Förgänglighetens påminnelse

Foto: Astrid Nydahl

The silence is so complete he can hear
the whispers inside him. Mostly names
of women. Women gone or dead. The ones
we loved so easily. What is it, he wonders,
that we had then and don´t have now,
that we once were and are no longer.
It seemed natural to be alive back then.
Soon there will be only the raccon´s
tracks in the snow down by the river.

Jack Gilbert: Winning on the black, ur Refusing Heaven


För varje dag som går blir dessa, de inre rösterna och bilderna, fler och fler. De talar ibland på samma gång så att det de vill säga bara blir ett massans mummel. Jag försöker ändå alltid lyssna till dem. De är människoröster som en gång betydde allt. En kärlek till synes omöjlig att förstöra eller tysta. Vissa av dem återkommer som en hälsning i den digitala rymden, andra gör sig påminda i det redan skrivna. Är det inte just i minnena av förfluten kärlek som paradoxen blir som tydligast: kärleken som själva livet, i kontrast till förgängligheten som ytterst och alltid är döden?

Hos Jack Gilbert går jag tillbaka, jag minns och förstår att allt det förflutna också är min nutid, dessa sena dagar på jorden då kroppens grundfunktioner, en efter en, visar hur bräcklighetens lagar ser ut. 

I en intervju berörs frågan om åldrandet och Jack Gilbert (1925 - 2012) säger: "I once dreamed that I’d live to be sixty. In those days that was how old you could live to be. But many of my ancestors lived to a hundred. I have this mechanism, this body, which has been so kind to me. I’ve never been in a hospital, except once—I fell."