Lady Gaga, Hillary och Trump. Popstjärnorna och presidentkandidaterna

Akrobater eller politiker? Birmingham 2012. Foto: Astrid Nydahl

”Han hade mot slutet Bruce Springsteen, Jon Bon Jovi, Madonna och Beyoncé emot sig. Ingenting hjälpte”, skrev Jens Liljestrand på Expressens kultursida.

Den stockholmska referensen till popkulturens betydelse är signifikativ och därtill representativ. Om en supermakts president väljs och installeras utifrån vilka popstjärnor han eller hon har med på kampanjscenen så är det i sig djupt oroväckande.

Är popkulturens artister någonting mer och annat än just artister? Vår tid har hamnat i en helt ny serie referenser som utgår ifrån den elektrifierade musikens framträdande plats. På samma sätt förhåller den sig till sommarens alla stadsfestivaler och televisionens lek- och sjungprogram som sedan länge också är en integrerad del av public service. Kommer att tänka på att Billy Joel i SVT på 1990-talet presenterades som "artist och filosof".

Jag vill gå så långt som att säga att denna popkulturens hegemoni är en del av senmodernitetens kapitulation inför konsumismen. Är du en god konsument så sjunger du med. Och då instämmer du också med artisterna som står på scen med politikern. Även om ”ingenting hjälpte” den här gången.

För övrigt förvånar det mig att det nästan inte någonstans i medierna nämns att 50% av amerikanarna valde att avstå från spektaklet och att resterande andel utföll med ungefär fifty-fifty på Trump respektive Clinton. Någon förkrossande seger handlar det således inte om. Och ingen förkrossande förlust för den delen, även om man förstås kunde ha önskat andra artister. Eller som Trump sa i sitt sista tal: ”Vi behöver inte Lady Gaga”- och så får man tolka det som man vill.