Ja, jag vet...

Hammarsjön. Foto: Astrid Nydahl

Fullt medveten om att det är måndag. Att måndagen är en ny dag. Ändå tom. Ändå ordlös. Det finns sannerligen mycket att tänka på ändå. Jag vet att det är presidentval imorgon. Amerikas förenta stater utser en av två möjliga bedragare. När var det annorlunda? Vem har, i modern tid, suttit på maktens stol i Vita huset med rent samvete och ärligt uppsåt?

Det fäktas runtom i medierna som vanligt. Bokmässans långkörare fick en uppdatering av ett hotell i Stockholm. Minsta lilla motstånd från den så kallade opinionen så viker sig arrangörerna. Hur är det nu, har vi yttrandefrihet i Sverige? Har den en bortre gräns hade jag gärna velat veta var den går. Är den despotdefinierad kanske den går vid Stalin och Hitler. Om den definieras på annat sätt kanske den går vid entrén till Riksdagen, eller där demagogin ersätter förnuftsresonemang. Nå, hur den än definieras förstår vi att den blir omöjlig att bevara om den det minsta lilla tummas på. En helt annan sak är det förstås att var och en av oss äger rätten att fatta beslut utan att mediala opinioner först ska blåsa över oss.

Hos Lars Vilks läser jag nu om en annan sådan medial historia. Demagogernas okrönte drottning, hon som kallar sig Julia Caesar, är sur för att någon ifrågasätter hennes version av sådant som skett. Problemet ligger längre tillbaka i tiden. Det handlar i grund och botten om huruvida hon i något ärende alls kan betraktas som ett sanningsvittne. Om man använder ett pöbelspråk - vilket är hennes främsta kännetecken - får man finna sig i att pöbeln jublande ansluter sig. Men det tycks hon inte inse och därmed faller hennes argument. Att hon dessutom är en offentlig person vill hon varken förstå eller acceptera.