Lidia Tjukovskaja: Anteckningar om Anna Achmatova

Anna Achmatova (1889-1966)

Lidia Tjukovskaja: Anteckningar om Anna Achmatova. Första boken 1938-1941. Tasjkenthäftena 1941-42. Rekviem & Poem utan hjälte (Ersatz förlag, översättning av Ola Wallin samt dikterna av Hans Björkegren)

Det var i den tid då bara

den döde log – av lycka över sin frid

och då Leningrad dinglade som

sina fängelsers meningslösa bihang.

Det var i den tid då arméer av dömda

drog fram som besatta av sina kval

och då ånglokens visslor

tjöt ut sin avskedssignal.

På himlen brann döden stjärnor.

Det skuldlösa Ryssland kröp samman

i skräck under blodiga stövlar

och svarta fångbilars däck.

Ur Rekviem. Inledning (översatt av Hans Björkegren)

2006 köpte jag en bok antikvariskt i England, inspirerad av en essä i TLS. Den heter The Guest from the Future, är skriven av Budapestfödde men numera Berlinboende författaren och kritikern György Dalos, och handlar om Anna Achmatova och Isaiah Berlin. De möten som kom till stånd mellan de två ägde rum då Berlin arbetade vid den brittiska ambassaden i Moskva. Av en ren tillfällighet fick han träffa Achmatova i Leningrad under en novemberkväll, ett möte som skulle ha stor betydelse för dem båda. Det var hon som betraktade Berlin som ”en gäst från framtiden” och såg honom som den ideale läsaren som levde utanför den mardröm som präglade hennes egen nation och tid. Berlin blev en ”figur” i diktverket Poem utan hjälte som hon arbetade med sedan 1940. Men deras möte fick också tragiska följder. Myndigheterna trodde att Berlin var en brittisk spion och Achmatova blev i och med deras möte betraktad som ”ideologisk fiende” till regimen i Moskva. Ända fram till sin död trakasserades hon av KGB.

Poem utan hjälte finns nu tryckt i en bearbetad översättning av Hans Björkegren tillsammans med Rekviem i den oerhört intressant volymen Anteckningar om Anna Achmatova som Ersatz ger ut. Det är den första delen i en trilogi, vackert inbunden och formgiven i en 600-sidig volym. Man läser förstås dikterna andäktigt, de står verkligen för något av det allra bästa från det man kanske kunde kalla vår egen tid, skrivna som de är från det katastrofala andra världskriget och fram till 1962. Björkegren understryker att hon blivit en av de tre stora ryska poeterna, de andra två är Boris Pasternak och Osip Mandelstam. Det blir en hjärtinfarkt som ändar hennes liv 1966. Hon föddes 1889 utanför hamnstaden Odessa.

Lidia Tjukovskaja skriver i boken inledning, daterad Moskva juni-juli 1966:

”Dag för dag, månad för månad, kom mina fragmentariska anteckningar att handla allt mindre om mitt eget liv och allt mer om episoder ur Anna Achmatovas liv. I den spöklika, fantastiska, turbulenta världen omkring mig var det bara hon som inte framstod som en dröm, utan som verkligheten, även om hon skrev om tidens vålnader. Hon var ett faktum, en visshet bland alla skiftande ovissheter. I mitt mentala tillstånd under de åren – chock, avtrubbning – kände jag mig allt mindre levande och tyckte inte att mitt icke-liv förtjänade att beskrivas (…) Jag lockades att skriva om Achmatova eftersom hon själv, hennes ord och gärningar, hennes huvud, axlar och handrörelser ägde en sådan perfektion som i den här världen vanligtvis bara finns i stora konstverk.”

Lidia Tjukovskajas bok innehåller således anteckningar från mötena med Achmatova, men de säger ingenting om de ansträngningar hon själv och Achmatova tvingades till för att hitta nyheter om de som ”gått under i natten”. Det var helt enkelt för farligt. Terrorn hade bokstavligt talat ”slukat hela kvarter” och gjorde att en tystnad omgav människor. Man visste att man kunde vara avlyssnad. Samtalen inskränkte sig till vardagsbanaliteter och handlade också om konst och litteratur. Det som var för farligt att tala om skrev man ner på små lappar, visade den andra och brände dem sedan.

Vill man komma denna grymma verklighet närmare, och vill man se hur människor heroiskt köade vid fängelserna för att försöka bistå anhöriga, ska man gå in i dessa texter. Det är gripande läsning, förstås, men den är också konkret information om den tid då terrorn bestämde allt i Sovjetunionen. Anna Achmatovas poesi, som alltså finns med i volymen, får därmed ett annat djup och radernas förtvivlan liksom ekar ur vardagen och läser också som ett rop från den tiden rakt in i vår egen.

 ***

Här Förlaget Ersatz presentation av boken:

»Vem vågar springa och tigga i mitt namn? De gör mig till samma svin som sig själva! Tror ni att jag har levt ett sådant fruktansvärt liv bara för att sluta på det viset?« Anna Achmatova

Leningrad, november 1938. Lidia Tjukovskaja, en arbetslös redaktör, uppsöker den legendariska poeten Anna Achmatova i hennes kollektivlägenhet. Tjukovskajas make har fängslats och hon söker råd hos Achmatova vars son just väntar på sin dom. Snart gör Tjukovskaja och Achmatova sällskap i fängelseköerna och djup vänskap uppstår. 

Achmatova är »förhäxad av terrorn« och arbetar nätterna igenom på Rekviem och Poem utan hjälte – de stora diktverken om revolutionen, utrensningarna och kriget. I samtalen med väninnan berättar hon om sitt liv och tidens berömdheter. Tjukovskaja antecknar historierna i sin hemliga dagbok, som med åren växer till ett omistligt vittnesbörd om vardagen i massterrorns tid och målar ett osminkat porträtt av Achmatova och människorna i hennes omgivning. I dag betraktas boken som en klassiker.

Efter Nazitysklands invasion i juni 1941 evakueras de båda väninnorna till Tasjkent i Uzbekistan, där en tid av svåra umbäranden, sjukdomar och konflikter tar sin början.