Otrons artiklar och Humboldts tyska universitet

Höstfärger vid Hammarsjön. Foto: Astrid Nydahl

Anders Björnsson: Björnsson själv. Otrons artiklar (Carlssons)

Johan Östling: Humboldts universitet. Bildning och vetenskap i det moderna Tysklands historia (Atlantis)

”När de offentliga miljöerna och medierna tenderar att bli allt torftigare på sakförstånd och meningsskapande, måste då inte initiativet återgå till individen och till den direkta kontakten mellan människor som har någonting väsentligt att ge och meddela varandra?” (Anders Björnsson om brevskrivandet, sidan 67 i Björnsson själv)

Att läsa Anders Björnsson är alltid en form av samtal. Samtal kan föras i det tysta, i brev som han själv framhäver, eller redan i tanken, i själva läsandet. Det skrivna är inte en monolog utan ena halvan av en dialog. Läsning är i bästa mening en del av den kontakt mellan människor som bevarar bildning och kultur. Utan läsningen återstår endast den stumhet och tystnad som uppstår när människor skriker för att överrösta varandra.

Björnssons nya bok är i bästa mening som ett tidskriftsnummer där alla artiklarna har en och samma upphovsman. Han spänner över ett i och för sig brett spektrum, men igenkänns hela tiden på sin ton och sitt berättarsätt.

Björnsson skriver om Per Nyström, Max Weber, Theodor Fontane och Karl-Markus Gauss med samma lätthet och insikt. Han tar sig an kulturtraditioner för att belysa deras värde och vikt, och han kan diskutera ner i detalj i ämnen han känner, som när han skriver om kepsen och klädedräktens informalisering, eller om verkmästarens roll i en expanderande industriell epok och varför han försvann, ”befälet ersätts av trollkarlen, mellanchefen av konsulten; stadga av tillfällighet”.

Eftersom Elisabeth Åsbrink i år utgivit en ny bok med titeln 1947, finner jag det intressant att läsa Björnssons text Nu var det 1947. Om politikens primat. Där talar han om behovet av stabilitet och trygghet, en insikt, menar Björnsson, som infann sig omedelbart efter andra världskriget. "När det är bråttom får man inte förivra sig."

Jag läser alltid Björnsson med samma nyfikenhet och glädje, av det enkla skälet att han redan i ämnesvalen är unik. Att hans prosa dessutom är personlig och färgad av numera nästan helt bortglömda ideal gör att han framstår som ett ovanligt intressant inslag i ett annars jämngrått intellektuellt klimat i ängslighetens och undfallenhetens rike.

*

När det gäller Johan Östlings högintressanta bok om  Humboldts universitet skulle jag vilja peka på det som handlar om hur man i Tyskland hanterade universiteten efter Hitler och andra världskriget. Det är ju ett faktum att (alltför) många av de anställda vid lärosätena gått med i nationalsocialismens trupper och svurit diktatorn sin trohet. Hur skulle man kunna fortsätta efter 1945 och låtsas som om ingenting hänt? Det kunde man förstås inte göra.

Någon radikal förnyelse blev det inte frågan om i de tre västzonerna. Östling säger att de ”tongivande professorerna hade inget intresse av att bryta med en äldre tradition och ockupationsmakterna saknade kraft och idéer att genomdriva en ny ordning”.  Istället inriktade man sig på att reformera befintliga system och man tog initiativ till en rad konferenser i det syftet. Östling pekar särskilt på Marburger Hochschulegesprächte , där deltagarna 1946 deklarerade att ”det bästa sättet att befrämja demokrati var att värna vetenskapens frihet”.

Wilhelm von Humboldt

Hur såg då utmaningarna ut när det gällde universitetsanställda? Runt 1700 judiska vetenskapsmän hade drivits i landsflykt, och ytterligare många andra hade flytt sitt land under diktaturen. Dessutom fanns ju alla dessa som var politiskt komprometterade sedan de verkat för nazismen. Som exempel nämner Östling att nästan två tredjedelar av alla professorer i Heidelberg varit med i nazipartiet, ungefär hälften i Freiburg och en fjärdedel i Bonn.

Universitetets pånyttfödelse är ett av många intressanta ämnen för Östling. Hans bok kan också läsas för allt det andra den avhandlar. Vad är till exempel betydelsen av en ”-tradition” och på vilket sätt kan den akademiska friheten direkt kopplas till personnamnet? Östling talar redan inledningsvis om akademiska ideal som förknippas med honom. Är man det minsta intresserad av bildningsprocesser och lärosätenas betydelse ska man läsa Östlings bok.