onsdag 22 juni 2011

Karl-Markus Gauss: De döende européerna (Övers. Per Nilson, Perenn)

Första gången jag på 1970-talet hörde talas om arbëresherna var jag en ung och entusiastisk Albanien-resenär.

Jag försökte förstå varför så många albaner levde i exil, och insåg snart att det hade föga med Enver Hoxhas stalinistiska styre att göra. Den albanska folkspillran arbëresher hade kommit till södra Italien redan för 500 år sedan, fördrivna av de ottomanska härskare som tog över Balkan, förslavade albanerna och tvingade dem att konvertera från den kristna östkyrkan till islam.

Med bilden av arbëresherna på näthinnan kunde jag också bättre förstå varför stora albanska samhällen vuxit fram runtom i Europa och i USA: exilen tvingade dem att vårda språk och kulturhistoria.

När jag läste Det andra Italien av Göran Börge 1981 så föll pusselbitarna på plats: ville man verkligen förstå det albanska folket fanns det mer kunskap att hämta i Kosovo, den då serbiska provinsen eller i italienska Kalabriens samhällen där nationalhjälten Skanderbeg står staty och den vackra albanskan talas, än det fanns i Tirana som hölls i ett järngrepp av en av Europas absolut grymmaste diktaturer och där en kristen tradition helt glömts bort och där också islam förbjudits av världens enda "ateistiska" land.

Mot den bakgrunden är det en fröjd att nu läsa österrikaren Karl-Markus Gauss resor bland europeiska minoriteter, från arbëresherna till Sarajevos judar, från sorberna i Tyskland till gottschee-tyskarna i Sloveniens skogar (Gauss berömmer slovenerna för att sedan länge ha "fört en föredömlig minoritetspolitik”) och arumänerna i Albanien, Bulgarien, Grekland eller Makedonien (är de ett folk av fåraherdar och stråtrövare, frågar sig Gauss och reder ut saken).

Återigen sticker Hässleholmsförlaget Perenn ut hakan och publicerar en bok som tycks mig omistlig. Jag tar de albanska arbëresherna som utgångspunkt för läsningen av boken.

I Italien berättar man nu om hur de tog emot de första albanska flyktingskeppen 1991, när den kommunistiska diktaturen rämnade. Så besvikna de blev på sina landsmän. De hade trott att de skulle komma med kultur och traditioner till Italien.

Pyttsan säger Emanuele Pissara, de ville "på sin höjd bli informerade om hur man fortast möjligt blir rik". Och så frågar han: Albansk kultur? "Arvaniterna i Grekland står oss närmare än albanerna från Tirana." (Också i en kort replik som den introduceras ett annat folk i exil, nämligen arvaniterna, de albaner som uppgått i den grekiska nationen).

Det är det bittra facit efter femtio års diktatur. I italiensk exil har albanerna vårdat och utvecklat sin kultur. De talar en vacker albansk dialekt, men få kan dessvärre läsa eller skriva den.

Gauss gör en intressant iakttagelse, när han säger att inte en enda gång under sin resa hörde han italienare tala illa om dessa albaner. Det är stor skillnad mot hur det är i vårt eget land, där albaner ofta är illa sedda (därför att en minoritet kriminella präglat bilden av en hel folkspillra).

Man skulle kunna säga att dessa arbëresher är typiska för de små, nästan bortglömda, men alltjämt levande små folk som finns i Europa.

När Gauss tar sig an att söka upp dem, samtala med dem och förmedla deras historier, gör han en antropologisk gärning som samtidigt har en politisk udd: vårt Europa har aldrig varit och kommer aldrig att bli en homogen landmassa med en likriktad och helt samspråkig samling individer.

De katolska sorber som lever i Tyskland hanterar detta skickligt, genom att i byn och i sina samkväm alltid tala den slaviska dialekten, men i all kontakt med omvärlden, till exempel när barnen sätts i skola, med självklarhet använda tyskan. En nation behöver alltså sitt gemensamma språk för att fungera, men inom nationen kan också minoritetens eget användas parallellt. Allt annat vore en exotism som skulle skada både nationen och dess minoriteter.

Just för att vi är olika, med allt vad det innebär av identiteter och traditioner, språk, drömmar och tankar, så kan vi upprätthålla ett slags mänsklig värdighet mot de ekonomiska och politiska krafter som vill utsläta alla särdrag, som vill bryta ner oss till lydiga konsumenter av de globala företagskedjornas likriktade produkter, de som nu fyller varenda stadskärna i hela Europa.

Jag reser hellre med Gauss än sitter en enda gång i en hamburgerbar eller handlar i ett Lidl.

2 kommentarer:

  1. Gauss bok är fascinerande, Bodil har också skrivit om den och vi har återkommit till den i flera diskussioner. Vi dividerade bl.a. om huruvida Giorgio Armani var arumen eller inte utan att komma fram till någon slutsats. Gheorghe Hagi (bra) och Karajan (dålig) stammade dock från denna grupp.

    Ang. sorberna så förtjänar det att erinras att statliga Vattenfall har utplånat sorbiska byar i östra Tyskland och tvångsförflyttat befolkningen, detta för att kunna bryta miljöfarligt brunkol i dagbrott. Man kan tänka sig vad detta betytt för den lokala kulturen.

    SvaraRadera
  2. Tack Bengt, det är bra att du nämner Vattenfalls agerande!

    SvaraRadera