Tobias Löv Nydahl (1986-2014). Foto: Astrid Nydahl |
I år skulle han ha fyllt 30. Det blev han aldrig.
Långfredagen är en speciell dag. Jag vet att det denna dag talas om en man som sägs ha burit såren och smärtorna för vår skull, "hans sår gav oss bot" heter det rent av. Jag försöker och klarar med nöd och näppe att förhålla mig till de alldeles aktuella såren och hantera orsaken till dem. Det är kanske ofint att påpeka just en långfredag, men här kan man se vad som fanns i Brysselbomberna. Önskar er alla en stilla och fridfull dag.
*
Är du intresserad av min kommande bok kan du läsa mer här. Min förfrågan till er läsare fick en överväldigande respons, så jag har nu beslutat att verkligen ge ut boken i maj. Jag återkommer förstås i ämnet när det blir dags. Till alla er som skrev till mig vill jag säga att ni kommer att få närmare direkt information i mailform framöver.
Så här skriver jag i bokens förord:
Många av författarskapen jag diskuterar är just röster från en generation till en annan. Det är konstnärer som vänder sig till eftervärlden i lika hög grad som de vände eller vänder sig till den egna samtiden. Det är utifrån sådana tankar jag här skriver om litteratur och författarskap.
Mycket som förenar dem i denna bok är att de skildrar sin fredstid och blickar tillbaka på de förgångna krigen, i medvetenhet om att de nya är på väg. Eller så skildrar de totalitära regimer som ska komma att falla.
Författare som i ett eller annat avseende är medvetna om sin tid och sitt samhälle fungerar som seismografer före katastrofer och i bästa fall som vittnen efteråt. Det är ingen tillfällighet att man med facit av andra världskriget och förintelsen talar om en hel genre som vittneslitteratur. Inom den borde man också i större utsträckning placera det som skrivits efter och om Gulag, och den röda terrorn i samtliga sovjetockuperade europeiska länder och kulturer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.