fredag 30 september 2022

Helgfrid? Långt borta

Foto: Astrid Nydahl

Väntar vi denna fredag på helgfrid? Det är nu en fåfäng tanke, eftersom frid inte kan finnas i krigstid.

Man kan förstås ljuga för sig själv och sin omgivning, men lögnen blir förr eller senare genomskinlig.

På en annan nätsida talar man om Stefan Zweigs fantastiska bok Världen av igår. En europés minnen.

Jag vill citera slutet i min recension av boken, då den tycks mig synnerligen relevant. Det är inte helgfrid utan snarare en känsla av meningslöshet som präglar mitt liv när Putins fascistiska regim föröder Ukraina och är orsaken till Europas olycka just nu:

Hela den del av boken som utgör mer än hundra avslutande sidor om det andra världskriget är skriven medan katastrofen fortfarande pågår. Den skrevs i exil, i Brasilien, så långt hemifrån och i så total fysisk avskildhet en människa kan befinna sig från sin egen historia, och kanske bidrar detta till sakligheten, den nästan lite torra prosan som både minns och återger och med sin personliga attityd röjer katastrofens omfattning. Han var på väg in i ”fosterlandslösheten”, den nedbrytande känsla som tar ifrån människan hennes fotfäste. Med krigets utbrott vet han att allt är över. Någon mening att fortsätta i denna värld ser han inte. Tillsammans med sin andra fru, Charlotte Elisabeth Altmann, tar han 1942 sitt liv.

*

I dagens nyheter från Ukraina finner jag detta särskilt anmärkningsvärt. 23 döda och 28 skadade i en civil konvoj som försökte komma ut ur det som i dag ska förklaras vara "ryskt territorium":

This morning, the Rashists fired at civilians who were waiting in a civilian humanitarian convoy to leave the regional centre. These people went to their relatives in the occupied territories, brought humanitarian aid. They were supposed to take our fellow citizens and take them to the free part of Ukraine. The occupiers struck defenceless Ukrainians. This is another terrorist attack by a terrorist country. In connection with the tragedy and in order to honour the memory of the dead, 1 October 2022 is declared a day of mourning in the Zaporizhzhia region. 

torsdag 29 september 2022

Rosor utan taggar, samhällen utan social rättvisa

Foto: Astrid Nydahl
I en av Agatha Christies klassiska Poirot-berättelser faller en kvinna på eget grepp när hon påstår att hon fått ett sår av en rosentagg. Poirot vet att just den rosen saknar taggar och kan komma åt henne.

När den europeiska vänstern faller för Putin ligger förklaringen i en hundraårig vurm för "revolutionen" och "socialismen" i det som blev Sovjetunionen. Men liksom vissa rosor saknar taggar, saknade Sovjet och det postsovjetiska Ryssland varje form av "socialism" att förföras av.

Det Ryssland som styrs av Putin-fascismen och dess brutala, militärt präglade maktcirkel, är en vapenberusad, rasistisk klick som lever på teorierna från Dugin om Eurasien och Ukrainas obefintliga rätt att existera. 

Liksom rosen utan taggar saknar skuld för hudsår, har detta revanschistiska Ryssland inget att göra med vänsterdrömmen om ett "socialistiskt" samhälle. Putins Ryssland är rövarnas, oligarkernas och mångmiljardärernas samhälle. När ska "vänstern" förstå det och handla därefter?


Gå bakåt för att skärpa blicken. Vrida sig digitalt

En nyutgåva av den svenska översättningen av Novalis Breviarium kom med posten.

Jag tar mig med glädje an det förflutna. När jag läst den blir det förstås en text här i bloggen.

Nuet är så mycket svårare att hantera. Läsa går, men att sitta vid datorn blir svårare i takt med att mina glasögon inte fungerar som de ska. Kort sagt borde jag uppsöka optikern och få nya utprovade. Kanske kunde jag skicka räkningen direkt till Rosenbad?

Tidigt i dag på morgonen tog jag bussen till butiken. Halvvägs steg en vindpinad varelse ombord och ville betala sin resa kontant. Visserligen hade han ett liggunderlag med sig, men så länge kan han ändå inte ha sovit. Han protesterade länge och väl. Chauffören lät honom åka med och rekommenderade honom ett besök hos Skånetrafiken.

Hela digitaliserings-epoken är i gund och botten människofientlig. Dagligen konfronteras vi med dess negativa sidor. Den piskar ångest och tuggar inre frid, som om det var drivmedlet för ettorna och nollorna.


onsdag 28 september 2022

Fascist eller ej? Röster om Giorgia Meloni

Giorgia Meloni. Skärmdump från The Atlantic

Hur navigera rätt i europeisk politik? En bra början borde vara att sätta sig in i sådant man har små eller inga kunskaper om. Jag vet väldigt lite om Giorgia Meloni. Den kunskap jag tillägnat mig om Italien och dess politiska landskap kom främst från Anders Ehnmark, men också från Rolf Gustavsson och Kristina Kappelin.

Gustavsson skriver om Meloni:

Giorgia Meloni, som ibland beskrivs som kameleont, har skickligt framfört skilda, motsägelsefulla budskap. Eftersom hon varit partiledare i det enda partiet i opposition till Mario Draghis avgående regering har hon aldrig behövt bekänna färg. Om Giorgia Meloni nu vinner valet väntar konfrontationer som tvingar henne att klara ut många oklarheter.

Ideologiskt definierar Giorgia Meloni sig som högerpolitiker med konservativ nationalistisk patriotisk övertygelse. Hennes egna och partiets rötter i nyfascismen efter Benito Mussolini tenderar hon att nonchalera, trots att det skapar problem i förhållande till olika opinioner i Europa. Däremot betonar hon ständigt att Italien är ett självständigt, suveränt land som inte styrs från Bryssel.

Mer intressant är Paulina Neudings analys i Svenskan:

Att stämpla Meloni som ”nyfascist” eller dylika etiketter är, oavsett hennes partis rötter, att missförstå både henne och vad som driver hennes väljare.Hennes förebild är i själva verket den brittiske konservative filosofen Roger Scruton, som hon ofta citerar. Scruton, som avled för två år sedan, har inte bara haft betydande inflytande genom sina böcker, utan som vän och mentor till en generation ledande europeiska konservativa. Det är uppenbarligen i denna krets som Meloni ser sin ideologiska hemvist.

Roger Scruton, vem var då han? Fram till sin död var han läst och diskuterad också i vårt land. Inte minst etablerade han begreppet oikofobi. Det blev centralt i förståelsen av hans filosofi. Nu då? Bortglömd av alla nätkrigare. Kanske kunde Meloni bidra till hans återkomst i diskussionen. Fast jag tvivlar.

En recension jag skrev om Scrutons Kultur räknas kan läsas här.


Undervattenskriget och den megalomani som styr

Bild från danska försvarsmakten.
 

Sprängningarna av Nordstream, som vi utgår ifrån är ett sabotage som ska omöjliggöra alla former av gasexport till Europa, var det senaste dygnets hetaste nyhet. Vi lever i en allt farligare krigstid.

 

Saboterar Ryssland sina egna ledningar? Konspirationsteorierna haglar som vanligt.  De vanligaste handlar om att det "nog trots allt" är USA eller NATO som ligger bakom. 


Rysslands krig har länge påmint om den brända jordens taktik, så om Putin eller något av hans stab av ljushuvuden kommit på att sprängningarna kan göra livet ännu surare för västvärlden, är det helt logiskt en del av krigets destruktivitet. Putins regim är i grund och botten endast förstörare och förgörare. De förstör sitt eget land, dagligen, som ett resultat av en megaloman föreställning om ett nytt, stort ryskt imperium.


Det kommer dessutom uppgifter om att liknande attentat förbereds mot fiberkablarna till norska Svalbard.

 

Cornucopia skriver:

 

”En allmän bedömning är att Ryssland nu antagonistiskt börjar ge sig på Europas energiinfrastruktur inför vintern. Vilket i sig kan anses vara krigshandlingar. Det kan vara en tidsfråga tills vi börjar se sabotage i Sverige, där tusentals kilometer med stamnät är helt omöjliga att övervaka. Exakt varför man spränger sin egen gasledning kan förstås diskuteras, men det kan också finnas olika grupperingar inom den ryska diktaturen.

Kreationister och andra knäppisar i den svenska riksdagen

Foto: Astrid Nydahl

Det går inte vingligt längre. Tvärtom ser det mycket målmedvetet ut. Låt oss börja med valet av andra vice talman i riksdagen.

Julia Kronlid i intervju gjord av Christer Sturmark:

”Det kan finnas en viss utveckling i naturen, men jag ifrågasätter delar av evolutionsteorin. Jag accepterar inte evolutionsteorins påstående att människor härstammar från aporna. Man kan ifrågasätta det vetenskapliga i det eftersom det ligger så långt tillbaka i tiden.”

(…)

Att Sverige nu får en talman som så flagrant förnekar den vetenskapliga metoden är djupt oroväckande. Omvärlden skakas av desinformationskampanjer, avvisande av expertkunskap och konspirationsteorier om allt mellan himmel och jord. Detta riskerar att underminera demokratins institutioner.

 (DN 27/9)

Det finns så mycket annat att peka på. Jag gör det gärna. Min första fråga: Är SD som parti och partiledningen stolta över att ha drivit en kreationist till talmansuppdraget?

Människor som ifrågasätter vetenskapen och människans tidiga historia (det där med aporna och annat) hör inte hemma i riksdagen. Men att de finns där bekräftar min djupa övertygelse om att den politiska klassen bland annat består av en halvbildad och obildad samling människor. Att det finns undantag är en självklarhet. Men det är regeln som bekymrar mig.

 

 

tisdag 27 september 2022

Rött vin, kålpudding, krig och våldtäkter

Lake District, England. Foto: Astrid Nydahl
 

Vad vore resten av livet värt om man bara grubblade på sina tillkortakommanden (och värre)?

Jag anstränger mig varje dag att blicka framåt. Här i huset oroar vi oss mest för elräkningarna i vinter. Men utöver det är det helt andra saker som våra samtal och tankar fylls av. 

Filmerna vi ser, litteraturen vi läser och några enstaka musikaliska stunder gör alla att det helsvarta förflyktigas. I söndags hade vi en många timmars god och närande middag med rött vin, efterrätt, samtal, skratt och fina samtal om det våra liv rymmer. Vi var förvisso två generationer, men den äldste vid bordet fyller åttio nästa år. 

Jag har under måndagen lagat mat för en hel vecka, och det jag ser mest fram emot att äta är kålpuddingen där köttet kommer från kycklingfärs och brunkålen tillverkats här hemma, med såväl grädde som mörk sirap, äpplevinäger och vitpeppar i.

Så kan livet se ut, utan att jag för en stund släpper tankarna på Putin-fascismens våldtäkter i Ukraina. På hemmafronten ser det inte så bra ut för honom och hans barbariska regim. Unga män protesterar - också med vapen i hand - mot att de kallas till kriget.

Avslutningsvis: ledarskribenten Sofia Nerbrand skriver klokt i lokaltidningen:

Det funkar inte att ha inkompetenta, men ack så högljudda ministrar, som Annika Strandhäll och Khashayar Farmanbar. För nu gäller det att agera snabbt och kraftfullt på Ukrainas behov av mer vapen, Rysslands omvandling till polisstat, rusande inflation, högre räntor, effektbristen, fallande bostadsmarknad och börs, stor pessimism hos hushållen och så en i medieskuggan lurande pandemi. Plus klimatkrisen som fond.  

måndag 26 september 2022

Fejk eller fakta. Kritiska eller okritiska människor

Foto: Astrid Nydahl
 

– Det spelar ingen roll om det är en influencer som lagt upp ett klipp eller om det är en dokumentär från SVT. Många unga är lika skeptiska till båda. ”Det kan vara fejk”, säger de om allting. Orden kommer från Utbildningsradions vd Sofia Wadensjö Karén.

Det är alltså där vi har hamnat. Skärmarna fyller våra liv från tidig barndom. Det som skulle - och kan - vara en oändlig tillgång till fakta och kunskap, har istället blivit ett massivt hot i form av fejk. 

Hur det kunde ske är inget mysterium, i själva verket är den instinktiva misstron djupt förankrad i oss alla. Att misstro eller att förhålla sig kritiskt är bättre än att svälja allt. Det finns ändå alldeles för många människor, inte minst i vårt eget land, som anslutit sig till den ena eller andra konspirationsteorin.

Dödläge i landet

Foto: Astrid Nydahl
 

Ja, det är verkligen ett dödläge. Ett läge där döden hägrar som den enda verkliga befrielsen. Det är Sverige då de politiska bondfångarna ylar mot månen, då inget förändrats till det bättre. Illusionisterna fortsätter att skicka ut sin propaganda. Är det någon som tar dem på allvar? 


När en kultur är på väg mot sin undergång finns det inget som talar för att den politiska makteliten under ledning av dagliga godhetsbulletiner från maktens horisont, upphetsade bloggare, aggressiva nationalister eller flygbladsutdelare från vänster och höger skulle kunna hejda fallet. Tvärtom tror jag att de påskyndar det, och bäst är kanske det. 


Det lågintensiva inbördeskrig alla varnar för pågår sedan länge. Så sent som igår varnade man i England för det, där det pågått ännu längre (under en veckas tid har det nu varit brutala slagsmål mellan sikher och muslimer i Leicester). Och det är inga rättshaverister eller skojare som varnar, rakt tvärtom.

 

Svensk högersväng med dödsskott, feg iransk regim och fejkat val i ockuperade ukrainska regioner

Foto: Astrid Nydahl
 

Hilary Mantel är död. Hon blev 70 år och dog i sitt hem utanför Manchester. Hon kommer att finnas kvar bland läsande människor, inte minst för storverket Wolf Hall.

Någon regering har fortfarande inte synts till här hemma. Men vi slipper i alla fall bli torterade i väntan på de nya ministrarna. 

De härskande i Iran - mörkast tänkbara prästerskap - fortsätter piska och pina sitt folk. Nu räknar man med många döda efter torsdagens stora demonstrationer. Efter dödstortyren av Masha Amini har prästerskapet bara våld att erbjuda. De modiga kvinnor som dansar utan slöjor i Teheran skvallrar om den avgrund som skiljer regimen från folket.

Novaja Gazeta uppger att Putins mobiliseringsorder kan innebära att en miljon soldater kallas in. Varje sådan soldat kommer att bli kanonföda, ingenting annat och det är upprörande att se hur Putin med sin fascistiska politik också mal ner sitt eget folk. Samtidigt bedrivs det valkampanj i de ryskockuperade områdena i Ukraina. Maktens cynism känner inga gränser.

Sveriges - och inte minst Skånes - våldsamma vardag då? Den dödsskjutne 20-åringen i Kristianstad var somalier, känd för sina al-Shababsympatier, alltså al-Qaida! Man ska inte imponeras av blek journalistik, utan basera sina kunskaper på de verkliga förhållandena, lokalt såväl som nationellt. Dock hedrar det lokaltidningen här som lät publicera uppgifterna. Det sedan länge pågående kriget mellan olika gäng, bosatta och verksamma i två olika delar av staden, exploderar med ojämna mellanrum. Man behöver inte vara matematiker eller sociolog, för att förstå att nästa dödsoffer redan är utsett.

Paulina Neuding skriver i Svenskan:

Man behöver påminnas om att detta nu är tillståndet i ett land som en gång har varit ett av världens mest stabila. För den som grubblar över väljarnas högersväng i valet, finns en del ledtrådar att dra i.


Dödsskjutning igen i Kristianstad

Rubrik i Kristianstadsbladet
 

Det har skjutits mycket i vår lilla stad. Redan dagen efter valet kom de första skotten. I går kväll var det dags för den första dödsskjutningen den här hösten. I vårt arma land har hittills 48 personer dödsskjutits. Det är ett mörkt rekord. Det kommer att bli fler, det vågar jag säga med bestämdhet.

"En rapport som Brottsförebyggande rådet (Brå) presenterade förra våren visade att Sverige var det enda bland 22 jämförda länder i Europa med en ökande trend av dödliga skjutningar."

Politikerklassen har i Kristianstad, som i resten av landet, gjort allt för att de kriminella klanerna och gängen ska ha en ständig tillväxt. Mångkulturens profeter - från vänster till höger - har med självgod tvärsäkerhet satsat på den totala förstörelsen och kallat den mångfald. Jag avstår. 

Pia Tafdrup: Flyttfågelns kompass (Smockadoll, översättning av Jan Henrik Swahn)

Ölands södra udde, flyttfågelplats. Foto: Astrid Nydahl
 

Med anledning av att Pia Tafdrups bok nu utkommer i svensk översättning av Jan Henrik Swahn, repriserar jag min recension från 2010 av bokens originalutgivning.


***

 

I sin nya diktsamling om människor som ett slags flyttfåglar kretsar Pia Tafdrup kring platsens och resans betydelse. Den beskriver en rörelse som sträcker sig två generationer bakåt och till den egna barndomen med mor och far, fram mot ett nu där poeten reser världen runt för att delta i poetiska arrangemang.

Trækfuglens kompas (Gyldendal) betyder alltså Flyttfågelns kompass. Poeten är här både bevingad och har en förmåga att resa fysiskt såväl som i fantasin. Hon tar sin utgångspunkt i barndomens böcker, med vilkas hjälp hon gick i land på främmande kuster ”i bøgerne, jeg lånte/ i bogbussen,/ hvor aftenlyset faldt in,/ så de forgyldte bogstaver/ på bogryggene strålede/ og den trygge, gode lugt/ af forhænværende læsere,/ der klæbede til siderne, / slog mig i møde”.

Vid flera tillfällen har Tafdrup återvänt till sin judiska barndom, som var ovanlig i den meningen att den föregick på landsbygden. Hennes far var bonde och fick med sin fru, liksom den äldre generationen fly i en fiskebåt till Höganäs i Skåne då nazisterna ockuperade landet: ”En vej over vandet hjemkomst/ uden hjem/ til hvilken fremtid?/ Ikke flygte fra sig selv,/ men for at få lov at være sig selv.” Här finner man kärnan i Tafdrups författarskap: det ständiga uppbrottet för att finna sig själv. Språket blir redskapet, uppbrottet och resan blir metoden.

Det finns något djupt melankoliskt i denna vackra samling, just för att den också släpper fram tvivel och ifrågasättande av den metoden. När hon kommer hem efter ännu en resa har man målat om trapphuset, nya grannar har flyttat in, ”mine børn er rejst hjemmefra,/ min elskede/ har fundet en anden./ Jeg vender tilbage/ med eksotiske gaver,/ men til hvem?/Jeg kommer fuld af eventyr,/ nu uden værdi/ for nogen.”

Tafdrups diktsamling är också en mycket lågmäld reflektion och meditation över människans relation till det främmande, det exotiska och nya. Hon räknar upp alla materiella ting hon får med sig hem från resorna, ett slags personliga souvenirer som minner henne om poetiska sammankomster världen över.

Men det viktiga är de spår mötena med främmande kulturer satt i hennes livsstil: ”Jeg bor i et andet land, men forlader/ alligevel ikke mit hjem” skriver hon i dikten Ordene rejser, och fortsätter: ”Uanset hvor på kloden/ jeg slår mig ned,/ bor jeg i sproget,/ jeg er født ind i./ Ingen storm af andre sprog/ vælter mit ommkuld./ Jeg er jeg/ i mit eget sprog.”

Trots allt resande, trots alla möten, dikter och läsare konstaterar hon att hon är ensam i världen. Poeten är alltid ensam. Det är förutsättningen för skrivandet. Pia Tafdrup övertygar mig mer än någonsin om värdet i det hon då skapar, hennes nya diktsamling är kanske något av det vackraste hittills.

 

 

torsdag 22 september 2022

Att tala om Putin-fascismen på kliniken

Foto: Astrid Nydahl
 

Mest överallt, där det ges tillfälle, pratar jag med människor om Putin-fascismen och våldtäkten på Ukraina. På bussen, på kliniken, men också som igår, på fotvården. Den senare tar en timme och J. som skötte behandlingen hade mycket på hjärtat. Jämngammal med några av mina barn är hon. Och mycket upprörd över det Ryssland ställer till med.

Vem jag än pratar med tycks saken vara glasklar, och det gäller också oron inför framtiden och vad Putin kan tänkas hitta på. Hans hotfulla tal under onsdagen gav oss en fingervisning.

När vi samlade in pengar till vietnamesiska FNL i mina unga år, fick vi ofta höra "stick till Sibirien". I dag tycks okvädningsorden vara helt borta. Synen på Putins Ryssland kommer inte att förändras, ens när detta angreppskrig är över.

Personalpolitik på Putinvis i ryska eliten

Anatolij Gerasjtjenko, 73, tidigare rektor vid tekniska universitetet MAI. Dog i september efter fall ner för flera trappor på universitetet.


Vladimir Sungorkin, 68, chefredaktör för Putinvänliga tidningen Komsomolskaja Pravda. Dog i september i vad som har hävdats vara en stroke.


Ivan Petjorin, 39, flygchef i energibolaget KRDV. Drunknade i september efter att ha fallit överbord från sin båt.


Ravil Maganov, 67 år, ordförande i oljebolaget Lukoil, som tagit avstånd från kriget. Dog i september efter ett fall från ett sjukhusfönster i Moskva. 


Dan Rapoport, 52 år. Lettiskfödd, delvis uppväxt i USA och affärsman som gjorde sig en förmögenhet i Ryssland innan han flyttade tillbaka till USA. Prominent Putinkritiker som dog i augusti efter ett fall från sin lyxlägenhet i Washington. Officiellt ett självmord, men de som kände honom är skeptiska.  


Jurij Voronov, 61 år. Chef i Gazprom-kopplade logistikföretaget Astra Shipping. Hittades död i juli i sin pool med en skottskada i huvudet. 


Jevgenij Palant, 47 år. Miljardär och delägare i telekombolaget A-Mobile. Hittades knivhuggen till döds i sitt hem tillsammans med sin fru. Polisen hävdar att frun mördat honom för att sedan ta sitt eget liv.


Alexander Subbotin, 43. Miljardär och styrelsemedlem i oljebolaget Lukoil. Hittades död i maj i en källare utanför Moskva efter ett besök hos en schaman. Narkotikaframkallad hjärtattack anges som orsak.


Andrej Krukovskij, 37. Chef för en Gazprom-ägd skidanläggning i Sotji. Dog efter att ha fallit nerför en klippa i maj.


Sergej Protosenja, 55 år. Tidigare chef i gasbolaget Novatek. Hittades död tillsammans med sin fru och dotter i Spanien i april. Polisen har två teorier: Antingen mördade Protosenja sin fru och dotter för att sedan hänga sig själv, eller så mördades hela familjen och sedan anordnades brottsplatsen för att det skulle se ut som mord-självmord.


Vladislav Avajev, 51 år, Tidigare vice VD för Gazprom. Hittades även han död tillsammans med sin fru och dotter – bara en dag innan Protosenja – i Moskva. En pistol påstås ha funnits i Avajevs hand och polis drar då slutsatsen att han mördat sin fru och dotter innan han tog sitt liv.


Vasilij Melnikov. Miljardären och ägaren av läkemedelsbolaget MedStorm hittades död i sitt lyxhem tillsammans med sin 41-åriga fru och två söner, 10 och 4 år gamla. Samtliga hade dött av knivhugg. Utredarna hävdar att Melnikov dödat sin familj och sedan tagit sitt liv.


Michail Watford, 66. Ukrainskfödda oligarken Watford hittades död i sitt hem i engelska Surrey i februari. Engelsk polis tror att det handlar om självmord.


Alexander Tjuljakov, 61. Hög chef i Gazprom. Hittades död i februari, hängande i en snara i ett garage. Gazproms säkerhetspersonal uppges ha kommit till platsen och tagit över arbetet från polisen. Självmord misstänks.


Leonid Sjulman, 60 år, hög chef i Gazprom. Hittades knivhuggen till döds i ett badrum i en bostad i samma område som Tjuljakov. Skedde redan i januari, alltså innan invasionen. Bredvid honom låg en lapp som gör att polisen tror att det handlar om självmord. 

Herta Müller: Mitt fosterland var en äppelkärna. Ett samtal med Angelika Klammer (W&W, översättning av Madeleine Gustafsson)

De två högsta ansvariga för Rumäniens "moderna" tillstånd.
 

Herta Müllers författarskap kan sägas vara grundat på en specifik rumänsk livserfarenhet. Men det menar jag en erfarenhet av hur just den diktaturen såg ut och vad den kom att innebära i vardagen. Man måste ändå tillägga att Müllers erfarenhet också grundar sig på den nationella minoritetens utsatthet. Som rumänska av tysk börd levde hon i ett skräckens landskap mellan å ena sidan en samtida galenskap, och å andra sidan det förlorande tyska tredje rikets restprodukter. Hur såg dessa ut? Man kan peka på en sak som är ytterst konkret hos Herta Müller, hon beskriver den bland annat så här:

”Nästan till slutet av andra världskriget stod Rumänien under den fascistiske diktatorn Antonescu vid Hitlers sida men sedan skrev man om sin historia, nu hette det ’vid sidan av den segerrika sovjetiska armén’. Som fascistisk stat förintade Rumänien sin judiska befolkning (…) Stalinismen sörjde för att skulden fördelades på ett skändligt sätt: förbrytelserna skylldes på den tyska minoriteten, medan rumänerna framställde sig som antifascister.”

Hela efterkrigstiden trollade med begreppen. Också in i vår tid betyder ord som ”fascism”, ”antifascism” liksom ”socialism” mycket olika företeelser. Ändå får man inte glömma bort att det var livsavgörande hur den stalinistiska epoken etiketterade människor, nationaliteter och nationer. Det fanns de av stalinismen utpekade som förbrytare, de kunde vara såväl tyskar som balter, ukrainare eller andra folk. Och så de som korades som ”antifascister”, här konkret rumänerna men också DDR-tyskarna, bulgarerna eller till exempel folk som så småningom skulle inlemmas i den väldiga ”socialistiska gemenskapen”. Att sedan denna sprack vid flera tillfällen ledde förstås också till omdefinieringar. De fick ungrarna erfara 1956, liksom tjeckerna 1968, albanerna hade redan gått åt sitt håll och skulle göra det ännu en gång i och med brytningen med kineserna. Nu blev det ”revisionismen” som avgjorde. Och mitt i dessa ideologiska och språkliga krig tvingades människor på knä av fattigdom, hunger, elände. Herta Müller är tveklöst en av de bästa skildrarna av detta tillstånd i modern tid.

Författaren Herta Müller

”Vad menas med de villkor som förstör en? De flesta ser det inte som förstörelse. Anpassning blir normalt när man vill komma någonvart i en diktatur.”

Herta Müller visste av egen erfarenhet vad anpassning innebar. Vill man sträva uppåt – kanske bara en lönegrad eller två – måste man betrakta villkoren som gynnsamma. Anpassning blir förstås det normala. Diktaturen definierar normaliteten. Det gör den både genom högst banal praxis och ett strängt regelverk av lagar och förordningar. Den enda lag som inte är giltig i detta system är grundlagen. I Rumänien liksom i de andra länderna som omfattades av ”realsocialismen” stod snart sagt varje paragraf om friheter och rättigheter i skarp kontrast till verkligheten och vardagen.

”Just när man saknar fotfäste får man inte stänga sig inne i huset, då ska man inte vara för mycket ensam med sig själv.”

Som hela tiden förföljd intellektuell lever man med en konstant rädsla för att bli tokig. Müller understryker behovet av frisk luft och när jag läser det kommer jag att tänka på Ingmar Bergman som motiverade sina morgonpromenader med orden ”Dämonerna avskyr frisk luft”. Herta Müllers demoner var högst verkliga tjänstemän i en brutal säkerhetstjänst. De visste hur de skulle sätta skräck i henne och de lyckades.

”Varför känner sig dagens Rumänien förpliktat att skydda mördarna? (…) Hittills har ingen rumänsk regering företagit sig något för att klara upp Securitates brott.”               

”I passet hade de också stämplat en sista elakhet till avsked. Vi reste ut den 28 februari och på stämpeln stod det den 29 februari. Den dagen fanns inte 1987. Det var inget skottår. Och den stämpeln har vållat mig onödigt besvär hos varenda tysk myndighet.”

Dessa två citat visar att diktaturens fall och det egna livet i exil inte på minsta sätt skulle komma att vara problemfritt. Att de kvasi-demokratiska regimerna i länder som Rumänien beskyddar det förflutnas hantlangare är bara ett exempel. Frågan är hur dessa erfarenheter kommer att hanteras av de nationer som i en nära framtid måste konfrontera förtrycket.

En viktig aspekt av Müllers författarskap är det rent språkliga medvetandet. Få samtida europeiska författare är så strängt medvetna om betydelsen av att orden och meningarna är vackert formulerade. Lika få tycks anstränga sig för att se hur ord med olika innebörd kan likna varandra, eller för att upptäcka att helt nya ord kan födas av nya erfarenheter. I sina frågor tar Angelika Klammer upp ämnet och får Müller att skriva de mest förunderliga saker om enskilda bokstäver, ord och betydelser. Müller samlar ju på ord, bokstavligen och handgripligt. Hon klipper ut och katalogiserar. I särskilda skåp förvarar hon rumänska ord. Hon blandar bara sällan tyska och rumänska. Det är ingen tillfällighet att Müller med sådan skärpa visar oss diktaturens eget språk (det som litterärt/autentiskt beskrivits av författare som George Orwell och språkforskare och författare som Victor Klemperer), vars förljugna eufemismer skulle likna verkliga ord (och som konkret i den totalitära staten skulle möjliggöra en bättre tankekontroll). 

Hon understryker att partispråket präglades av tristess, att "språket hade bokstavligen tappat förståndet." Det fick henne å andra sidan att se "vardagsspråkets skönhet, dess knappa, magiska bilder." Diktaturen använde sig av ordet "fönsterhoppare" - det betydde helt enkelt att regimen dödat en misshaglig person, och det ordet får mig att tänka på dagens "balkongflickor", en nybildning för att beskriva flickor och kvinnor som hedersmördats genom att bli utkastade från en balkong. Så kan språkens små beståndsdelar visa hur de hänger samman med olika politiska system som är i skriande behov av eufemismer och förljugna, överslätande "ord". 

Herta Müllers författarskap är grundläggande för en förståelse av hur det sett och ser ut i en diktatur av totalitärt slag. Men hennes erfarenhet kastar också sitt ljus över länder som antas vara, och beskrivs som demokratiska, men som har inslag av just den sortens orwellskt förvridna verklighetstolkningar som ger makten sista ordet, också när den missbrukar sina möjligheter och när den uppenbarligen går i en riktning som i avgörande avseenden är destruktiv. För en svensk är det synnerligen uppfriskande att läsa henne. Och den här boken är inget undantag när det gäller litterär, politisk och allmänmänsklig insikt.

onsdag 21 september 2022

Mobilisering? Ja, större lidande, mer förstörelse

Skärmdump. Ryska krigsframgångar?
 

Den ryska regimen – Putins fascism – trappar upp sitt vidriga förstörelsekrig i Ukraina. Det stod klart på tisdagsmorgonen. Jag citerar ur DN:

”– Om den territoriella integriteten i vårt land hotas, så kommer vi att ta till alla tillgängliga medel för att försvara vårt folk. Det är ingen bluff, säger han.

Försvarsministern Sergej Sjojgu förtydligar sedan i ett förinspelat tal att mobiliseringen gäller dem som har tidigare militär erfarenhet. Värnpliktiga och studenter kommer inte att beröras. Det uppges röra sig om 300 000 personer som kallas in

De kommer att få militär träning innan de sätts in i kriget.

Talet kommer efter ett besked på tisdagen om att det ska hållas folkomröstningar i de ockuperade områdena. Redan på fredag ska omröstningar börja iscensättas i Luhansk, Donetsk, Zaporizjzja och Cherso.”

Folkomröstningar i ockuperat land strider mot all internationell lag. De är dessutom riggade och enbart avsedda att legitimera Putin-fascismen.

Putin hotar ännu en gång med kärnvapen. Det bör tas på största allvar. Hans regim präglas av desperation och periodvis panik.

Att vi går mot hårda tider också utanför Ukraina är en självklarhet.

SvT berättar 9/9-22:

 

Elkunder plågas av höga elpriser. Samtidigt ger den svenska elexporten till Tyskland miljardintäkter till det norskägda bolaget Baltic Cable – som bara i år har inkasserat tre miljarder kronor i flaskhalsintäkter.

 

De skenande priserna på energimarknaden slår hårt mot svenska hushåll och företag. Det högsta priset betalar kunderna i södra Sverige, elområde fyra.

Samtidigt har Sverige övertagit platsen som Europas största nettoexportör av el. Bland annat skickas svensk el till Tyskland genom havskabeln Baltic Cable.

Eftersom det är ont om kraftproduktion i södra Sverige och överföringskapaciteten från norr är begränsad så bidrar exporten till att priserna ökar ännu mer i Sydsverige.

Tysklandskabeln ägs av ett Malmöbaserat aktiebolag med samma namn. Precis som Svenska Kraftnät får Baltic Cable så kallade flaskhalsintäkter när det är prisskillnader mellan de områden som elen skickas mellan – ju större prisskillnad, desto större intäkter.

 

 

Vi har ju inte ens en regering

Storforsen. Foto: Astrid Nydahl


Jag har den gångna veckan varit nere och grävt i den smuts och omoral som nu kännetecknar våra liv. Men hur ska en människa orka stå rak när allt pekar på att hon kommer att falla? Tagore menar att vi förr eller senare krossas av ”maktens hjul”, och jag tror att vi numera måste göra ett förtydligande. Maktens hjul är en samling nedbrytande effekter av fattade beslut. Besluten kommer inte bara från regering och riksdag utan också från lokala nivåer. Dessa "hjul" är också vanmaktens.

Det som bryter sönder det svenska samhället visar sig i allt fler sektorer. Språket faller ner i obegripliga fragment. Skolorna anpassas till en fördumningsstandard som myndigheter beslutar om. Biblioteken är sedan länge tillhåll för den värsta pöbeln. Antalet våldgäster som möter oss varhelst vi befinner oss, är inte bara oroväckande framtidstecken utan också, i allra högsta grad, uttryck för det som sker i nuet. 

Våldtäkterna, enskilt och i grupp, liksom personrånen och ”galleriaterrorn” i form av helt öppna stöldräder i butikerna, inslagna butiksrutor, vapenvåld och sprängladdningar, kvälls- och nattbuskörningar i stadskärnorna som maktuppvisningar från unga aggressiva män, sådant och mer därtill präglar min verklighet. Andras med. Och ändå blir människor förvånade att SD växer! Vari består förvåningen om inte i dåliga kunskaper om hur det ser ut i landet.

Ska vi låta oss krossas av vanmaktens hjul? Har vi något alls att skydda oss med? Vi har ju inte ens en regering (kanske ändå bäst så).
 
***
 
Fakta är alltid att föredra. Jag hävdar sedan länge att SD:s framgångar är ett resultat av det tillstånd riket befinner sig i. Det är fel att sprida okunskap och myter. Nya siffror bekräftar det vi redan vet. Jag hittade detta i Bulletin:
 

Sverigedemokraterna gick starkt framåt i valet och blev Sveriges näst största parti. Än bättre gick det för partiledaren Jimmie Åkesson, som fick flest personröster av samtliga personer som kandiderade till riksdagen.

Totalt kryssade, de röstberättigade till riksdagsvalet, 803 318 gånger på valsedlarna. Åkesson fick 385 340 av dessa kryss, vilket gör att han fick närmare hälften, 47,97 procent, av samtliga kryss.

Åkesson skulle ha fått ett mandat i samtliga av Sveriges valkretsar om man endast ser till antalet kryss i varje krets. På Gotland fick Sverigedemokraterna inget av de två mandaten som valkretsen har, därför fick han inget mandat där.

Åkesson blev kryssad i mellan 33,48 procent (Jönköpings län) och 23,72 procent (Stockholms kommun) av Sverigedemokraternas röster till riksdagen. Totalt fick Sverigedemokraterna 1 330 325 röster i riksdagsvalet, Jimmie Åkesson kryssades i 28,97 procent av de rösterna.

 


tisdag 20 september 2022

Kyla, fotvård och räntor

Antikvariat i Camden, London. Foto: Astrid Nydahl
 

Det rör sig vidare in i vinterkyla. Fortfarande har jag mina tunna sommarkläder, men det börjar bita obehagligt under dem. Det ska dock mycket till innan jag byter till vinterbyxor och jacka.

I morgon onsdag ska jag göra mitt första besök för medicinsk fotvård. Jag ska bedömas och om jag blir godkänd vet jag inte. För att bli det måste fötterna ha nått ett visst mått av diabetesskada.

Räntan höjdes rejält. Med kvällstidningsspråk: "chockhöjdes".Vad det innebär i vardagen är jag inte människa att bedöma. Vet bara att vi påbörjat ett radikalt sparande för att försöka klara elräkningarna. Nästan hela min pension gick till det. 50:- kvar på kontot. Å andra sidan är kyl, frys och skafferi välfyllda. Någon bil att tanka har vi inte längre. Men vi har bussbiljetter båda två. Astrid reser gratis eftersom hon fyller 75, jag har 30-dagarsbiljett.

Bokmässan väntar på branschen. Tack och lov att man slipper.

"Är det inte de lurades strålande stupiditet som fullbordar de stora epokernas verk?"

 

"I varje människa slumrar en profet, och när han vaknar finns det lite mer ondska i världen..."


Ingen blir ju förvånad när jag säger att citatet är hämtat från EM Cioran (närmare bestämt ur Sammanfattning av sönderfallet från 1949, i svensk översättning av Nikanor Teratologen). Ändå ville jag återigen citera honom, därför att jag i just det här avseendet ser hur nära en banal sanning han kommer. Någonstans i samma bok kallar han Paulus för "den mest betydande valkampanjsledaren genom alla tider", och när han diskuterar kristendomen som monoteistisk religion säger han:

"Kristendomen framträdde; en enda Gud - och fastan. Och en era av trivialitet och upphöjdhet inleddes."


Man skulle förstås kunna invända att ondska och trivialitet inte är samma sak. Men om man stannar upp kanske man ändå ser det till en början inte fullt synliga sambandet. Profeten, läran, ideologin, ismen - är de inte alla slutna tanke- och idésystem som bär på en enda sanning och därmed presenterar sig i världen som lösningen på människans problem? Profeten träder fram. Ondskan tilltar. Inte behöver man ens harkla sig och viska tyrannernas namn. Cioran talar om gudar och okända monster.

"Om ett av dessa monster segrar, så sätter sig en ny värld i rörelse, rå, dunkel, intolerant, tills den förbrukat sin gud och befriat sig från den; ty människan är inte fri - och ofruktbar - förutom i de mellanrum när gudarna dör; slav - och skapande - är hon när de frodas som tyranner." 


Man skulle kunna ställa sig på en (imaginär) höjd, betrakta världen man omges av och med Ciorans ord frågande utbrista:

"Är det inte de lurades strålande stupiditet som fullbordar de stora epokernas verk?"