Varför en nyvald tysk politiker lämnar rummet...

Akvarell? Astrid Nydahl

Det är tisdag nu. Andra dagen efter det tyska valet. Och igår, på den allra första presskonferensen häpnade man när en av de tre företrädarna för AfD direkt reser sig upp och lämnar lokalen med beskedet att hon inte tänker företräda partiet i Förbundsdagen. Varför inte det? Ingen vet, men man behöver inte vara någon Einstein för att inse att det finns djupa spänningar i partiet allt sedan start och att de ytterst handlar om hur hantera det förflutna, nuet och framtiden. Jag skrev här i bloggen om det jag finner upprörande, som att man – nämligen Alexander Gauland i partiets högsta ledning och dess vallokomotiv – vill hedra de tyska soldater som slogs för Hitlerregimen under andra världskriget. Nu antyds det att Frauke Petry kan ha lämnat dagen efter valframgångarna av just det skälet. Så skrev till exempel brittiska The Independent:

One of the politicians elected to the German parliament for the far-right Alternative For Germany (AfD) party has resigned the whip before even taking her seat. Frauke Petry, one of the co-chairs of the party, told reporters in Berlin she would not sit in the party's group in the Bundestag, effectively making her an independent MP. 

"I decided after careful reflection that I will not sit with the (AfD) parliamentary group," she told reporters in Berlin, before abruptly leaving the room. 

The surprise move shocked Ms Petry's AfD colleagues when it was made at a press conference on Monday morning, with other politicians present indicating that they were not expecting it.It is not yet clear whether Ms Petry will remain a member of the party outside parliament. 

Ms Petry had (…) publicly criticised Mr Gauland for various controversial statements he made on the campaign trail, including claims that Germany should be proud of its soldiers in the Second World War – a taboo in the country.

Nå, låt oss nu dag för dag se vad som sker den närmaste framtiden i Tyskland. Det är av högsta vikt att förstå, av minst två skäl, det ena är ett extremt stort inflöde av folkvandringsströmmen, över en miljon i absoluta tal, vilket per capita bara kan jämföras med Sveriges, det andra kan bara betraktas som en historisk vändpunkt i relation till den tyska nationens förflutna (Tredje Riket, DDR och synen på framtiden i relation till dessa två totalitära statsbildningar på tysk mark). Vi vet alla vilka elefanter som klampar runt i våra rum, problemet är bland annat att vi är så förbaskat ängsliga för att peka på dem och säga vad det heter och/eller kallas! I den del av Tyskland som en gång hette DDR fick AfD på många platser 20% av rösterna. Det har jag inga problem att förstå. Men det kräver förstås kloka analyser. Ännu en gång har vi att göra med hönan och ägget!

För att förtydliga, läs detta:

Co-leader Alexander Gauland also said the Nazi years 'don't affect our identity anymore' in the speech, adding no other European nation had faced up to its dark past in the way Germany has. 'No other nation has so clearly dealt with its wrongful past as Germany,' he said.'We have the right to reclaim not just our country, but also our past.'If the French are rightly proud of their emperor (Napoleon), and the British of (Admiral Horatio Lord) Nelson and (Prime Minister Winston) Churchill, then we have the right to be proud of the achievements of German soldiers in two world wars.'

Fan släpps lös varje gång en tysk säger något sådant! Ska vi förvånas över det? Det andra världskriget lärde i alla fall mig varför vi inte ska förvånas. Varför skulle någon - tysk, icke-tysk, svensk - uttrycka någon stolthet över en angripande armé som skövlade, plundrade, fördrev och mördade i nationer där den inget hade att göra (måste jag räkna upp dem, från Polen, över Sovjetunionen och Frankrike till Norge, Finland, Storbritannien, Belgien, Holland... och resten) och som dessutom blev en del av Hitlerdiktaturens fasansfulla folkmord? När nu Gauland säger det framstår han som en politisk analfabet och huligan, ingenting annat. Finns det någon här hemma som vill ge honom sitt stöd betraktar jag också det som politisk analfabetism. Eller möjligen cynism av värsta slag. 

När det framkommer att det finns människor som menar att den tyska militären under andra världskriget behöver rehabiliteras, så kanske det är på sin plats med en liten påminnelse, och den får avsluta bloggposten (som ett litet memento från min sida om vad som skiljer Nazitysklands krigsmakt från andra):

Den snabbt upprustningstakten överträffade till och med krigsmaktens skyhöga förhoppningar. Belåtenheten med den växande krigspotentialen innebar emellertid inte att de militära experterna avhöll sig från att framföra befogade invändningar mot Hitlers riskpolitik och okritiskt följde honom i hälarna från den ena krisen till den andra. Men precis som alla andra lät de sig bländas av Hitlers många framgångar före 1939 och inte minst av de två lyckade blixtkrigen mot Polen och Frankrike (... och det var) naturligt att återuppta planerna på ett totalt krig som de hade arbetat med i tjugo år (Wehler: Nationalsocialismen, sid. 202)