Existens. Samhälle. Läsning.
"Det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz." Imre Kertész i Den sista tillflykten (översatt av Ervin Rosenberg)
torsdag 24 mars 2016
Påsk. Heligt, traditionellt och nutida
Foto: Astrid Nydahl
Inför de stora helgerna har jag alltid ett grundläggande löfte till mig själv, det att vara ärlig och uppriktig. Som de flesta västerlänningar har jag förlorat både rötter och fotfäste. Det innebär inte att jag saknar respekt och känsla för det heliga. Det finns både judiska och kristna traditioner att vårda. När nu påsken börjar försöker jag hitta något av det i mitt, vårt, sätt att fira. Jag har en dotter som sjunger i kyrkokör. Det har Astrid också, så två av de våra har alltså större kunskaper än vad som kanske är vanligt. Påsken är i hög grad musik. Kyrkomusiken är en mäktig påminnelse. Jag har, både privat och i Israel, firat Pesach. Jag har också, allt sedan tidig barndom, firat påsken traditionellt i kristna sammanhang. Nu är det mesta bortspolat. Jag sitter kvar vid stranden och ser havet skölja bort, samtidigt som det ger nytt av det liv vi alla har som rot där i de väldiga vattenmassorna. Påskhälsningen jag sänder till alla er läsare, med tacksamhet och ödmjukhet idag blir musikalisk. Jag hoppas att någon av er har möjlighet att lyssna:
Du skriver ” Som de flesta västerlänningar har jag förlorat både rötter och fotfäste”. I de följande två meningarna får man förklaringen till det förlorade fotfästet – du skriver ” Det innebär inte att jag saknar respekt och känsla för det heliga. Det finns både judiska och kristna traditioner att vårda”.
Jag vet inte vad du menar med kategoriseringen västerlänning i detta sammanhang. Om västerlänning är ett geografiskt begrepp, så är det ju ganska brett. Själv ser mig som en skandinav om jag skall sortera in mig i en geografisk kategori. Och jag har inte förlorat fotfästet. Jag firar jul, midsommar och valborg. Det har mina förfäder gjort långt innan Skandinavien kristnades. Och deras ritualer har ju faktiskt överlevt. Jag vet inte om mina förfäder hade ett vad man idag skulle kalla religiöst förhållande till dessa ritualer. Jag har det inte. Men ritualerna är för mig ”heliga” och ger mig sammanhang och fotfäste.
Ja, det är väl en bra beskrivning du ger av ett förhållningssätt, vilket inte alls står i motsättning till det jag försöker beskriva (av just kristna och judiska traditioner - som inte kan tänkas eller trollas bort).
Thomas Nydahl – jag är inte säker på att våra ståndpunkter saknar motsättning. Du säger att du förlorat både rötter och fotfäste. Men du påpekar ändå att du inte saknar respekt och känsla för det heliga (i judiska och kristna traditioner enbart?).
Jag kan över hela världen se människor som iakttar ritualer. Människors samhällen behöver gemensamma ritualer för att hålla ihop. Jag ser en speciell ”poäng” i att de ritualer jag firar har samma rötter som jag har. Det ger mig fotfäste och tillhörighet. Detta medför inte att jag inte med liv och lust kan deltaga i firandet ”den andres” ritualer. Men jag gör det som gäst och jag är medveten om vilka ritualer som är mina och vilka som är ”den andres”. Och känslan och respekten för ”den andres” ritualer och mina ritualer skiljer sig från varandra.
Du skriver ” Som de flesta västerlänningar har jag förlorat både rötter och fotfäste”. I de följande två meningarna får man förklaringen till det förlorade fotfästet – du skriver ” Det innebär inte att jag saknar respekt och känsla för det heliga. Det finns både judiska och kristna traditioner att vårda”.
SvaraRaderaJag vet inte vad du menar med kategoriseringen västerlänning i detta sammanhang. Om västerlänning är ett geografiskt begrepp, så är det ju ganska brett. Själv ser mig som en skandinav om jag skall sortera in mig i en geografisk kategori. Och jag har inte förlorat fotfästet. Jag firar jul, midsommar och valborg. Det har mina förfäder gjort långt innan Skandinavien kristnades. Och deras ritualer har ju faktiskt överlevt. Jag vet inte om mina förfäder hade ett vad man idag skulle kalla religiöst förhållande till dessa ritualer. Jag har det inte. Men ritualerna är för mig ”heliga” och ger mig sammanhang och fotfäste.
Ja, det är väl en bra beskrivning du ger av ett förhållningssätt, vilket inte alls står i motsättning till det jag försöker beskriva (av just kristna och judiska traditioner - som inte kan tänkas eller trollas bort).
SvaraRaderaThomas Nydahl – jag är inte säker på att våra ståndpunkter saknar motsättning. Du säger att du förlorat både rötter och fotfäste. Men du påpekar ändå att du inte saknar respekt och känsla för det heliga (i judiska och kristna traditioner enbart?).
SvaraRaderaJag kan över hela världen se människor som iakttar ritualer. Människors samhällen behöver gemensamma ritualer för att hålla ihop. Jag ser en speciell ”poäng” i att de ritualer jag firar har samma rötter som jag har. Det ger mig fotfäste och tillhörighet. Detta medför inte att jag inte med liv och lust kan deltaga i firandet ”den andres” ritualer. Men jag gör det som gäst och jag är medveten om vilka ritualer som är mina och vilka som är ”den andres”. Och känslan och respekten för ”den andres” ritualer och mina ritualer skiljer sig från varandra.
Tack för ditt klargörande. Jag är ingen dogmatiker, men eftersom jag uttryckte mig som jag gjorde igår får jag stå mitt kast. Det är jag van vid.
SvaraRadera