Kriget dödar hans skönlitterära skrivande

Foto: Astrid Nydahl

 

Från TT:

Andrej Kurkov sitter framför ett gulfärgat kökskakel med blommönster. Före kriget bodde familjen i Kiev men befinner sig nu – åtminstone tre fjärdedelar av den – i Transkarpatien, på gränsen till Ungern. Ett flygalarm hördes nyss men regionen har hittills inte blivit bombad. Här finns inga industrier, stora städer eller strategiskt viktiga militära mål, berättar Andrej Kurkov via Skype.

Snart ska han hjälpa till att lasta det dagliga hjälptåget med mat och mediciner till centrala Ukraina. Kriget märks framför allt genom de många flyktingarna som hans fru och son också försöker bistå.

Frun och det två sönerna är brittiska medborgare, men hela familjen stannar ändå kvar i Ukraina. Den yngste sonen har rest tillbaka till Kiev och vill gå med i de frivillighetsstyrkor som parallellt med sina civila jobb är en del av försvaret på sina hemorter.

– Men jag vet inte vad han gör just nu. Han berättar det inte för mig, säger Andrej Kurkov.

De har ingen konflikt om det förklarar han. Samtidigt mjuknar rösten när han säger att han inte tror att sonen verkligen har gått med i armén.

Andrej Kurkov fick sitt internationella genombrott med ”Döden och pingvinen” 1996 och är flitigt översatt. Romanen har givits ut på åtminstone 36 språk, även på svenska. Nästa vår kommer hans senaste roman i svensk översättning, ”Grey bees” (Gråa bin), som handlar om en biodlare som lever i ingenmanslandet mellan den ukrainska och ryska fronten i Donbass. Kurkov började skriva om krigets konsekvenser redan efter den förra ryska invasionen.

– Jag planerade det aldrig, den handlar om civila som är fångade i kriget, som inte lämnade sina hem – inte om soldater och fiender, säger han och berättar om sitt möte med en ung affärsman i Kiev som hade flyttat dit från Donetsk.

Mannen berättade hur han återvände regelbundet till en by nära fronten där bara sju familjer bodde kvar. De saknade mediciner, elektricitet, affärer, politiskt styre – allt – och betalade med inlagda grönsaker.

– Före det här kriget var den zonen 430 kilometer, tusentals människor var strandade där, säger Andrej Kurkov vars romanfigur biodlaren vägrar att överge sin by.

När Kurkov 2019 dramatiserade romanen för Theater on Podil i Kiev blev den utsedd till årets bästa i Ukraina. Historien skulle också bli film men inspelningarna avbröts några dagar före det senaste krigsutbrottet då ukrainska soldater i Donbass bad filmteamet att skyndsamt evakuera.

Ryskan är hans skönlitterära språk. Sedan 2014 är hans böcker inte längre tillåtna i Ryssland och nu funderar han också på att sluta publicera dem på ryska tills dess att kriget är slut – kanske längre.

– Ukrainskan får större plats i mitt språk sedan många år tillbaka, men mitt språk tillhör inte Putin, jag fortsätter att skriva artiklar på ryska och engelska med hjälp av min fru.

Samtidigt kan han inte längre skriva skönlitteratur, något som han delar med många ukrainska författare, berättar han.

– Jag kan inte tänka på handlingar, äventyr och på vad som kan hända mina huvudpersoner. Jag måste läsa nyheterna flera gånger i timmen, jag har kontakt med mina vänner i olika städer, jag kollar vad som händer i Kiev, Charkiv och så vidare, verkligheten låter mig inte gå in i föreställningarnas värld.

Sedan krigsutbrottet har Andrej Kurkov, även ordförande i ukrainska Pen, skrivit ett 60-tal artiklar och essäer om kriget och dess konsekvenser i utländska medier. Han har fyllt 61 och kan resa fritt, vilket han också flitigt gör. Nyss till bokmässan i Paris, där han också träffade representanter från den franska regeringen. Om han var något av en ukrainsk kulturambassadör även innan är han det ännu mer nu.

– Jag kan välja mellan att vara arg och upprörd. Jag föredrar att vara arg, det är en aktiv attityd, att vara upprörd är en passiv, då blir man ett offer och börjar känna sig som ett sådant. Om man är ett offer klarar man inte att vara aktiv.

Samtidigt är han osäker på betydelsen av allt det som han gör.

– Jag gör det jag kan, det är allt. Människor i andra länder vet inte särskilt mycket om ukrainsk historia eller mentalitet, de tror att det bara är ännu en del som har brutit sig loss från Sovjet. Många tror att Ukraina är lika litet som Luxemburg, men det är som Frankrike, med olika regioner som har egen historia och kultur.

TT: Vad kan då svenskar med flera göra?

– Jag vill att alla ska intressera sig för allt ukrainskt, det ryska är redan så välkänt, den ryska kulturen finns överallt. Ryssland har spenderat miljoner dollar för att föra fram sin klassiska ryska kultur. Ukraina har inte haft de pengarna, det är tid att ta reda på vad den ukrainska musiken och litteraturen är för något.