ledamot av franska akademien, samt undervisade vid flera universitet, i Frankrike och i USA. Hans sista arbete är en omfattande essä om den kommunistiska ideologin under tiden från första världskriget och framåt. Det som gjort boken kontroversiell är Furets tes att kommunismen och fascismen är två grenar på samma träd.

Han säger att de båda ”bär på oändliga ambitioner, som är både jämförbara med varandra och varandra motsatta, de tror båda på den nya människan men deras människouppfattningar strider mot varandra” och att ”den totala satsningen på politiken som de kräver och gemensamt hyllar gör att deras strider utkämpas mot varandra i egenskap av oförenliga arvtagare till den borgerliga humaniteten och gör striden ännu mer dramatisk. Det som förenar dem understryker samtidigt deras motsättningar”.

Framför allt är de båda ideologierna krigets barn, och det är första världskriget som förlöser de tre totalitära lärorna: nazismen, fascismen och kommunismen. Furet är nu inte den förste som pekat på att totalitarismen är en viktigare faktor än de olika blomsterspråken i ideologiernas teoretiska arbeten. Men han fördjupar studien och visar till exempel att det inte alltid är en skillnad i betoningen av klass (kommunismen) och nation (fascismen) dem emellan. Tvärtom kunde Lenin och senare, i ännu högre grad Stalin, understryka det nationellas betydelse. Stalins uttalade ambition var att återskapa ett starkt ryskt imperium.

Furet säger att ”Lenin och Mussolini härstammar ur samma politiska familj: den revolutionära socialismens.” Idéerna bygger på föreställningen om revolutionen i dess mest radikala form. Lenin, säger Furet, hade en subversiv häftighet och en smak för våld. Mussolini attraherades av det och hans besatthet av tanken att få gripa makten blir tydlig när han står på höjden av inflytande över italiensk socialism, åren 1912 till 1914. Men Furet betonar att Mussolini fann den revolutionära glöden i något som ligger nära syndikalismen, medan Lenin fann den i en populistisk rysk tradition och i bolsjevismen.

Jag skulle rekommendera den som studieobjekt för den kommande vintern. Det finns i bokfloden ingen angelägnare bok just nu. Den sammanfattar nittonhundratalets tragedier, den gör sambanden tydliga och den kan därför också peka framåt. I denna epok, där optimismen efter murens fall totalt förskingrats, och då ideologierna urvattnats till förmån för en extrem tilltro till marknadsmekanismerna, ser jag Furets essä som ett upplysningarbete i ordets bästa mening.

När han avled 1997 skrev Tony Judt (som bland annat finns här i bloggen) en minnestext i New York Review of Books. Låt mig bara citera en kort passage:

”François Furet was no ordinary intellectual, and no ordinary historian. In his younger days, like so many other French historians and writers of his generation, he was a member of the French Communist Party. He left the Party in 1956, resigning in protest at the Soviet invasion of Hungary; as he would later acknowledge, “It was the most intelligent thing I have ever done.” Furet’s experience in the French Communist Party shaped his personal and scholarly concerns for the rest of his life.”

Finska kommunalvalet i oktober. Några reflektioner

Vid en sjö i finska Västra Nyland. Foto: UW

Finska kommunalvalet äger rum söndagen den 28 oktober 2012. Eftersom vi här i Sverige läser väldigt lite om Finland, och den enda finskspråkiga (och till svenska översatta) nyhetssändningen är 15 minuter korta Uutiset (som sänds i TV2 varje dag klockan 17.45), tycker jag att det är av stort intresse vad som sker i landet. Sannfinländarna är det parti som förväntas gå kraftigt framåt i valet. Det har talats om ett tre gånger större stöd för dem i detta val. Den 27/9 skrev Seppo Peltoniemi i socialdemokratiska partiets Demokraatti (Demokraten) under rubriken Kommunalvalets virrhjärnor stiger fram. Jag citerar ur artikeln:

”Under alla kommunalval har det bland kandidaterna funnits en och annan sk virrhjärna. Någon kan t.o.m råka bli invald. Förr i tiden bombarderade virrhjärnorna tidningarnas insändarsidor, och på redaktionerna hamnade skrivelserna nästan undantagsvis i papperskorgen. Idag möjliggör internet att de vettlösa kommentarerna kan delges en större publik. Till kommunalvalet i oktober verkar virrhjärnorna nästan undantagslöst ha sökt sig till Sannfinländarnas listor.”

Sedan följde ett antal exempel på vad sannfinländarnas kandidater yttrat. Jag har valt några av dessa och kan bara instämma i att det är en bedrövligt låg nivå, både vad gäller sakerna i sig och det språk som används för att tala om dem:

 ”I Kotka skriver kandidaten Amon Rautiainen (sannf.) på Facebook:  ’Om jag vore diktator skulle jag koka levande varenda stinkande blöjhuvudsmullah-dyrkande sandneger.’ Rautiainen betecknar också skjutande av statsminister och finansminister som en fosterländsk gärning. Olli Sademies sannf.-kandidat i Helsingfors, vill beväpna hela folket, bygga fler skjutbanor, samt införa handgranatskastning som obligatoriskt ämne i skolorna. Ex-ordföranden i Suomalaisuuden liitto (Finskhetens förbund) Heikki Tala sittande i kommunalfullmäktige i Järvenpää, har utmärkt sig med sina språkpolitiska uttalanden: ’Finlandssvenskhetens historia är utomordentligt avskyvärd.’ Leo Ojavuo (sannf.) från Kajana tycker tydligen inte om judar: ’Om judarna vore av gud, skulle de ge bort sina pengar till hjälp åt människorna. Enligt vad jag vet äger judarna en oproportionerligt stor del av vår värld.’”

När jag läser dessa – och andra – exempel blir jag nog ganska nedstämd. Upprörd blir jag inte längre, det blir man bara om man har några illusioner om politikens värld. Men de extremt korkade uttalandena man här ser vittnar om att populismen – det våta fingret i luften – alltjämt är på frammarsch. Man vet vad det är som rör sig i människors tankar och försöker övertrumfa varandra för att trösta och/eller uppmuntra dessa människor. Det finns fog för den oro och rädsla människor känner i ett Europa som alltmer präglas av sociala och politiska spänningar, ekonomiska krascher och etniska motsättningar som förlöses i våld. Människor känner i allt högre grad en brist på identitet och hemhörighet. Att i ett sådant läge säga att ”handgranatskastning som obligatoriskt ämne i skolorna” vore en lösning kan kanske avfärdas som ren stupiditet. Men det avspeglar trots allt ett reellt problem, i det finska samhället konkret, men allmänt också för resten av vår europeiska civilisation.

Översättningar av citaten på finska är gjorda av Anders Wikström.

Isak Samokovlija: Juden som inte bad till Gud på lördagar

Isak Samokovlija: Juden som inte bad till Gud på lördagar och andra sefardiska berättelser (Hillelförlaget, med illustrationer av Helga Hila Brümmer och översättning från serbiska av Elisabeth Knutsson och Boris Micanovic).

I ett förord till denna första samling berättelser av den judisk-bosniska författaren Isak Samokovlija (1889-1995) skriver nobelpristagaren Ivo Andric 1955 att vi har att göra med en framstående författare ”som i sina verk har bevarat de viktigaste särdragen i det sefardiska samhället i Bosnien och Hercegovina”. Det är lätt att instämma i dessa ord. När Samokovlija nu blivit tillgänglig på svenska öppnar sig också en unik port till den del av Balkan som också i modern tid skulle komma att lida av etnisk rensning och krigets våld.

I en inledning till boken skriver Björn Moback:

”Jag kände inte Isak Samokovlija, men jag känner hans judar (…) Efter kriget brottades Isak Samokovlija med två problem: hur skulle han kunna skriva om sina enkla, fattiga Sarajevojudar? De var ju alla borta. Dessutom upptogs hans tankar på vad som kunde ha skett, om Sarajevos judar – och för den delen alla andra judar på Balkan – hade hörsammat en annan författares uppfordrande röst:

’Judar, försvara er med vapen!/Göm er inte som råttor i hål!/ Gå ut på gatorna!/ Har ni inga vapen, tag en hacka, ett rör eller en käpp!/ För våra fäder, för våra mördade barn./ Judar, vi har ingenting att förlora!/ Död åt mördarna.’ (Abba Kovners upprop i Vilnius getto den 1 september 1990.)

I Titos Jugoslavien var Samokovlijas noveller pliktlitteratur i skolan. De tillhörde en kanon, dels för att det var stor litteratur och dels för att makthavarna ville skapa en panjugoslavisk nationallitteratur genom att låta eleverna studera flera nationella minoriteters litteratur, varav den judiska var en. En sådan kanon är naturligtvis att föredra framför de kanoner som i fyra år belägrade Sarajevo under det stora vansinnet på 1990-talet.”

Samokovlija var läkare och undkom det öde som drabbade många av hans judiska landsmän. Han internerades under andra världskriget av Ustaša och fick i lägret arbeta för tyfussjuka. Hans litterära talang visar i denna novellsamling på ett unikt vittnesmål från en kultur som är i det närmaste död. I det forna Jugoslavien hölls han högt. Hans berättelser talar genom tiden till oss. Översättningen är av mycket god kvalitet.

Michel Ekman: Må vi blicka tillbaka mot det förflutna.

Michel Ekman: Må vi blicka tillbaka mot det förflutna. Svenskt och finskt hos åtta finlandssvenska författare 1899-1944 (Svenska litteratursällskapet i Finland).

Som autodidakt har jag alltid värjt mig mot det akademiska. Det jag läst av litteraturanalys är en liten rännil i den flod av litteratur jag omgivit mig med i hela det vuxna livet. Undantag finns förstås. De som gjort motstånd eller skrivit i opposition mot sin tid har jag läst och skönlitteraturen har allt mer trängts undan av essän och andra texter som rört sig utan hinder i tid och rum.

En av de finlandssvenska litteraturkritiker som också är verksam i Sverige, Michel Ekman, har sedan tidigare tilltalat mig. Hans texter på Svenskans kultursida skiljer sig från den av okunnighet och slapphet präglade svenska kritikerkåren. Hos Ekman finns det utrymme för både allvar och passion.

Ekmans bok är förvisso akademiska litteraturanalyser och ibland tycker jag att framställning är lite seg. Men här finns enskildheter som är mer än intressanta och som jag gärna fördjupar mig mer i. Texterna visar på en stor förtrogenhet med ämnet och en vilja att se hur svenskt respektive finskt stått i förhållande till varandra utifrån enskilda författarskap och tidsepoker. Bokens skildrar 1900-talets första halvsekel med Arvid Mörne, Jacob Tegengren, Jarl Hemmer, Gustaf Mattsson, Sigrid Backman, Bertel Gripenberg, Elmer Diktonius och Rabbe Enckell som fixpunkter. Arbetet ingick i projektet Tidig finlandssvensk litteratur som Svenska litteratursällskapet drev 2007-2009.

Boken inleds med en framställning av hur de finska respektive svenska identiteterna växte fram och därför också med uppkomsten av den finlandssvenska litteraturen. Bokens första fråga slår an en viktig ton också för vår egen tid: ”Hur vet man vad ens fosterland är?” Ekman säger att frågan var nödvändig i och med tidens nya krav och citerar vad Zacharias Topelius skrev 1985 om det man inte betraktade som fosterlandet: ”Jag kan gå vilse, där jag aldrig har varit. Ingen känner mig där, och jag känner ingen. Huru kan jag älska det främmande landet.”

Här står Finland mitt emellan ryska stormaktsintressen och ”de band som knöt Finland till Sverige”. Vare sig folket eller dess herrar hade tillfrågats inför den nya situationen, skriver Ekman. Nu var man ett ”autonomt storfurstendöme under den ryske kejsaren”. Det är härifrån författaren sedan tar oss med åren ända fram till 1944. Det är sannerligen en spännande epok, full av strider, lidanden och nya situationer. I litteraturen speglas allt det tumultuariska genom Michel Ekmans citat och resonemang.

Att jag här inte djupare går in på vilka dessa är, beror helt enkelt på min egen skrala kunskap om utvecklingen och förändringarna. Men genom kapitlet om Rabbe Enckell, ”Det oöverskådliga landskapet”, vill jag ändå ge en liten bild av hur boken ser ut.

Ekman börjar med bilden av det finska nationallandskapet, ”det är vyn från ett högt berg över insjöar och skogar, gärna med tallar i förgrunden”. Han säger att detta är Runebergs och Topelius landskap, gång på gång ”upprepat av generationer av författare och bildkonstnärer från mitten av 1800-talet. Det var det utpräglat finska landskap som togs i bruk för den nationella väckelsens behov. När svenskhetsrörelsen skapades och behovet av att profilera sig mot det finska Finland uppkom blev symbollandskapet istället kusten och skärgården med sina karakäristiska naturförhållanden.” Ekman understryker dock att många av de svenskspråkiga författarna kände sig främmande för denna ideologistyrda bild, och därför föredrog de inte sällan att förlägga sin diktning till platser utanför Svenskfinland, t.ex. ”Helsingfors, Italien eller Savolax.”

För Enckell blir naturen viktig, men han eftersträvar inte objektivitet eller opersonlighet. Han vände skärgårdsmiljön ryggen och talar om dess ”överdrivna patos och gudaskrammel.”

Han är trogen ögonblicket, till synes en modern och ensam människa. Den nya tidens författare stiger fram, frikopplad från nationell romantik och kollektiva identiteter. ”Hans porträtt präglas av distans och främlingskap” säger Ekman. Avslutningsvis: ”Naturen som en bild av förvirring och oklarhet inför livets frågor, och främlingskapet inför de människor som omger huvudpersonen, har funnits i Rabbe Enckells prosaberättelser ända sedan begynnelsen med Tillblivelse.” När jag läst detta kapitel är jag så pass införstådd med omständigheterna, att jag kan ta till mig den djupare innebörden i påståendet att de femtio åren mellan 1899 och 1944 varit ”en mycket dynamisk tid, både för de svenskspråkiga i Finland och för den litteratur som så småningom etableras som finlandssvensk.”

Just som den atomiserade och förvirrade 2000-talsmänniskan, inte minst här i norra Europa, famlar efter lösningar och framgångsvägar får vi också se hur den nya nationalismen växer sig stark. Det som tycks förena de nationella rörelserna är att de förenklar identitetsfrågan till att gälla något så basalt som ögon- och hudfärg. Att en nationell identitet idag ser ut på ett helt annat sätt än den gjorde under det första halvseklet på 1900-talet utesluter också sådana resonemang.

I litteraturen kan vi finna en annan väg, som förenar identitetens grund (nation, språk, historia) med dess moderna uttryck. Det är inte detsamma som att acceptera en värdeliberal, nihilistisk eller en historielös människobild, tvärtom tror jag att man utifrån den kan bidra till en syn som framhäver de egna traditionerna och visar hur sammansatta de är, både i tid och rum.

Vi vet också idag att den finlandssvenska gruppen befinner sig under hård attack från vår tids aggressiva fennomani. Michel Ekmans studie är inte minst mot den bakgrunden viktig också för oss som lever i Sverige och talar svenska.

Richard Millets essä om multikulturen och Breivik.

Nu har essän Langue fantôme, suivi de Éloge littéraire d’Anders Breivik nått fram till läsarna av Times Literary Supplement. I förra veckans nummer skriver man om Richard Millets 128-sidiga essä, utifrån en kvällstidningsliknande rubrik: "A shocking pamphlet". Det som chockat fransmännen är två saker: För det första undrar man hur en redaktör på anrika Gallimard kan uttrycka sådana tankar som finns i essän. För det andra chockeras man av Millets tankegång som sådan, nämligen att massmördaren och terroristen Breivik är ett slags svar på den förda multikulturpolitiken i Norge. Så här skriver Robert Zaretsky i TLS:

He blames multiculturalism and immigration and lashes out at “the restocking of Europe by populations whose culture is alien to our own” – while the relationship between literature and immigration may not seem obvious, “it is in fact central and undermines our sense of identity”. Millet’s chain of logic leads him to conclude that our “identity is the great stake of literature”. He is most aware of this invasion, he confides, when he rides the Paris Métro and finds that he is the only white passenger in the carriage. Millet describes Breivik as a “writer by default” whose murderous acts reached a “formal perfection”. This young Norwegian artist, Millet continues, was not just the “child of a broken family [but] of the ideological and racial fracture that non-European immigration has created in Europe”.

Millet har förstås fördömts både av ledarskribenter och intellektuella. Mest omtalad är väl Annie Ernaux som i sin artikel om essän, som hon kallar "fascistisk":

comparing his literary effort to the work of Brasillach and Céline, Ernaux, who is celebrated for the taut prose and brutal candour of her novels about coming of age in post-war France, asked her readers not to remain silent over “a text pregnant with threats to our social cohesion”. 

Hon har fått medhåll av bland andra J. M. G. Le Clézio och 200 andra författare som har det gemensamt att de alla utkommer på Gallimard.

Frågan jag ställer mig är om inte Millet närmar sig något som kan beskrivas som själva kärnan, nämligen det faktum att Breivik är en produkt av en social och politisk utveckling som ifrågasätts, kritiseras och diskuteras av allt fler runt om i Europa. Är det för att Millet drar så radikala slutsatser, som han fördöms som en pestsmittad? Jag misstänker det. Och undrar om det inte vore bättre att diskutera problematiken, vilket naturligtvis inte är möjligt om man vill ha braskande rubriker och löpsedlar. Essän är ett ypperligt instrument eftersom den tillåter både resonemang och frågor.

Sedan kan man naturligtvis undra över rubriker som menar att Millet "stödjer Breivik" - det tror jag är en feltolkning. Vad han försöker göra är väl snarare att analysera hans handlingar och av detta dra slutsatser om bakomliggande orsaker till massmorden.(x)

(x): Efter inläggen i kommentarfältet får jag nog revidera den tanken. Det verkar ju faktiskt som att han "stödjer" Breivik, vad nu det än innebär.

Ulrikka S. Gernes: Flosset opus for strygere og blæsere (Gyldendal, København)

Idag utkommer den danska poeten Ulrikka S. Gernes med en ny diktsamling. Först en recension, och direkt efter den följer en miniintervju med henne.

***

Ulrikka S. Gernes är förvisso inte en ny bekantskap, men det känns lite som att återvända till sitt eget förflutna när jag läser hennes nya diktsamling Flosset opus for strygere og blæsere. Det är hennes första bok på Gyldendals förlag (sedan Borgen i princip upphörde att vara ett fungerande förlag). Och för mig är det en av få böcker jag recenserar ur den danska utgivningen sedan jag slutade skriva i dagspressen. Men så är det också något alldeles särskilt med den här boken.

Låt oss börja med titeln: Flosset opus for strygere og blæsere. Vad betyder den? Ordet flosset skulle jag själv översätta med ”sliten” eller rentav ”fransig” eller ”luddig”. Jag fastnar för det första ordet, därför att ”ett slitet opus” också leder tankarna till att man blir luggsliten av själva livet, av allt det man fått erfara som gjort en sliten men också härdat en inför det kommande. De sånger som kommer av livets erfarenhet är de vackraste. Skönheten finns inte minst i det lite kantstötta och trasiga, som i den portugisiska fadon där ingenting känns äkta om det inte också hämtat näring från rännstenen, sveken och besvikelserna. Jag läser alltså en diktsamling som är ett slitet verk för stråkar och blåsinstrument. Det är naturligtvis slitet redan från början, när det komponerades. Gernes skriver så här i den första dikten:

”Et flosset opus for/ strygere og blæsere/ og et oplyst cykelskur/ i baggården; al den trang/ der trænges i vaklende/ ejendomme, hvorfra/ min tanke vandrer/ ad døgnstejle bjergstier/ for at rulle sig sammen/ op ad din sovende ryg/ på en henvendt klode.”

Här slås tonen an. Vi befinner oss på bakgården. Ingenting är beständigt. Allt vacklar. Hur håller man fast i kärleken?

”Februars hjerte dunker en kuldslået/ puls, turen til Netto går langs optøede/ giftgrunder, dækkede af kapsler og skod;/ en brakmark i brystet beder om forskud/ henstand, benådning, beder om alt, der/ er at bede om, et strå, om så det korteste”

Vardagarna ser väl ut just så? Den eviga vandringen till matdiskarna, smutsen som vägleder oss mellan hemmet och Netto, allt som man kan be om är att få vara med ett tag till, om det så skulle vara på nåder. Ändå tycks det vara den smärtsamma förlusten som tittar fram, diktaren kan inte hitta ett enda blad på ett enda träd som inte visar bilden ”af dit ansigt”, den älskades hud är rentav förbunden med himlen som välver sig över hennes natt. Förlusten kan visserligen vara en älskad man, ena halvan av ett älskogspar, men den kan också, mycket konkret vara döden som slår till. Gernes har tidigare skrivit om faderns död, och jag tycker mig här se hur hans frånvaro präglar vardagen. Diktaren har skapat ett liv efter hans död, men det är ett tomrum, som han lämnat efter sig. Då är tillvaron så skör att också stora möbler blir bräckliga och knappt orkar bära tyngden av ett brev.

Vid sjöarna i Köpenhamn blir hon påmind om en ”affär” – jag läser det som en förlorad kärleksaffär - och varje år, just här påminns hon om honom och han nuddar vid hennes hals innan han försvinner tillbaka ner i sin grav, ”i skyggen under kastanjerne.”

Det finns en gripande musikalitet och sensualism i Gernes dikter. Läser man dem högt för sig själv märker man att rytmen fungerar och orden förlöses till en sjungande berättelse. Den kommer sig av andningen själv, en berättelse som vi väl alla bär inom oss men som det är diktarens uppgift att sätta ord på. I den berättelsen finns både smärtan och njutningen och den längtan vi föds med finns hela tiden i oss, och i en av dikterna sammanfattar hon det så här:

”nakkens bøjning og kast, at være mand, at være mand,/ at være kvinde, kærligheden har ingen alder og intet køn”

Även om själva kärleken dör, så dör den endast temporärt. Den finns som längtan kvar. Det ger en smula ljus på det sättet också när det är som mörkast och inga ord längre kan förena två människor.

En dikt slutar med orden ”må mit brev finde dig i god behold; /livet er kort, skriv snart, din U”. Det kan man ta med sig som en alldeles personlig och ömsint hälsning ur en diktsamling. Jag gör det med förhoppningen att få läsa mer. Gernes fortsätter skriva, det ser jag mycket tydligt i sista dikten, som säger att man ska lämna den sista lilla fliken av ett ”opus ligge/ på bordet til imorgon, så skriver jeg det færdigt,/ jeg lover, og det bliver smugt”.

Foto: Gyldendals förlag, Christoffer Regild, 2012.

Några frågor till Ulrikka S. Gernes.

Thomas Nydahl (TN): Poesin som ett insisterande på liv – och en besvärjelse mot döden. I din nya samling ser jag hela tiden hur dikterna skriver fram liv och ljus, samtidigt som döden och allt det som förlorats i mörker ligger som en underton, en bottenklang. Samlingen får för mig därför också funktionen av livgivare. Tänker du konkret på sådant när du skriver, eller är temat en given beståndsdel för dig? Jag tänker inte minst på de hyllningar du uttryckt för din far, konstnären Poul Gernes.

Ulrikka S. Gernes (USG): Först och främst så är jag glad att du har läst min bok på det viset. Det har inte varit ett konkret syfte med dikterna, men ändå är det en stark önskan att dikterna ska vara livgivande, ge någon slags glädje och hopp till läsaren. Döden finns ju där hela tiden och kastar sina skuggor, men jag tillåter mig att leka lite med skuggorna, om jag gör det bra kanske jag får uppskov.

När jag var färdig med samlingen slog det mig så mycket vardag det finns i den, men livet består ju mest av vardagar och upprepning och av extremt nära lokaliteter: köksfönster, hem, hus, trappuppgång, gata, närområde; livet är väldigt plats-specifikt. Jag tror att dikterna i Flosset opus ... handlar om det dagligas magi, de små förskjutningar och sprickor, som gör det möjligt att stå ut med alla dessa vardagar, att vara en pytteliten del av alltet, cykla genom sekunderna som genom ett fyrverkeri. Kanske är det en strategi för att stå ut med exilen på Jorden: att insistera på det dagligas magi. Samtidigt vill jag gärna ge någonting tillbaka till livet, som tack, ge någonting av mig själv. Nog av samma anledning är jag blodgivare. Det är ju en väldigt enkel gåva: kroppen börjar genast generera nytt blod. Så är det dock inte alltid med dikter.

TN: Poesin som betraktelse av det förflutna, för att komma vidare. Har poesin också en helande, terapeutisk kraft? Den här frågan är förstås intimt förbunden med den första, men jag skulle vara tacksam om du kunde uttrycka dina tankar kring detta. Jag tänker också på hur litteratur alltid fungerar som en helande kraft för en människa som kanske växer upp i en känsla av att inte höra till, att vara annorlunda. De tidiga barndomsläsningarna leder i bästa fall fram till en personlighet som också kan stå emot det som är majoritetsattityden.

USG: Utanförskapet, herregud, kan vi inte låta det vara? Det blir lätt så socialrealistiskt. Och det terapeutiska också - klart, ibland är konsten den enda möjligheten. Konst eller självmord? Ja, då hellre konst, och då menar jag ju inte enbart att skapa konst, men också att se, läsa, uppleva. Ett snabbt exempel: Munch visar det bra, målade han terapeutiskt? Matisse's papperscollage, var det terapi? Det går ju inte att föreställa sig en värld utan Bach eller Mozart! Konsten har en helande kraft. Terapi är någonting annat! Bör nog tillägga att konst också kan vara destruktivt. Utifrån sett är min tråd till samhället mycket skör, men det är ju ganska ointressant, jag tycker själv jag syr ganska bra med den tråden!

 TN: Om jag förstått det rätt är du genuint tvåspråkig. Händer det att du diktar på svenska eller är danskan det självklara diktspråket?

USG: Det märkliga är att jag inte känner mig speciellt känslomässigt förbunden med svenskan, jag känner mig inte så "hemma" i svenskan. Kanske för att det är länge sedan jag har använt det dagligen, haft det inpå livet, så att säga. Svenska är ett vackert språk, som jag läser med nöje, kan och förstår, men som jag ändå inte känner mig hemmastadd i. Därför har jag heller aldrig försökt mig på att skriva på svenska. Engelskan däremot tycker jag att jag erövrade under min tid på resande fot i Asien och jag har skrivit lite grann på engelska, jag gör gärna uppläsningar på engelska och jag har också fått en bok med utvalda dikter utgiven i Canada, där jag har varit flera gånger på uppläsningar. Min nya diktsamling håller också just nu på att bli översatt till engelska. Grundläggande tror jag att det handlar om MODERSMÅL, det språk som kom med mjölken, grundspråket, grundformerna, ursprungsmaterialet!

TN: Hur ser du på relationen mellan det privata och det allmänna? I dina dikter är det ett så starkt jag som talar, och det kan vara ytterst konkreta ämnen detta jag talar kring och till. Ändå blir jag ju som läsare direkt delaktig och läser som om jag-rösten talade till just mig. Är detta ett konstruerat teoretiskt ämne, eller faller det sig alldeles naturligt för dig?

USG: Privat/allmänt, tja, det är ju en lättnad att upptäcka att man inte är unik! En del av dikterna i samlingen är skrivna av den faktiska Ulrikka till konkreta personer, men vem de är är ganska ointressant. Också vem Ulrikka är. Det viktiga är att dikternas 'jag' och 'du' är öppna former, som läsaren själv kan känna igen sig i, begagna sig av, leka med, samtala med, ta till sig eller ta avstånd från. Poesin är flertydighetens rum.

Många av dikterna är skrivna i olika persona, variationer av 'jag' - mitt jag och min kropp är bara en slags fordon för språket, 'jaget' är en slags hake, som man kan hänga de andra semantiska formerna på. Som jag ser det är mitt 'jag' är ett gemensamt 'jag'. Varsågod, ta för dig!

Afrofober är vi allihop - du med, och jag med. Eller?

Afrikan i Tintins värld.

Det var toppnyhet i alla svenska medier i morse: Tintin skulle rensas ut från Kulturhusets bibliotek, tillsammans med annan litteratur som anses ”rasistisk eller afrofob ”. Beslutet hade fattats av ex-rapparen, numera chefen för ungdomsbiblioteket, Behrang Miri. Miri tillhör den ny mediala elit som tror att man kan göra människor goda om man tar bort allt som man själv anser vara ont.

I en sådan orwellskt censurerande kultur har tankefriheten inte en chans. Varje skrivande människa måste varje dag fråga sig om det han eller hon skrivit strider mot mediaklassens uppfattning. Ja men, säger någon, det är ju precis så det förhåller sig i Sverige idag.

Afrikaner i Pippi Långstrumps värld.

Bara England är värre. Där anklagas till och med små skolbarn för att vara ”rasister” om de sagt något "olämpligt" eller varit i bråk med klasskamrater med annan hudfärg eller nationalitet. Miris världsbild ser likadan ut. Ta bort det onda, så finns det inte mer. Man får gå till förnuftiga och rationella människor för att finna de dräpande argumenten. Som här: Herman Lindqvist skriver bland annat detta i Aftonbladet:

”Behrang är en framstående rappare och låtskrivare med rötter i Malmö.  Hans chefsposition på Kulturhuset i Stockholm ger honom makten att rensa på bibliotekets hyllor. Det är oklart hur många böcker han själv läst, för varför nöjde han sig med Tintin, varför inte gå till roten för allt ont? Ut med Bibeln och Koranen - där finns mycket rasism och homofobi. Ut med Shakespeare, Astrid Lindgren och Söderhavet, bort Robinson Crusoe. Ut med Ture Sventon och hans Omar. (Onkel Toms Stuga är väl borta sedan länge?)  Ut med Tusen och en natt och alla Grimbergs sagor.

Vräk ut större delen av världslitteraturen, Dostojevskij, Dumas, Strindberg, Rydberg, Topelius och Runeberg  som dryper av afrofobi, antisemitism och alla andra former av rasism. Ja, varför inte slänga ut alla band av världshistorien också? Så mycket kolonialt tänkande som genomsyrar de böckerna. Sida upp och sida ner!”

Meri – och hans överordnade får man förmoda – fick snabbt kalla fötter när proteststormen kom. Nu släpas inte Tintin och andra ”afrofober” till källaren (fel av mig, de hade redan släpats ner, men tas upp i biblioteket igen enligt DN). Men tro inte att detta var sista försöket att skriva om vår kulturhistoria. Det görs nya försök när man minst anar det. Och det är den andan som både på kort och lång sikt inskränker yttrande- och tryckfriheten. Alltid finns det någon som är "kränkt" och därför kräver särbehandling.

Här är en berättelse för er som gillar Tintin, den kommer från Danmark.

Våldtäktsmannen Kaddafi

Kaddafi, Benghazi i Libyen, april 1983. Foto: Thomas Nydahl

Genom Snaphanen hamnade jag i en mycket obehaglig men högst intressant artikel om Kaddafis sexslavar. Hans kvinnliga livvakt fick jag flera tillfällen att se under mina två veckor i Libyen 1983. Det var unga vackra kvinnor med stark erotisk utstrålning. Nu blir det alltmer klarlagt vem dessa kvinnor var.

"Young and beautiful, they were kidnapped, beaten, humiliated and raped by former Libyan leader Muammar Gaddafi. Annick Cojean, a reporter for French daily Le Monde, has gathered testimonies from the women forced into Gaddafi’s harem and published them in a book entitled Les Proies: Dans le harem de Kadhafi (or Prey: In Gaddafi’s Harem). The book recounts the experiences of these women, whose lives became a living nightmare after they had the misfortune of catching Gaddafi’s eye."

Den boken får man hoppas se en översättning av. Det är nödvändigt att dokumentera vad som skedde i de nordafrikanska staterna före "våren", och hur deras despoter levde och verkade. Att Le Monde-reportern Annick Cojean tagit sig an just Kaddafi är fantastiskt, liksom att hon mycket fokuserar på hans sexslavsboss nummer ett, Mabrouka Cherif. Huvudvittnet i boken är annars den kvinna som kallas Soraya, som blev Kaddafis sexslav vid 15 års ålder. Hela artikeln finns att läsa hos France 24.

Jag har några starka minnen från våra dagar då Kaddafi själv var närvarande, bland annat på Benghazis universitet där den stora internationella konferensen kring Gröna boken ägde rum, och från stadsparken där han dels ville "mingla", dels träffa utvalda nationella grupper. En kvinnlig reporter från Zimbabwe lämnade lokalen gråtande och berättade för oss att Kaddafi vägrat ta henne i hand och sedan skällt ut henne. Hon var vit, och för Kaddafi var det otänkbart att en vit kvinna fick representera ett land i Afrika. Fri press hade han säkert aldrig hört talas om. Inte ens den som Mugabe tillät en tid.

Inget konstigt men värt att notera

I Sverige har vi både haft och har invandrare som regeringsmedlemmar. Inget konstigt alls med det.

I Norge har man nu fått sin första muslimska minister i Hadia Tajik, som har pakistanska föräldrar. Hon har valts till ny kulturminister. Tajik är 29 år ung och därmed den yngste norske ministern någonsin.

Så här presenteras hon på en nätsida:

"Hadia Tajik er utdannet journalist og jurist, med en mastergrad i menneskerettigheter. Hun er opprinnelig fra Rogaland, men stortingsrepresentant for Oslo Arbeiderparti i perioden 2009-2013, og har sittet i Kirke-, utdannings- og forskningskomitéen på Stortinget."

Samma nätsida uppger att hon är landets första muslimska minister, och jag undrar förstås om det betyder att hon är en utövande muslim, eller en beteckning som bara ges henne därför att hennes föräldrar är pakistanska invandrare. Jag noterar dock att hon till det yttre ser ut som en alldeles vanlig, modern människa, utan minsta antydan till pakistansk shariaklädsel.

Därför tänker jag också, att sekulära kvinnor som hon - om vi nu antar att hon är sekulär - är bättre förebilder för alla de unga muslimska tjejer som lever i Skandinavien och av sina föräldrar och bröder tvingas in i fasansfulla köp-och-sälj-äktenskap, shariaklädsel och andra former av ofrihet.

På samma sätt som kända kvinnor ur muslimska miljöer - jag tänker inte minst på Ayaan Hirsi Ali och Wafa Sultan - kanske hon kan leda någon ung kvinna bort från stenåldersmoralen. 

Svetlana Aleksijevitj: Kriget har inget kvinnligt ansikte. En utopis röster (Ersatz, översättning av Kajsa Öberg Lindsten).

Har man läst Bön för Tjernobyl så vet man också något om Svetlana Aleksijevitjs stil och metod. Man går inte oberörd från hennes texter, tvärtom sugs man in i dem, som om allt var en fråga om liv eller död också för läsaren. Hennes berättelser i skuggan av Tjernobyl är i själva verket en bok om de djupast liggande mänskliga egenskaperna och hur livet gestaltar sig efter katastrofen.

Svetlana Aleksijevitj föddes i Ukraina 1948 och är uppvuxen i Vitryssland (Belarus). Hennes nya bok Kriget har inget kvinnligt ansikte. En utopis röster, har en märklig historia. Den utgavs i en censurerad upplaga redan 1984, men den kompletta utgåvan kom först 2004 och det är den som den nu till svenska översatta boken bygger på.

Hennes gigantiska projekt går ut på att intervjua kvinnor som stred i Röda armén. Det är ingen lätt uppgift, eftersom kvinnorna är mindre benägna än männen att tala om helvetet i striderna, ja också för att de nedvärderades och valde att tiga. Boken blir därför också en oerhört stark rundmålning av hur det sovjetiska samhället fungerade, hur dess hierarkier såg ut, vilken kvinnornas plats och roll var och förblir. Men det är också en mycket handgriplig skildring av grymheter och våld, ibland så starka och mäktiga att man tvingas lägga ifrån sig boken en stund.

Svetlana Aleksijevitj har lagt upp boken så att intervjuerna – kvinnornas berättelser – återkommer mellan kortare eller längre avsnitt ur sin egen dagbok. Det är där hennes personliga infallsvinklar blir så tydliga och man förstår att detta arbete är allt annat än slentrianjournalistik.

”Jag träffar på fantastiska kvinnliga berättare – i deras bästa levnadshistorier finns stycken som kan mäta sig med de bästa sidorna i den klassiska litteraturen. Där kan människan alldeles tydligt se sig själv: såväl uppifrån – från himlen, som nerifrån – från jorden. Och där kan man följa hennes väg, såväl uppåt som neråt – från ängel till djur. Hågkonsterna är inga känslosamma eller sakliga beskrivningar av en försvunnen verklighet – de är en återfödelse av det förgångna, som får tiden att vända. Men först och främst är det skapelseakter.”

Lite längre fram skriver Svetlana Aleksijevitj:

”Jag avlyssnar smärtan (…) Jag tänker på lidandet som den högsta formen av information, eftersom det står i förbindelse med hemligheten. Med livets hemlighet. Hela den ryska litteraturen handlar om detta.”

Och:

”Vad är det för människor – är de ryska, eller är de sovjetiska? De kan vara båda delarna: de var sovjetiska, men dessutom ryssar, eller vitryssar, ukrainare, tadzjiker… För visst har hon ändå funnits – sovjetmänniskan. Sådana människor tror jag aldrig mer att det kommer att finnas, och det har de redan själva insett. Till och med vi, deras barn, är annorlunda. För att inte tala om barnbarnen… Men jag älskar dem. Jag beundrar dem. De hade Stalin och Gulag, men de hade också Segern. Och det vet de.”

Här finns en mycket konkret plattform för Svetlana Aleksijevitj. Det är inte bara med respekt utan också med beundran hon närmar sig dessa kvinnliga frontsoldater. Hon vet vad de åstadkommit, och på samma sätt som en fransman eller en amerikanare kan känna stolthet över segern i kriget mot Hitlers Tyskland, kan förstås en sovjetmänniska göra det. Skillnaden är den att man i Sovjet, och i dagens Ryssland stavar den med stort s: Segern. Människorna Svetlana Aleksijevitj söker är förstås märkta av alla förtryckets år, av förödmjukelserna. Hon sammanfattar med orden: ”Jag söker efter små människor som är stora.” Och det är sant som hon säger, att ingen kan ta ifrån dem deras seger.

Berättelserna i boken är var för sig mycket olika. De handlar naturligtvis om stora umbäranden, lidande och död, men det finns något annat, som hon lyckas locka fram ur veteranerna, något som handlar om stolthet, gemenskap, nödvändigheterna i krig.

”Om jag inte blivit förälskade under kriget tror jag inte att jag hade överlevt. Kärleken var en räddning” berättar Sofija Krigel som var sergant och prickskytt. Partisanen Fjokla Fjodorovna berättar: ”Jag har alltid trott.. Jag trodde på Stalin… och jag trodde på kommunisterna (…) I två år stred jag som partisan” innan hon kommer in på den fasansfulla historien om hur man amputerade båda hennes ben ute i fält. ”Mitt språk har blivit kvävt av samma kramper som håller på att kväva mig. Om natten ligger jag vaken. Det är alldeles tyst, och plötsligt minns jag. Jag håller på att kvävas. Jag skakar av frossbrytningar” berättar Anna Petrovna Kaljagina som var furir och sjukvårdsinstruktör.

Kanske är det ändå några få ord från fänriken och chefen för en ingenjörspluton, Stanislava Petrovna Volkova, som jag kommer att minnas bäst: ”Jag minns att vi var sorgsna. Vi gick omkring och var sorgsna hela tiden…”

Männens krigsberättelser har vi läst många av. Därför är denna unika bok ett måste. Kvinnornas berättelser är annorlunda. De gör känslan inför kriget så mycket starkare, en äckelkänsla och en motvilja mot allt det som ibland romantiseras och heroiseras. Svetlana Aleksijevitj har skrivit ett omistligt verk.

Viktig uppdatering om bokens omslag:

En läsare frågade mig om bilden. Jag började leta och hittade först denna, men avgörandet kom när jag fann detta:

Bilden är alltså tagen i Budapest 1956 och den unga kvinnan slåss mot Röda armén, inte i den. Här kan man läsa om den danska pressfotografen Vagn Hansen som tog bilden:

Under opstanden i 1956 i Ungarn var Vagn Hansen den første pressefotograf, der kom ind i landet. I Budapest blev det til nogle enestående fotografier, der på dramatisk vis skildrede de ungarske oprøreres forgæves kamp mod den russiske overmagt. Billedet af den 16-årige kokke-elev Erika med maskinpistolen gik verden rundt som et symbol på opstanden.Vagn Hansen blev banebrydende indenfor pressefotografiet med sine dramatiske og højaktuelle skildringer af de mange udenlandske begivenheder og hændelser. Billeder, der siden hen har sat sig fast i beskuerens erindring via den effekt, at fotografiet ”går rent ind”. Vagn Hansen kan godt betegnes som verdens ældste aktive pressefotograf. Selv om han har passeret de 96 år bliver det til et par optagelser ind imellem. Han tilskriver sin høje alder ved, at han vinterbader, ryger store cigarer og drikker et par snapse. Hver dag!

45 sponsorer och lite om bildarbetet

Till Black Country-boken har jag nu fått 45 sponsorer. Under arbetet har det uppstått en del tekniska problem med bildmaterialet, men den här veckan färdigställs hela inlagan, med korrigerad text och infogade bilder. I början av nästa vecka ska jag kunna visa er här i bloggen hur det ser ut. Ville bara helt kort ge er denna information och säga att antalet sponsorer nu med råge överträffar mina förväntningar. Tack ska ni ha!

För nya läsare vill jag säga, att den närmaste veckan blir sista chansen att bli sponsor. Det kostar 600:- och för det får du två exemplar av boken samt ditt namn tryckt i boken. Vill du göra en förhandsbeställning kostar det 250:- inklusive porto (400:- för två exemplar). Båda sakerna gör du med ett mail till mig på adress thomas.nydahl@gmail.com

Att fly striden, att nå barnbarnens blickar

Sexåringen Vera väntar på gratulationerna.

Söndagens barnkalas bär jag med mig in i den nya veckan av politisk turbulens.

Vera fyllde sex år. Hon sitter ner och väntar på att kusiner, mostrar, morföräldrar, vänner och bekanta ska samlas för att sjunga för henne. Det tog en bra stund innan det lyckades.

Alla mina barnbarn var där (utom Alfons som för fem år sedan avslutade sin kamp mot cancern). Jag fick först en fin stund med Hugo som nu börjat på Silviaskolan i Hässleholm. De är specialiserade på döva barn eller barn med hörselsvårigheter. Hugo är ju på väg att bli både blind och döv (på grund av Alströms syndrom). 

Han blev glad när han kände mig på hakan. Han älskar nämligen när jag har "tomteskägg" och det är på väg att växa ut igen. Hugo var på ett alldeles strålande humör idag och både pratade och skämtade med mig. Det fyller mitt hjärta med värme.

Vera var omgiven av sina två systrar Alma och Lykke. Dessutom fanns kusinerna Ebba, Hannes, Rakel, Joel, Ella och Hugo där. Några kompisar också. Och så alla vi halv- eller helgamla. 

Hugo tittar på film med sina skyddande glasögon.

Det är vid sådana tillfällen, när man sitter till bords med kaffet och samtalen, som jag funderar allra mest på meningen med att vara en "politisk människa". Jag mår ju illa när jag ser de hatiska demonstrationerna, utbrotten av våld och eld, och tänker att det måste finnas en plats där man får vara ifred. 

Och när jag träffar mitt äldsta barnbarn Rakel, som snart fyller femton år, får jag mig alltid en tankeställare. Livet går i rasande fart. Jag ser det i hennes gestalt.

Jag börjar denna nya vecka så här. Vad den leder till vet jag inte. Men jag vet att det krävs varsamhet för att leva och överleva i denna tumultuariska och kaotiska tid. Mod, styrka och övertygelse saknar jag. Så jag får förlita mig på varsamheten. 

Tacksamheten föds i varje möte med döttrar, söner och barnbarn. 

Liu Xiaobo : Jag har inga fiender, jag hyser inget hat

Liu Xiaobo: Jag har inga fiender, jag hyser inget hat. Valda texter och bilder (Weyler, översättningar från kinesiska av Anna Gustafsson Chen, Fredrik Fällman, Jerker Hallström, Perry Johansson, Gunnel Nornholm, Perry Svensson, och från tyska av Svante Weyler).

Det finns ett före och ett efter i Nobelpristagaren Liu Xiaobos bok. Före och efter den 4 juni 1989, då massakern i Peking ägde rum. Det är det ena. Det andra är att det finns ett före och ett efter Mao Zedong. Liu Xiaobo redogör för de verkliga förändringarna sedan Mao dött, och han noterar det som förändrats i positiv riktning, men ägnar sig självklart mest åt det som är en kvardröjande totalitär parti- och statsapparat.

Att läsa Liu Xiaobo är att aktivt medvetandegöra sig själv om de motsägelsefulla förändringarna i det Kina som kan sägas vara både nytt och gammalt. Liu Xiaobo är med sitt eget exempel en övertydlig illustration av det gamla välbekanta: om man säger eller skriver sådant som strider mot kommunistpartiets yttrande-monopol tystas man. Att varken Liu Xiaobo eller hans hustru fick komma till Oslo för att hämta priset är en tjock svart linje som understryker det faktum att staten avgör vad medborgarna ska och inte ska.

Men tro nu inte att Liu Xiaobo enbart skriver om Kinas politiska steg på vägen sedan kommunistpartiet och Mao Zedong grep makten. Han visar också hur den senare utvecklingen fostrat människor till lydiga konsumenter. Ettbarns-politiken lade grunden. Ensamma barn blir lätt små kejsare i familjen, och när de väl har trätt in i tonåren är de redan fullfjädrade medlemmar av den kommersiella kulturen. Liu Xiaobo menar att denna utvecklingen ”följer den kraftfulla privatiseringen och det överflödande materiella välståndet.”

Denna kultur blir alltmer ”njutningsfixerad, trivialiserad och ytlig”, dess funktion framstår allt tydligare som det verktyg regimen behöver ”för att upprätthålla diktaturen”. I det här avseendet skiljer sig Liu Xiaobo från de flesta dissidenter. Han ser ingen automatisk koppling mellan kapitalism och frihet. Den fria marknadens lov sjungs numera över hela jorden. Liu Xiaobo förbehåller sig rätten att diskutera också detta, kritiskt och skarpt. Hans konsumism-kritik är inte olik Pasolinis. Han ser också en förbindelse mellan den nya tidens erotiska nät- och bokkultur, där de författare han kallar ”snyggingförfattarinnor” blir förebilder för miljoner unga kineser (som ser en koppling mellan deras erotiska frispråkighet och den materiella rikedom de fått som tack för sina böcker):

”I en kommersialiserad tid när kändisskap är lika med rikedom är erotiskt skrivande inte bara utlopp för sexuella fantasier utan också en extremt lyckad strategi för att bli känd” säger Liu Xiaobo, men tillägger också: ”i Kina är det mest skamlösa och mest skadliga just den politiska skamlösheten”.

Liu Xiaobo skriver nästan programmatiskt när han i punktform redovisar de olika stadierna i Kinas utveckling från Mao och framåt. Han visar hur de olika beståndsdelarna i den mycket hårda diktaturen såg ut. Bland annat understryker han att den totala förstatligande-politiken ledde till att alla kineser förlorade sin ekonomiska självständighet. Partiets organisering möjliggjorde också total kontroll över medborgarna. Den sammanhållande ideologin, inte minst i form av ”en mängd kollektiva masskampanjer” fick folket att uppföra sig som lydiga undersåtar. Detta i kombination med den extrema personkulten av Mao fick till följd att ”en enda hjärna” tänkte åt hela Kina. Det var en ”själslig terror” säger Liu Xiaobo.

En annan intressant aspekt av boken är att den ganska ingående redovisar hur den nya nationalismen ser ut. Under Mao var nationalismen uttryck för en antikapitalistisk propaganda, främst riktad mot USA och Sovjetunionen. Dagens nationalism ser annorlunda ut. Liu Xiaobo menar att den idag är ett ”resultat av blint högmod och smicker av diktaturens makthavare”, formulerad av ”det nya seklets vänsterakademiker och internetpatrioter." Han talar om deras ”blodtörstiga nationalistiska ambitioner.”

Man ska i detta sammanhang också understryka att just internet är ett verktyg som Liu Xiaobo lovprisar. Han menar att dagens dissidenter bara kan verka tack vare internet. Tidigare var varje förbindelse dem emellan livsfarlig, rent fysiskt. Och trots den kinesiska regimens alla försök att blockera internet, lyckas de aldrig hejda den motkultur som där växer fram.

Det är förvisso en mycket mörk bild Liu Xiaobo ger av dagens Kina, men man kommer aldrig ifrån att hans sätt att beskriva situationen också innehåller stora doser hopp och framtidstro. Om det är befogat vågar jag inte uttala mig om, men jag kan säga att hans bok öppnar för ny kunskap om situationen i denna världens tredje supermakt som snart kommer att dominera på ett sätt ingen i väst hade kunnat föreställa sig, och detta trots att kortsiktiga ekonomiska problem kan bromsa det som vi lärt oss kalla tillväxt.

Ervin Lázár: Koltrasten och pojken

Mina äldsta barn är födda på 1970-talet, mina yngsta på 1980-talet. Det svåraste som fanns åren 1973-1979 var att finna nya barnböcker. Det stod mig upp i halsen att se böcker som hette ”Jag har två mammor” eller ”Min mamma är fabriksarbetare”.

Den vänsterpolitiska infallsvinkeln kvävde glädjen och fantasin. Allt skulle vara lärorikt och utvecklande. Begrep man det inte förr, så skulle man som femåring förstå vad bög och lesbisk var, dessutom gärna ha insikter om vad fabriksarbetare gjorde (överkursen var väl Sven Wernströms bok om Jesus som proletär agitator).

(Uppdatering: läs Karl Malghults kommentar till denna bloggpost. Jag tror att han har alldeles rätt och att det är jag som blandar ihop tidsepokerna - däremot är jag alldeles säker på det jag skriver om Wernström)

Tack och lov fanns klassikerna. Vi har läst sönder de flesta, kväll efter kväll, med alla de sex barnen. Och i arv går de nu till alla barnbarnen. Vid sidan av klassikerna fanns Astrid Lindgren. Hon finns - tack och lov - alltjämt hos oss i hyllorna.

Om man vill ha en ny barnbok att läsa för barnen eller barnbarnen vill jag rekommendera en som är skriven av den ungerska författaren Ervin Lázár och översatt till svenska av Krisztina Widengård och Ove Berglund. Den heter Koltrasten och pojken (Brända böcker förlag) och Widengård har på ett ytterst förtjänstfullt sätt illustrerat den med mustigt färgrika bilder.

Vem var då denna Ervin Lázár? Barnboksförfattare alltså, levde åren 1936-2006. Han har utgivit ett antal böcker för vuxna, men är mest känd för sina många barnböcker.

Koltrasten och pojken kan sägas vara en klassisk berättelse om vad som sker när man tar för stor hänsyn till det yttre. Koltrasten vill nämligen inte vara svart. Han förstår inte att svart kan vara så många och så olika, vackra färger. Det han gör får honom – nästan – att mista en potentiell vän. Men man finner på råd.

Jag skulle inte tveka att högläsa denna lilla pärla för mina barnbarn som är i åldrarna 3 – 6 år. Det är nog en bra åldersgrupp. Mina lite äldre barnbarn skulle säga: ”Det fattar vi väl morfar” och fnysa lite lillgammalt. Men som sagt: de yngre skulle älska den.

Sedan tidigare finns 19 sagor översatta till svenska av Ervin Lázár i boken "Ljugmusen", 1987. Översättningen gjordes av Inger Edelfeldt och André Takács med granskning av Gábor Harrer. Inger Edelfeldt har illustrerat boken. Ervin Lázár var nominerad till Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne 2007. Så här presenteras han på en ungersk litteratursida:

Ervin Lázár (b. 1936) is a writer best known for his wonderful children’s books - popular among children and adults alike -, even though he is the author of several ’adult’ works as well, among them Csillagmajor (A Little Town of Miracles), a "haunting example of folk surrealism and the Central European counterpart of magical realism" according to translator Judith Sollosy. A whole generation of Hungarian children have been raised on Lázár's unforgettable characters, his idiosyncratic style, deep humanity and loving humour.

Lázár's works have been translated into several languages. Most recently, French parents have had the chance to enchant their children and themselves with his Four-Squared Round Forest, published in French by the Swiss publisher Joie de lire in 2005 under the title Dom do dom, translated by Joelle Dufeuilly. This is not the first book by Lázár in French: a selection of his works had previously been published by Harmattan (Le mulot menteur, 2001), and the Swiss publisher is planning to publish all of his works.

Rusmedel för en söndag

Också en söndag kan man gå till Baudelaire och berusa sig. Denna volym utgavs av Rallarros 1983 - och dikten jag vill visa er är förstås denna (i översättning av Lars Bäckström):

Klicka på bilden för läsbar version

Salman Rushdie: Joseph Anton. Memoarer (Bonniers, översättning av Hans Berggren).

Det finns en bok av Kenan Malik som heter Från fatwa till Jihad.Man skulle kunna säga att Salman Rushdies memoarer beskriver denna europeiska utveckling utifrån en enda människas tragiska öde. För Rushdie började det med en fatwa, utfärdad av det iranska prästerskapet mot romanen Satansverserna. Under de 23 år som gått sedan dess har Europa, både på person- och nationsnivå fått se Jihad fullt utvecklad. Det är bokstavligt talat ett islamistiskt krig mot europeiska värderingar som pågår. Rushdie skildrar dessa år med kuslig exakthet. Inte minst hans berättelser om före detta intellektuella vänner som byter sida och ylar med de iranska hundarna är skrämmande läsning.

Kort bakgrund alltså: Den indisk-brittiske författaren Salman Rushdie var väletablerad både i Storbritannien och runtom i världen. Med romaner som Midnattsbarn hade han skrivit sig fram till denna mycket speciella tradition som speglade forna tiders kolonier genom nutida brittiska perspektiv. När han skrev Satansverserna var det i samma anda som de tidigare böckerna. Men ingen, allra minst han själv, kunde föreställa sig vad som skulle hända. Från Teheran kom fatwan. Man satte ett pris på hans huvud. En ”lösensumma” för den som mördade honom. Denna summa har hela tiden stigit och fatwan har förnyats och är giltig än idag.

Rushdie, hans förläggare och övriga omgivning förstår att det är allvar. Han går under jorden, skyddad av brittisk säkerhetspolis. Hans liv ska bli att ”gå två steg bakom drottningen”. Med det menar han att skyddet runt honom bara överträffas av det som drottningen har. Han kan varken besöka vänner eller familj. Han är avskuren. Borta från offentligheten. Hans första fru och han hade talat om skilsmässa redan före fatwan, nu blir konflikten dem emellan allt värre. En människa står fast vid hans sida: äldste sonen Zafar. Med olika arrangemang lyckas han upprätthålla den kontakten.

Memoarerna är en skildring av ett Europa i krig. Sedan Rushdie tvingades under jord har ett antal blodiga islamistiska attentat ägt rum, och de fortsätter att äga rum, både i europeiska städer och runtom i världen. Bin Laden må vara död, men terrornätverken är i högsta grad vid liv. Varje dag gör de sig påminda, dels i den arabiska världen men också i andra muslimska länder. Irak är inte längre en unik, blodig plats. Irak omges idag av länder som via ”den arabiska våren” sjönk direkt ner i islamism och terror.

Rushdie har ändå tur. Han har livvakterna. Han har vännerna som aldrig sviker. Som lånar ut hus och lägenheter. Bostadsbytena är ju nödvändiga. Han måste hela tiden finnas på platser där ingen kan ana hans närvaro. Märkvärdigt nog börjar han skriva igen. Först kommer boken han lovat Zafar: Harun och Sagornas hav (och så sent som 2011 den pendang han skriver till sin yngste son: Luka och livets eld) I gömslena föds stora romaner som Morens sista suck och Förtrollerskan från Florens. Kvinnorna kommer och går. Häftiga förälskelser förvånar honom, eftersom han inte trott att de skulle vara möjliga under sådana förhållanden.
Så gör han det stora misstaget. Han försöker blidka den vredgade muslimska massan med att be dem om ursäkt och att bekänna sig till islam. Han äcklas av sina egna ord. Han inser snabbt att han gjort fel, att det är ett agerande som bara kastar smuts på honom själv. Denna hatiska ”opinion” går inte att blidka. Från Teheran kommer bekräftelsen: om så Rushdie blev världens heligaste man skulle han inte förlåtas, han måste dödas.

Vad lär vi av Rushdie? Det första jag tänker på är att vi står inför en totalitär rörelse som inte betraktar människors liv som heliga. Vi otrogna, ”kuffar”, är inte värda någonting i den rörelsens ögon. Islamismen gör anspråk på att besitta sanningen om livet, tillvaron och ”det gudomliga”. Den som hävdar något annat – till exempel upplysningens traditioner som inkluderar yttrande- och tryckfrihet – är en fiende till profeten. Salman Rushdie har fått betala ett ohyggligt högt pris för att han skrev en roman. Eftersom han fortfarande är en i högsta grad aktiv författare befinner han sig också i frontlinjen mot islamismen. Hans memoarer är oerhört läsvärda för varje människa som det minsta bryr sig om det nya Europas öde, det som gått ”från fatwa till Jihad”.

***

Tro inte att Rushdie är den siste att få ett pris på sitt huvud. Islamismens kuffar-jägare gör sig påminda igen, nu i form av en pakistansk minister. Han vill "personligen" betala 100.000 dollar till den som dödar en viss amerikansk amatörfilmare.