I diktarens värld

Foto: Astrid Nydahl

Längtan efter dina klara händer
inne i dunklet vid lågan:
de doftade ek, och rosor,
och död. En vinter för länge sedan.

Fåglarna sökte hirs
och plötsligt var de snö.
Så också orden.
En smula sol, en ängels gloria
och sedan dimman; och träden
och vi, formade av morgonens luft.

Salvatore Quasimodo: En vinter för länge sedan, i översättning av Arne Lundgren 1959


Vi visste förstås inget om hur det skulle bli. Från barndomens cykel och sandlåda, över ungdomens längtan efter det ömsesidiga, in i vuxenlivet gick vi, intet ont anande. Det vi kallade förnuft skulle visa sig vara aningslöshet. Varje gång jag öppnar en klassiker, som denna av Salvatore Quasimido (född i Syrakusa 1901), blir jag varse att det finns litteratur som inte gör halt inför tidningsprosan, som tar läsaren ett steg vidare in, mot en djupare erfarenhet och insikt. Quasimodo sa i ett föredrag han höll 1954, att diktaren så att säga 'förändrar världen', eftersom "de starka bilder han skapar slår intensivare mot människans hjärta än filosofien och historien. Dikten omvandlas till etik just till följd av dess skapande och återgivande av skönheten; dess ansvar står i direkt samband med dess fulländning."

Hur fortsättningen ska bli vet jag inte. Ingen av oss vet. Men jag vet att jag i verk som hans kan söka en stunds vila och tröst.