Helvetet på jorden och de goda rätterna

Julmarknad i Camden, London, 2015. Foto: Astrid Nydahl

Jag satt utanför kassorna efter morgonens matinköp - dit åker jag alltid med grannen, som uppskattar sällskap. Telefonen ringde, det var från sjukhuset. Sjuksköterskan gav det dystra rådet att börja göra mina egna puréer, då det inom oförutsägbar tid blir det enda jag kan äta. Då berättade jag för henne om mina puréer på broccoli och blomkål, som jag gör nästan dagligen. God jul, sa hon och vi lade på.

Någon vill ha med mig, "en sista gång", till London. Jag tackar men nej tack. Jag skulle absolut inte på några villkor uppsöka en flygplats igen. Det är slut med det. Sista resan i mitt liv gick till Manchester 2018. Det är som ett annat liv. Då fanns Anne-Marie fortfarande och vi brevväxlade varje vecka. Hon hade skickat pengar så vi kunde ta var sitt glas vin på Kastrup och skåla med henne.

2018 talade jag för sista gången i telefon med min äldsta dotter. Efter avslutad terapi meddelade hon mig: "Nu är du i England, njut av det, tänk inte på mig." Jag har tänkt på henne varje dag sedan dess utan att det varit till någon som helst hjälp. Om två år blir hon femtio och jag kan bara se i backspegeln utan att ens le.

Från det här hotellrummet i Manchester 2018 blickade jag ut över trafiken medan min dotter fanns i telefonen. Inte ens det gör hon längre. Foto: T.N.