Måndag i morgon igen - inget ljus i sikte. Livet mellan ismerna och mördandet

Ett Lissabon som blev en del av mitt dåtida liv. Där stortrivdes jag och grundlade min alkoholism utan minsta invändning. Foto: Lennart Romberg

11 december stavas morgondagens måndag.

I  två månader har vi sökt ny bostad. Det finns, i alla fall inte för mig, något hopp att det skulle uppenbara sig en.

Livet har jag levt i drygt 71 år. Det har erbjudit hela skalan av glädjeämnen, chocker, insikter och förräderier.

Politiskt fanns mitt hem i vänstern. Trodde jag som tonåring, starkt påverkade av Vietnamkrigets barbari.

Jag sökte en annan vänster, det var en återvändsgränd. Mitt sista år i den tog slut i juli 1978. Mina totalitära dagdrömmar upphörde där och då. Att jag dessutom smittades av en sjukdom som kunde fått förfärliga konsekvenser gör inte minnena av den sommaren ljusare.

Politiskt står jag utanför hela partiapparaten. Organisatoriskt är jag helt ensam, med en handfull vänner som delar några grundläggande värderingar med mig. Ideologiskt är jag sedan många år en svuren fiende till ismerna, inte minst till den ism som ägnar sig åt massakrer på judar och terror också i vår del av världen. Nej, jag lägger mig inte på knä och ber med någon, men solidarisk med judarna har jag varit sedan barndomen i Malmö.

Jag fann delvis nya vägar för min vilsna promenader. Men en fortsatte jag på resten av livet. Litteraturens väg. I läsandet och skrivandet har jag befunnit mig nästan varje vaken stund.

Om några månader ska 90% av mitt bibliotek till soptippen. Det har jag svårt att acceptera, men så är det.