När en människa dör...

Foto: Astrid Nydahl

Det fick oss att för ett dygn eller så återvända in i vintern: ett ymnigt snöfall, oväntat och starkt. Vi låste dörren om oss, tog fram varsin croissant till kaffet. Förberedelser, skrivande, matlagning, allt blev ett stilla behag. På mitt skrivbord ser min döde son på mig. Han har fortfarande sitt stora leende, dagen bilden togs kan jag rekonstruera in i minsta detalj. Och jag läser:

När en människa dör
förändras hennes porträtt.
Blicken blir annorlunda, läpparna
ler ett annat leende.
Jag märkte detta en gång, när jag kom
från en diktares begravning.
Sedan dess är jag uppmärksam,
och har ofta fått det bekräftat.

Anna Achtmatova, januari 1940, ur Vi fyra, översättning av Barbara Lönnqvist


Dikterna kan minnas åt oss också när de i enskildheter säger något annat än just det vi registrerat. Men ett leende finns det och en blick, som oupphörligt ser på mig.