Suzanne Brøgger: En gris som har været oppe at slås kan man ikke stege (Gyldendal)

 

Suzanne Brøgger har forladt den glitrende overflade fra Creme Fraiche og præsenterer i En gris som har været oppe at slås kan man ikke stege en hverdagsrealisme og en skildring af det stille liv med Vester Løve ved Slagelse som provinsielt omdrejningspunkt. Registreringerne af en genkendelig yderverden sætter scenen for de store temaers udfoldelse som f.eks. døden og angsten.

En gris som har været oppe at slås kan man ikke stege udkom første gang i 1979.

 

Det är sannerligen inte alla böcker som överlever en nyutgåva. Men Brøggers bok gör det. Det främsta skälet är att läsaren här möter den författare som skulle bli den hon blev. 1979 ligger långt bakom oss, kulturellt och männskligt. En av mina döttrar är född det året. Medelålders fyrabarns-mamma. Jag tänker på henne när jag läser ”gris-boken”.

 

Här möter vi skolhuset i Løve. Här möter vi männen och kvinnorna som är grannar och ska bli hennes nära vänner. Signe är en fin bekantskap, liksom Ellen och Matisen som fått nya ”gebis” trots sin höga ålder, skomakaren och andra slumpvisa karaktärer. Men kattliv verkar ändå stå högre i hennes liv. Som Shahbanou.

 

Framför allt möter vi fri-anden själv, som skriver på ett halsbrytande språk, som man önskar att man kunde tillägna sig – och framför allt tillämpa. Lyssna:

 

”Jeg har ingen penge, men jeg er brun og har en grøn sweater, ligesom græsset stadig er grønt, på trods af vi skriver sidst i september, og tranerne flyver mod syd. Jeg er vendt tilbage til mine elskede træer och deres særlige lyde, og det er som at bade i Valium”.

 

Behöver jag säga att förlaget ansträngt sig och gjort en mycket vacker bok? Se på omslaget!

 

Möt Brøgger som hon var – och är! – till glädje för oss läsare, oavsett vilket språk vi läser henne på.