Karl Aage Rasmussen: Sindets ekko. Pjotr Tjajkovskij i lys og skygge

Vad driver mig att vid numera sällsynta tillfällen lyssna till musik? Ett namn kan flimra förbi i en artikel. Någon kan i ett mail nämna en kompositör eller artist. Och så händer det när danske komponisten och författaren Karl Aage Rasmussen kommit med en ny bok. Alldeles nu i dagarna utkom hans senaste, Sindets ekko. Pjotret Tjajkovskij i lys og skygge (Gyldendal). Jag har läst en rad tidigare böcker av honom, om Mahler, Gershwin, Glenn Gould, Svjatoslav Richter, Schumann och andra samlingsvolymer med essäer om den musikaliska världen.

Nu fick han mig att sätta på några gamla skivor med Tjajkovakijs musik, först och främst den sjätte symfonin, Pathetique, som jag har bland andra i en inspelning med den sovjetiska radioorkestern under ledning av Vladimir Fedoseyev från 1981. Men också inspelningar av den första pianokonserten, violinkonserten Op. 35, och en del annat. När jag hör sjätte symfonin blir jag genast påmind om hans storhet. Det är mycket vacker musik.

Rasmussen tar förstås itu med Tjajkovskijs liv, liksom hela hans verk, som omfattar operor och baletter som Eugen Onegin, Svansjön och Nötknäpparen, liksom allt från kammarmusik till symfonier samt piano- och stråkkonserter.

Tjajkovskijs liv blev mycket kort. Han föddes 1840 och avled redan 1893. Rasmussen berättar medryckande om både dess toppar och dalar. Han analyserar vilken betydelse hans homosexualitet kan ha haft för såväl privatliv som skapande och konstnärlig status. Och så redogör han ingående för de två huvudspår som finns kring hans död. Det ena spåret handlar om att han trots en pågående kolera-epidemi skulle ha druckit infekterat vatten, det andra om att han skulle ha begått självmord sedan han brutit mot ett hedersavtal och metoden skulle ha varit arsenik. Rasmussen själv hänför den andra teorin till myternas värld.

Rasmussen redovisar en rad olika förhållningssätt till Tjajkovskijs musik. Den har kallats både ytlig och banal, men Rasmussen menar att hans stora popularitet inte minst hänger samman med det ofta så melodiösa i hans kompositioner.

Sin homosexualitet levde han säkert ut många gånger, inte minst med de unga män – snarare pojkar – som han förälskade sig i och höll av. En av dem var den femtonårige konservatorieeleven Eduard Zak som senare begick självmord. Men han försökte också gå ”förnuftsvägen” – samtidigt som han hårt uppvaktades av och brevväxlade med den kvinna som skulle bli hans mecenat, Nadezja von Meck, gifte han sig med den tio år yngre Antonina Miljukovas, vilket skulle få katastrofalt resultat. von Meck skulle visa sig bli en mycket generös mecenat och Tjajkovskij tillägnade henne sin fjärde symfoni. De två skulle dock aldrig träffas.

Rasmussens nya bok är förstås i första hand en berättelse om musiken. Han tar oss med in i verken, analyserar dem, berättar om deras tillkomsthistorier – men låter allt detta ske i ljuset av Tjajkovskijs ofta tragiska och tumultartade liv. När jag slår igen boken hör jag fortfarande musiken. Den överlever oss alla.