Det finns ingenstans att gömma sig

Foto: Astrid Nydahl

Det finns inga som helst gömställen i en digital tidsålder. Man kan gömma sig fysiskt efter bästa förmåga (torpet, kojan, miljonstadens anonymitet eller på andra sätt), men man kommer inte undan de mediala periskopen och satelliterna. Överallt ser vi vad som sker utanför våra gömslen. Ett flöde av meddelanden, telegram, filmsnuttar, mellanmänskliga mail, telefonsamtal (om man inte valt att avstå från den mobila apparaten), på alla tänkbara sätt tränger sig den döende civilisationen på. Det andra fnyser åt som oväsentligheter uppfattar jag i mitt gömsle som dödliga hot. Inte ens de så kallade "välfärdsstaterna" överlever dem. Det finns en gräns för allt - också i rena siffror. Det finns en gräns för hur många människor som kan leva utan eget arbete på en nations skatteintäkter. Det finns en gräns för hur många som får plats i väntrummen till vårdcentraler eller folktandvården, det finns en gräns för hur många som kan vårdas på de stora sjukhusen, det finns en gräns för kollektivtrafiken, skolorna, daghemmen, ålderdomshemmen. Så från mitt gömsle ser det mesta mycket mörkt ut och det är inte en tanke jag behöver debattera eller strida för. Tanken är fri - än så länge i alla fall. Jag kikar ut ur gömslet precis före middagsmålet och det jag ser kan varken vacker vit snö, klarblå himmel och små lätta moln ändra på. Det finns inga mentala gömställen, överallt, också här hos mig, sipprar det in små redovisningar som växer till större slutsatser.