Ensamheten efter Bataclan

Antoine Leiris: Mitt hat får ni inte (Atlantis, översättning av Thomas Andersson)

Ingen kan väl glömma massakern på Bataclan i Paris, den som utfördes i en stor samordnad attack av en IS-cell som samtidigt slog till mot barer och en fotbollsstadion.

Men vad vet vi om de drabbade, de dödade och skadade, deras anhöriga och vänner? Egentligen inte mycket. Kanske är det därför jag blir så gripen av Antoine Leiris bok. Hans älskade Hélène går till konserten med en av parets gemensamma vänner. Antoine stannar hemma med deras lille son Melvil. Han blir uppringd. Frågan är kort: "Allt väl?".

Ur denna nästan arketypiska situation följer berättelsen, från klockan 22.37 den 13 november 2015 och två veckor framåt. Det blir inte så mycket en berättelse om islamisternas dödskult, som om de människor som drabbas av den. Och det är just denna berättelse vi behöver för att bättre förstå. Leiris skriver utan att någonsin bli sentimentalt känslosam om det allra svåraste: att bli lämnad ensam med ett litet barn samtidigt som man måste planera för begravning av sin älskade och en liten smula försöka tänka framåt.

Ska man individualisera ett politiskt problem? En dum fråga, eftersom det endast är så man konkret kan beskriva dödskultens effekt på samhällskroppen och därmed på de enskilda individerna. Leiris gör det oerhört starkt och drabbande. Hans text är fragmentarisk, kortfattad. Varje textfragment i sig skär sig in i det undermedvetna hos läsaren, just som bra text alltid gör. Inte en sida är ointressant eller likgiltig. Efter att ha konstaterat att IS-terroristerna tagit livet av en "enastående människa, mitt livs kärlek, min sons mor" skriver han:

"Så nej, jag tänker inte ge er gåvan att hata er. Det har ni visserligen strävat efter, men att svara på hat med vrede skulle vara att ge efter för samma okunnighet som gjort er till det ni är. Ni vill att jag ska vara rädd, att jag ska betrakta mina medmänniskor med misstänksam blick, att jag ska offra min frihet för min säkerhet. Game over. Try again."

Det blir förstås lille Melvil som räddar honom. Med ett litet barn har man ett ansvar så oändligt mycket större än det man kan uppbringa för sig själv. Och just i denna berättelse flyttas känslorna över till mig som läsare. Leiris skriver alldeles i slutet av boken om då han med pojken besöker graven:

"Melvil håller mig i handen, han når mig knappt upp till låren, men han verkar så stor. Han blir glad av en pöl som regnet lämnat efter sig. Min rädsla upplöses så sakteliga i vattnet som högljutt stänker när han stampar i det med fötterna. Leken är hans vapen, nästa bus hans horisont, ett barn tynger sig inte med vuxenbekymmer. Hans oskuld är vår frist."