Årets gång mot det oundvikliga slutet

Foto:  Astrid Nydahl

 

Det går sakta. Det är som Bach mot tangenterna, lätt, levande och med den spröda klangen. Det är så våra år läggs bakom oss. Det är så våra liv ser ut: droppar, minuter, dagar. Också de dagar vi minns särskilt väl, är som droppens klang i oss. Minnet är en melodi vi hört förut, som Bach och pianot.

*

Det rullar en hemlandston under ögonlocken. Den som saknar fosterland får lita till tonerna i mörkret.

*

Varje ideologi träder in på scenen som en frisk nyhet men lämnar den som ett härsket åsiktspaket.

 

                                                  *

 

Vad såg jag i ögonvrån när jag denna måndagsmorgon satt hos fotvårdaren? Jag såg två saker: på bordet bredvid mig låg Hänt i veckan, bilderna och rubrikerna fick mig att vilja kräkas. Men så såg jag också något för min inre syn: kibbutzerna i södra Israel, utbrända, sönderslagna, och alla de våldtagna, misshandlade, torterade, mördade och brända.

 

Sista tanken under hemfärden: så här lätt är det alltså att glömma. 7 oktober 2023 går från att vara en datum för en omfattande pogrom till att bli ett ingenting i en almanacka för det nya året.