Utstött, kall, en minnenas plåga

Foto: Astrid Nydahl

En pojke av rimfrost.
Otur.
Sedan möter jag
Regnet, den nypande vinden.

Buddha. Likgiltighet.
Välvilja. Man utnyttjar den.
Man tappar bort mig längst ner
I ett klassrum. På ett kontor. Skratt.

Enda förströelsen.
Min mors telefonsamtal.
De gör mig skamfilad, lysande
Som en stjärna på ett kolossalt
Lakan av ensamhet.

Yves Martin, ur Jag kokar mitt vin i samlingen Ett steg på de älskandes ö, översättning Jacques och Marie Werup


En pojke av rimfrost. Så skriver han, Yves Martin. Det får mig att tänka på barndomens kyla, den som stöter bort och ut. Att som liten pojke stå i den kylan sätter spår ett helt liv. Det är som om ingen värme i världen - varken den konkreta, fysiska eller den känslomässiga, metafysiska - kan lindra plågan. Natt efter natt drömmer han om en annan barndom, en som inte var frysande dagar och ensamhet. Han kan aldrig skaffa en annan barndom, han är för alltid märkt och sorterad.