Tysta nattliga timmar med Modiano

Nattlig repkonst. Foto: Astrid Nydahl

Natt. Timme efter timme i mörker lyssnar jag till mössens slitsamma arbete. Har tagit fyra av dem i burar och lämpat av i naturen. Fler återstår.

Cyklar en mil på träningscykeln. Det alltjämt sjuka vänsterknäet måste hållas i trim inför vinterns långa storstadsvandring.

Äter en avokado till. Återvänder till nattens läsning. Läser mig igenom hela Patrick Modianos nya till svenska översatta roman: På den förlorade ungdomens café, utgiven av Elisabeth Grate Bokförlag, i översättning av Matthias Andersson och Mikael Furugärde.

Allt så bekant. De nattliga Parismiljöerna, de noga angivna gatuadresserna, de sena cafésamtalen, rusen.

En undflyende ung kvinna som belyses från ett håll i första halvan, och mer närgånget, kanske också tydligare, i den andra halvan. Först är hon bara Louki på Le Condé, sedan blir hon den unga kvinnan med sitt riktiga namn, Jeannette Delanque, hon som redan 15 år ung hamnar i polisregistret som lösdrivare sedan hon givit sig ut i natten medan hennes mamma arbetar på Moulin Rouge. Och så han, konstapeln som ska söka upp henne och som väljer att lägga ut villospår för hennes man och istället skydda henne där hon framlever i nattens gränder och på det hotell där hon bor.

Det är en typisk Modiano-roman. Och ändå låter det så dumt att säga det. Som om det "typiska" vore ett fel. Det är det ju inte. Men det är lite som att stiga rakt in i ett svart-vitt foto där man varit förut. Ett foto tagit av Modiano, där det alltid, dygnet runt, tycks vara öppet och lysa varmt på caféerna. Man är välkommen att sitta ner där.

I nattens timmar gjorde jag det. Med Louki, Roland och de andra.