Smärtan som heter liv

Foto: Astrid Nydahl

Gustav Mahler talade redan som 19-åring om hur han "med förtvivlans styrka klamrar mig fast vid smärtan, min enda tröst." Koketterar han? Nej, jag tror uppriktigt att han menar det. Smärtan kan vara själva livets påminnelse, till skillnad från dödsmedvetenheten som är den eviga tystnaden i oss. Mahler kände ett självförakt och då föddes också vämjelsen "inför allt det som är heligast för mig, konst, kärlek..."

Livet är en enda lång pendel mellan två sådana ytterligheter. På en och samma dag kan vi erfara båda två. Livet blir aldrig - hur mycket vi än strävar dit - ett lyckorike. Sådana riken har sina allierade i de totalitära ideologierna som tror att människan, bara hon handlar "rätt", kan befinna sig där. När det är som mörkast nöjer jag mig med att längta till sommaren, och det är den jag ser i bilden, sommaren som de vilsamma, läsande dagarna i naturen. I kyla och mörker kan sådan längtan bidra till livslust.