Skånekrönikan: Gangsters som taxichaufförer

Aktivisternas mottagning på Kastrup. Foto: Astrid Nydahl

Scenen blev så välbekant att knappast någon kan ha undgått den. På Malmö Centralstation samlades människor med mat och dryck för att hälsa människomassorna välkomna. Direkt bakom dem stod Malmös hela armé av svartjobbande och kriminella ”taxichaufförer”.

På flyktingarnas eget språk, för det mesta arabiska, erbjöd de sig att ”billigt” köra människor till ”bra boenden i Skåne” eller om det krävdes rentav hela vägen till Stockholm. Intet ont anande människor packades in i bilarna, överlämnade pengarna till ”taxichauffören” (ända upp till 8.000 kronor enligt Malmöpolisen) och började köra. Nej då, de anlände varken till boenden i Malmö eller till Stockholm. De dumpades på vägen. Grundlurade hela vägen genom Europa visade de sig bli lika lurade vid sina drömmars svenska mål.

Den scenen har jag burit med mig som ett vittnesbörd om vår tids djupaste kris. Krisen är inte i första hand ekonomisk. Krisen är politisk, kulturell och moralisk. Det gamla folkhemmet har blivit en mindre attraktiv håla i vilda västern. Medan människor står och hojtar efter öppna gränser och talar om att vi ”har resurser” att ta emot miljoner araber och afrikaner blundar de för vad som händer när man verkligen öppnar gränser i strid med det absurda Schengen-avtalet: man ger fritt spelrum för gangsters. När områdets gemensamma yttre gräns inte skyddats faller förstås de inre, nationella gränserna som korthus.

Kastrupstationen tar emot. Foto: Astrid Nydahl

Därmed är krisen politisk (statsmaktens oförmåga att skydda landets gränser), kulturell (en betydande del av folket godtar och applåderar skeendet) och moralisk. Det är kanske den sista punkten som är själva det sylvassa vapen som punkterar alla fungerande samhällshjul. När känslan av att vi förvaltar något tillsammans, kollektivt, helt har ersatts av de så kallade privatiseringarna av samhälleliga omsorger och tjänster, när ett helt nationalitetsbegrepp byts ut mot slappheter som ”vi som bor här”, då har den moraliska krisen nått sitt fulla genombrott. Varför skulle vi ta något ansvar för våra barns och barnbarns framtid när vi ser hur våra landsmän står i kö för att skänka bort inte bara städerna och byarna utan hela landet med allt vad det innebär? Vilken mening har det att stå dessa tiders moraliska förfall emot? Inte kan det räcka med att man skulle må bättre själv om man gjorde det. Det måste finnas en tydligare formulerad avsikt.

Kastrup tar emot flyktingar. Foto: A. Nydahl

”Sverige behöver kulturpersoner och intellektuella, opinionsbildare och politiker som slutar flyta medströms, slutar bejaka hyckleriet och lögnerna. Sverige behöver en motståndsrörelse”, skriver Karl-Olov Arnstberg i sin blogg den 17 september. Det är lätt att instämma i. Men från att konstatera det till att se det verkligen hända är steget mycket långt. Kanske är jag alltför pessimistiskt funtad, men jag måste ändå nypa mig i armen om någon sådan ”motståndsrörelse” skulle uppstå.

Människors vrede och missnöje ser vi varje vecka avspeglas i opinionsundersökningar som visar ett SD som växer så det knakar. Det är så jag tolkar siffrorna. Människor ser bara en utväg. Desperationen inför skeendet har fötts ur mångårigt gnäll och knyta-näven-i-fickan-beteende. Det innebär dock inte att något som kan kallas förändring ens ligger inom rimlig tid framför oss.

Jag tror tvärtom att det moraliska förfall som är förutsättningen för allt som nu händer, kommer att fortsätta mot oanade djup. Och där nere i djupet finns det tyvärr krafter vi inte ens vill tänka på. De som med Hans Magnus Enzensbergers ord varnat för lågintensiva inbördeskrig kan få rätt fortare än vi anar.