Foto: Astrid Nydahl |
Emerson? Du menar Ralph Waldo? frågade Carl-Göran Ekerwald i sin essäsamling Lotusätarna 1966. Den essän fanns också med i det nummer av tidskriften Ariel som jag gjorde 1996. Temat för numret var kort och gott Emerson & Thoreau.
Vem var då denne Emerson? Man kan använda sig av enkla fakta från nätet:
”Ralph Waldo Emerson, född 25 maj 1803 i Boston, Massachusetts, död 27 april 1882 i Concord, Massachusetts, var en amerikansk författare och filosof. En av de främsta företrädarna för transcendentalismen. Emerson tillhörde en känd prästsläkt av engelsk ursprung. Han erhöll sin utbildning vid Harvard och blev präst i en unitarisk kyrka i Boston. Efter att börjat tvivla på församlingens trossatser, särskilt i fråga om nattvarden begärde han avsked 1832 och reste till England. Påföljande år återvände han till USA och bosatte sig i Concord, som han gjorde till ett centrum för transcendentalismen.”
Så ser det ut i korthet. Vill man ha mer kan man gå in på exempelvis den här sidan (det finns många andra på nätet, det är bara att googla på hans namn): http://archive.vcu.edu/english/engweb/transcendentalism/authors/emerson/
Som ägare och redaktör för Studiekamratens förlag och tidskriften Ariel (f.d. Studiekamraten, organ för det fria bildningsarbetet) fick jag också möjlighet att ge ut tre bokvolymer Emerson: Läroår, ur dagböckerna i urval, översättning och kommentarer av Gunnar Lundin, Naturen i översättning av Mikael Nydahl, samt Framgång, essäer om självtillit och kreativitet, i översättning och med inledning och kommentarer av Anders Hallengren. I samma veva doktorerade Hallengren på Emerson vid Stockholms universitet med The Code of Concord. Emerson´s Search For Universal Laws. Allra sist i hand urvalsvolym fanns det några sidor under rubriken Självtillit. Hela det verket, Self-Reliance skrivet 1841 och med i Essays: First series, har nu översatts och utgivits av författaren Ola Klippvik med en fördjupande och mycket intressant text i eget namn med titeln Spontana ord och ärlig underrättelse. Emerson, Ekelund, Hauge.
Ola Klippvik, född 1974, har med sina tre volymer dagböcker, Vikbodagbok (2009, 2012 och 2014) skrivit in sig i en tradition av litterära dagböcker som belyser vardagslivet och dess inslag av högt och lågt. Där blandas familjeliv och litterära överväganden. Detta liv utspelar sig på Vikbolandet där han med familjen slagit ner sina bopålar, men har också avvikande platser, till exempel på Öland där han vuxit upp och har en viktig bit familjehistoria. Han har också utgivit Sportsmän (debutboken, 2005) och Hotellet (2010).
Nu Emerson alltså. Vad kan denna text säga oss idag? Den är trots allt skriven för snart tvåhundra år sedan. Jag tror inte det finns ett allmängiltigt svar. Däremot tror jag, som med all litterär och filosofisk historia, att vi har mycket att lära. Vår förmätna samtid tror sig ha alla svar, som om de fallit från skyn ner på oss. Men samtida kunskap är alltid summan av de förflutna framstegen.
Därför är det självklart att först understryka att det är en kulturgärning Ola Klippvik står för. Stora förlag gör sitt, små gör sitt. Vi har sett en hel del klassikerutgivning den senaste årtiondet, de senaste jag drar mig till minnes är Tocqueville, Flaubert och Voltaire, från höften och minnet. Det finns fler. Klippviks initiativ är på mer privat grund och det gör det ännu vackrare, förstås.
Självförtröstan är en text som hävdar den enskilda människans rätt. Hennes rätt att inte ställa in sig i ledet, att inte låta sig bli konform. Han talar om en människa som ”avstår alla löften för att kunna fortsätta göra observationer från samma okorrumperade oförskräckta oskuldsposition” som alltid. Och om denna människa lyckades skulle hans eller hennes synpunkter också ”sjunka in i människors öron”. Här tycks mig Emerson tala rakt in i vår tid, eftersom det är i högsta grad angeläget att hävda en sådan position i massmänniskans tidevarv.
Kan man ansluta sig till ett parti? Det är en bra fråga dagen efter det amerikanska presidentvalet. Emerson hade en bestämd uppfattning om det. Om vi ansluter oss står vi där snart med ”den mildaste åsneuppsyn” och vår falska inställsamhet blir uppenbar. Bara fri kan man tala fritt! Men tro då bara inte att omgivningen blir annat än missnöjd med dig. Om du väljer att avstå ståndpunkter dikterade av ”hur vindarna blåser och dagstidningen pekar” har du visat prov på verklig frihet. Emerson är här så befriande klar att han framstår som nödvändig läsning. Samtidigt är det en pessimistisk bild han ger av människan – en bild jag gärna instämmer i – då han säger att hon inte längre törs säga ”jag anser, jag är”, utan hellre ”citerar någon helgonbild eller profet”. Ni ser, Emerson talar in i vår tid. Att han dessutom formulerar en grundläggande civilisationskritik gör inte boken mindre viktig.
Klippviks eget text i boken är en fin studie i Emersons tankar, men också i andras, dåtids- som samtidsaktuella. Här rör det sig framför allt om Vilhelm Ekelund och Olav H. Hauge. Klippvik ställer en viktig fråga: ”Var Emerson en politisk författare?” och svarar själv: ”Nej, knappast. Samhället är oanständigt, uppbyggt av skvaller och konvenans och därmed fatalt för en människas känsla av självrespekt och vördnad. Stor konst växer ur personliga levnadsförhållanden, inte genom det offentligas falska försorg.”
Kan jag göra annat än att rekommendera denna bok? Den innehåller förstås mycket mer än det jag pekat på här.
Här kan man beställa Emerson-boken:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.