Bortom dimmorna: horisonten

Foto: Astrid Nydahl

Ingenting kunde passa bättre just nu än en ny roman av Patrick Modiano. Jag vistas tre nätter tillsammans med Bosmans, Margaret Le Coz och förföljaren Boyaval, vid sidan av alla skuggfigurerna i Horisonten (Elisabeth Grates Bokförlag, översättning av Anna Säflund-Orstadius).

Det är som i min "verklighet", det mesta är inte bara flyktigt utan också svårt att identifiera när jag fått syn på det. Dimmorna gör ändå tillvaron uthärdlig. De hjälper mig att slipa av alla hårda kanter, allt det onda, smärtsamma och negativa.

Hos Modiano känner man alltid igen sig, snabbt, på första sidan. Här talas det om episoder i ungdomen, det görs försök att "trots allt hitta hållpunkter: ett datum, en bestämd plats, ett namn vars stavning han var osäker på", och när man läser det tycker man sig känna igen det från de tidigare lästa Modiano-romanerna. Ändå är allt nytt här i Horisont, nytt och välbekant.

Bosmans är författare, sent i romanen får jag veta att "Han hade skrivit över tjugo böcker sedan dess, och det hade skett vissa tekniska framsteg: om en stund skulle kvinnan ge honom ett usb-minne och texten skulle vara jämn och slät (...) Men vad hade egentligen förändrats? Det var fortfarande samma ord, samma böcker, samma metrostationer."

Författaren pekar hela tiden bakåt, mot den tid då Simone Cordier renskrev hans handtextade manus. Tiden är ju en av de centrala faktorerna i Modianos författarskap, och här som i de andra handlar allt om huruvida man kan "passera tidens osynliga gränser."

Bosmans är förstås konkret placerad i sina Parismiljöer, men tidsperspektiven är hela tiden skiftande. Man går på ett gungfly tills han plötsligt visar var man befinner sig. Människor möts, de skapar det som också långt senare i livet förbinder dem, "det första mötet mellan två människor är som ett sår som väcker dem ur deras ensamhet och dvala." Och ändå, dessa aldrig överlappande tidsskikt, de som ligger där som kratrar mellan minnen och konkret närvaro, och den så modianska frågan om "att man långt borta i vissa stadsdelar kunde återfinna människorna sådana de hade varit när man träffade dem i ungdomen, utan att de hade blivit äldre eller förändrats till utseendet. Där levde de ett parallellt liv, utanför tiden..."