Ulrikka S. Gernes: Flosset opus for strygere og blæsere (Gyldendal, København)

Idag utkommer den danska poeten Ulrikka S. Gernes med en ny diktsamling. Först en recension, och direkt efter den följer en miniintervju med henne.

***

Ulrikka S. Gernes är förvisso inte en ny bekantskap, men det känns lite som att återvända till sitt eget förflutna när jag läser hennes nya diktsamling Flosset opus for strygere og blæsere. Det är hennes första bok på Gyldendals förlag (sedan Borgen i princip upphörde att vara ett fungerande förlag). Och för mig är det en av få böcker jag recenserar ur den danska utgivningen sedan jag slutade skriva i dagspressen. Men så är det också något alldeles särskilt med den här boken.

Låt oss börja med titeln: Flosset opus for strygere og blæsere. Vad betyder den? Ordet flosset skulle jag själv översätta med ”sliten” eller rentav ”fransig” eller ”luddig”. Jag fastnar för det första ordet, därför att ”ett slitet opus” också leder tankarna till att man blir luggsliten av själva livet, av allt det man fått erfara som gjort en sliten men också härdat en inför det kommande. De sånger som kommer av livets erfarenhet är de vackraste. Skönheten finns inte minst i det lite kantstötta och trasiga, som i den portugisiska fadon där ingenting känns äkta om det inte också hämtat näring från rännstenen, sveken och besvikelserna. Jag läser alltså en diktsamling som är ett slitet verk för stråkar och blåsinstrument. Det är naturligtvis slitet redan från början, när det komponerades. Gernes skriver så här i den första dikten:

”Et flosset opus for/ strygere og blæsere/ og et oplyst cykelskur/ i baggården; al den trang/ der trænges i vaklende/ ejendomme, hvorfra/ min tanke vandrer/ ad døgnstejle bjergstier/ for at rulle sig sammen/ op ad din sovende ryg/ på en henvendt klode.”

Här slås tonen an. Vi befinner oss på bakgården. Ingenting är beständigt. Allt vacklar. Hur håller man fast i kärleken?

”Februars hjerte dunker en kuldslået/ puls, turen til Netto går langs optøede/ giftgrunder, dækkede af kapsler og skod;/ en brakmark i brystet beder om forskud/ henstand, benådning, beder om alt, der/ er at bede om, et strå, om så det korteste”

Vardagarna ser väl ut just så? Den eviga vandringen till matdiskarna, smutsen som vägleder oss mellan hemmet och Netto, allt som man kan be om är att få vara med ett tag till, om det så skulle vara på nåder. Ändå tycks det vara den smärtsamma förlusten som tittar fram, diktaren kan inte hitta ett enda blad på ett enda träd som inte visar bilden ”af dit ansigt”, den älskades hud är rentav förbunden med himlen som välver sig över hennes natt. Förlusten kan visserligen vara en älskad man, ena halvan av ett älskogspar, men den kan också, mycket konkret vara döden som slår till. Gernes har tidigare skrivit om faderns död, och jag tycker mig här se hur hans frånvaro präglar vardagen. Diktaren har skapat ett liv efter hans död, men det är ett tomrum, som han lämnat efter sig. Då är tillvaron så skör att också stora möbler blir bräckliga och knappt orkar bära tyngden av ett brev.

Vid sjöarna i Köpenhamn blir hon påmind om en ”affär” – jag läser det som en förlorad kärleksaffär - och varje år, just här påminns hon om honom och han nuddar vid hennes hals innan han försvinner tillbaka ner i sin grav, ”i skyggen under kastanjerne.”

Det finns en gripande musikalitet och sensualism i Gernes dikter. Läser man dem högt för sig själv märker man att rytmen fungerar och orden förlöses till en sjungande berättelse. Den kommer sig av andningen själv, en berättelse som vi väl alla bär inom oss men som det är diktarens uppgift att sätta ord på. I den berättelsen finns både smärtan och njutningen och den längtan vi föds med finns hela tiden i oss, och i en av dikterna sammanfattar hon det så här:

”nakkens bøjning og kast, at være mand, at være mand,/ at være kvinde, kærligheden har ingen alder og intet køn”

Även om själva kärleken dör, så dör den endast temporärt. Den finns som längtan kvar. Det ger en smula ljus på det sättet också när det är som mörkast och inga ord längre kan förena två människor.

En dikt slutar med orden ”må mit brev finde dig i god behold; /livet er kort, skriv snart, din U”. Det kan man ta med sig som en alldeles personlig och ömsint hälsning ur en diktsamling. Jag gör det med förhoppningen att få läsa mer. Gernes fortsätter skriva, det ser jag mycket tydligt i sista dikten, som säger att man ska lämna den sista lilla fliken av ett ”opus ligge/ på bordet til imorgon, så skriver jeg det færdigt,/ jeg lover, og det bliver smugt”.

Foto: Gyldendals förlag, Christoffer Regild, 2012.

Några frågor till Ulrikka S. Gernes.

Thomas Nydahl (TN): Poesin som ett insisterande på liv – och en besvärjelse mot döden. I din nya samling ser jag hela tiden hur dikterna skriver fram liv och ljus, samtidigt som döden och allt det som förlorats i mörker ligger som en underton, en bottenklang. Samlingen får för mig därför också funktionen av livgivare. Tänker du konkret på sådant när du skriver, eller är temat en given beståndsdel för dig? Jag tänker inte minst på de hyllningar du uttryckt för din far, konstnären Poul Gernes.

Ulrikka S. Gernes (USG): Först och främst så är jag glad att du har läst min bok på det viset. Det har inte varit ett konkret syfte med dikterna, men ändå är det en stark önskan att dikterna ska vara livgivande, ge någon slags glädje och hopp till läsaren. Döden finns ju där hela tiden och kastar sina skuggor, men jag tillåter mig att leka lite med skuggorna, om jag gör det bra kanske jag får uppskov.

När jag var färdig med samlingen slog det mig så mycket vardag det finns i den, men livet består ju mest av vardagar och upprepning och av extremt nära lokaliteter: köksfönster, hem, hus, trappuppgång, gata, närområde; livet är väldigt plats-specifikt. Jag tror att dikterna i Flosset opus ... handlar om det dagligas magi, de små förskjutningar och sprickor, som gör det möjligt att stå ut med alla dessa vardagar, att vara en pytteliten del av alltet, cykla genom sekunderna som genom ett fyrverkeri. Kanske är det en strategi för att stå ut med exilen på Jorden: att insistera på det dagligas magi. Samtidigt vill jag gärna ge någonting tillbaka till livet, som tack, ge någonting av mig själv. Nog av samma anledning är jag blodgivare. Det är ju en väldigt enkel gåva: kroppen börjar genast generera nytt blod. Så är det dock inte alltid med dikter.

TN: Poesin som betraktelse av det förflutna, för att komma vidare. Har poesin också en helande, terapeutisk kraft? Den här frågan är förstås intimt förbunden med den första, men jag skulle vara tacksam om du kunde uttrycka dina tankar kring detta. Jag tänker också på hur litteratur alltid fungerar som en helande kraft för en människa som kanske växer upp i en känsla av att inte höra till, att vara annorlunda. De tidiga barndomsläsningarna leder i bästa fall fram till en personlighet som också kan stå emot det som är majoritetsattityden.

USG: Utanförskapet, herregud, kan vi inte låta det vara? Det blir lätt så socialrealistiskt. Och det terapeutiska också - klart, ibland är konsten den enda möjligheten. Konst eller självmord? Ja, då hellre konst, och då menar jag ju inte enbart att skapa konst, men också att se, läsa, uppleva. Ett snabbt exempel: Munch visar det bra, målade han terapeutiskt? Matisse's papperscollage, var det terapi? Det går ju inte att föreställa sig en värld utan Bach eller Mozart! Konsten har en helande kraft. Terapi är någonting annat! Bör nog tillägga att konst också kan vara destruktivt. Utifrån sett är min tråd till samhället mycket skör, men det är ju ganska ointressant, jag tycker själv jag syr ganska bra med den tråden!

 TN: Om jag förstått det rätt är du genuint tvåspråkig. Händer det att du diktar på svenska eller är danskan det självklara diktspråket?

USG: Det märkliga är att jag inte känner mig speciellt känslomässigt förbunden med svenskan, jag känner mig inte så "hemma" i svenskan. Kanske för att det är länge sedan jag har använt det dagligen, haft det inpå livet, så att säga. Svenska är ett vackert språk, som jag läser med nöje, kan och förstår, men som jag ändå inte känner mig hemmastadd i. Därför har jag heller aldrig försökt mig på att skriva på svenska. Engelskan däremot tycker jag att jag erövrade under min tid på resande fot i Asien och jag har skrivit lite grann på engelska, jag gör gärna uppläsningar på engelska och jag har också fått en bok med utvalda dikter utgiven i Canada, där jag har varit flera gånger på uppläsningar. Min nya diktsamling håller också just nu på att bli översatt till engelska. Grundläggande tror jag att det handlar om MODERSMÅL, det språk som kom med mjölken, grundspråket, grundformerna, ursprungsmaterialet!

TN: Hur ser du på relationen mellan det privata och det allmänna? I dina dikter är det ett så starkt jag som talar, och det kan vara ytterst konkreta ämnen detta jag talar kring och till. Ändå blir jag ju som läsare direkt delaktig och läser som om jag-rösten talade till just mig. Är detta ett konstruerat teoretiskt ämne, eller faller det sig alldeles naturligt för dig?

USG: Privat/allmänt, tja, det är ju en lättnad att upptäcka att man inte är unik! En del av dikterna i samlingen är skrivna av den faktiska Ulrikka till konkreta personer, men vem de är är ganska ointressant. Också vem Ulrikka är. Det viktiga är att dikternas 'jag' och 'du' är öppna former, som läsaren själv kan känna igen sig i, begagna sig av, leka med, samtala med, ta till sig eller ta avstånd från. Poesin är flertydighetens rum.

Många av dikterna är skrivna i olika persona, variationer av 'jag' - mitt jag och min kropp är bara en slags fordon för språket, 'jaget' är en slags hake, som man kan hänga de andra semantiska formerna på. Som jag ser det är mitt 'jag' är ett gemensamt 'jag'. Varsågod, ta för dig!