Krigstidsjulfirande med treåring och långkalsonger

Foto: Astrid Nydahl

Ny vecka! Måndag med bett av frosten.

Vi fryser nu varje dag i huset. I helgen var det åtta minus ute och därmed bara 14 plus inomhus. Vår motståndshandling består av långkalsonger, tröjor, filtar, glögg och annat stärkande, värmande och livgivande. Söndagen började med en busstur in till centrum där min guddotter bor med man och barn. Jag hade lovat lille Adrian att vara jultomte för honom, han tog emot mig med ett leende och tindrande ögon. Min fosterdotter har alltså blivit mormor nu när hon är 51 år. Hennes äldsta dotter är min guddotter, hon har passerat 30-strecket, och hennes Adrian är tre.

Jag talar inte om kriget när jag är tillsammans med ett litet barn. Han ska få växa upp i trygghet. Efter jul flyger han söderut med mamma och pappa för att träffa mormor på den kanariska ön, där hon bor och arbetar. De två har en gripande, stark relation. 

Själv ska jag - av nöden tvungen - ta fram mitt kreditkort och åka till tandläkaren. En hel plomb föll ur. Det är två år sedan sist, också då betalade jag med kreditkortet. Dyrt i längden blir det, med ränta på ränta, men i nödsituationer finns det inget val.

Jag önskar er alla en god start på veckan, oaktat köld, elpris-terror, krigets vindar, fascismen i när och fjärran. Putin kommer vi inte åt, men vi kan alla hoppas att någon i hans krets tröttnar och tar honom av daga. En stor del av världens skulle välkomna en sådan handling.

***

Ingenting i denna text är avsett som självömkan. Det är rakt tvärtom så att mitt liv är trasigt men tryggt, fyllt av sjukdom och kärlek. Inga bomber faller från himlen i mitt land, ingen skjuter mot just mig. Världen går mot en stor katastrof men jag tänker ändå försöka finna julfriden. Det finns all anledning att vara full av tillförsikt.