Vad
sätter jag i barnbarnens händer? Jag ger dem litteratur de själva vill läsa. De
allra yngsta får barnböcker, de uppskattas alltid, tonåringarna har i de lägre
åldrarna mycket speciella preferenser som styrs av mediala moden och
skolgårdsprat. Det är så det ska vara, det var så jag själv hittade in i
litteraturen. Och född 1952 kom jag också i tidig ungdom att intressera mig för
facklitteraturen om nazismen och förintelsen. Det var sannerligen inte så
konstigt, på Lorensborg i Malmö fanns det en hel del familjer som hämtats från
lägren och med de vita bussarna kommit dit. Flera av deras barn var mina skol-
och klasskamrater. Så nu försöker jag sammanlänka de erfarenheterna med nuet.
Det
som slår mig vid läsningen av Hans-Ulrich Wehlers bok om hur
nationalsocialismen gick från massrörelse till det han kallar Führervälde, är
att den är unik i sin framställning av hur en sådan regim växer fram och sedan
fulländas fram till katastrofen. Nyckelord kan vara karisma och envälde. Det är
viktiga utgångspunkter i framställning. Nog är det många som genom åren undrat
hur Hitler, Tredje riket och den industriella förintelsen av judarna var möjliga. Jag har undrat. Wehlers bok
erbjuder nycklar.
En
bättre bok att visa barnbarnsgenerationen i ämnet kan jag inte föreställa mig
just nu. Och det är just nu frågan blivit viktig igen. Hur så? Vilka problem
har vi med nationalsocialismen? Jag skulle vilja påstå att de är åtskilliga,
även om de kan te sig så små att de gränsar till obetydligheten. Men det är inte antalet idiotiska män som är avgörande. Det avgörande är idéerna, tankegodset, den slutna och totalitära ideologin. Det är där attraktionskraften - den livsfarliga och förödande - finns. Nationalsocialismen aktuell igen alltså? Det är nästan så man inte vill tro att det är sant, men så förhåller det sig, och det är inte ett tyskt utan ett europeiskt problem. Minns hönan och ägget.
Förlagets informationstext:
Hans-Ulrich Wehler (1931–2014) var en ledande tysk historiker som
företrädde ett program för historievetenskapen som han kallade
”samhällshistoria”. Historieforskningen skulle ta i bruk samhällsvetenskapliga
teorier och metoder och sträva efter att binda samman den politiska historien
med ekonomisk och social historia. En viktig inspirationskälla för honom var
här Max Webers historiska sociologi.
Wehlers huvudverk är den monumentala "Deutsche Gesellschaftsgeschichte" (1987–2008) i fem band, som sträcker sig från mitten av 1700-talet till 1990. Hans nu översatta bok Nationalsocialismen bygger på det fjärde bandet i denna tyska ”samhällshistoria”. Wehler ger en komprimerad analys av nationalsocialismens utveckling till massrörelse fram till maktövertagandet 1933 och de efterföljande åren av Führervälde hela vägen fram till utrotningskrig och folkmord.
Hans analys utgår från två grundtankar. Den första är att radikalnationalismen hade en mobliserande och integrerande kraft som kom att få ödesdigra effekter efter första världskriget då den gav näring åt den nationalsocialistiska massrörelsen. Den andra grundtanken hämtar han från Max Weber. Den typ av herravälde som Weber kallade ”karismatisk auktoritet” använder Wehler för att förklara Hitlers makt över det nationalsocialistiska partiet och så småningom över staten. Den tyske diktatorns upphöjda position berodde i hög grad på den karisma som breda segment i det tyska samhället förväntansfullt tillskrev denne ”andra Bismarck”. Enligt Wehler räcker det dock inte att studera nationalismen och den karismatiska auktoriteten för att förklara mordet på Europas judar. Man kommer inte undan det faktum att hundratusentals, ja miljontals tyskar deltog aktivt i folkmordet eller åtminstone hjälpte till, och Wehler undersöker de olika strömningar som möjliggjorde den fanatiska antisemitism som resulterade i det tyska ”civilisationsbrottet”. Men utan Hitlers karismatiska auktoritet, som gav honom monopol på att tolka världen och dra upp riktlinjerna för det slutgiltiga kriget mellan arier och judar, hade förintelsen inte varit möjlig. Det är, något tillspetsat, Wehlers tes.
Wehlers huvudverk är den monumentala "Deutsche Gesellschaftsgeschichte" (1987–2008) i fem band, som sträcker sig från mitten av 1700-talet till 1990. Hans nu översatta bok Nationalsocialismen bygger på det fjärde bandet i denna tyska ”samhällshistoria”. Wehler ger en komprimerad analys av nationalsocialismens utveckling till massrörelse fram till maktövertagandet 1933 och de efterföljande åren av Führervälde hela vägen fram till utrotningskrig och folkmord.
Hans analys utgår från två grundtankar. Den första är att radikalnationalismen hade en mobliserande och integrerande kraft som kom att få ödesdigra effekter efter första världskriget då den gav näring åt den nationalsocialistiska massrörelsen. Den andra grundtanken hämtar han från Max Weber. Den typ av herravälde som Weber kallade ”karismatisk auktoritet” använder Wehler för att förklara Hitlers makt över det nationalsocialistiska partiet och så småningom över staten. Den tyske diktatorns upphöjda position berodde i hög grad på den karisma som breda segment i det tyska samhället förväntansfullt tillskrev denne ”andra Bismarck”. Enligt Wehler räcker det dock inte att studera nationalismen och den karismatiska auktoriteten för att förklara mordet på Europas judar. Man kommer inte undan det faktum att hundratusentals, ja miljontals tyskar deltog aktivt i folkmordet eller åtminstone hjälpte till, och Wehler undersöker de olika strömningar som möjliggjorde den fanatiska antisemitism som resulterade i det tyska ”civilisationsbrottet”. Men utan Hitlers karismatiska auktoritet, som gav honom monopol på att tolka världen och dra upp riktlinjerna för det slutgiltiga kriget mellan arier och judar, hade förintelsen inte varit möjlig. Det är, något tillspetsat, Wehlers tes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.