Lone Franks vackra gener - om DNA och genetik

“I haven’t seen Lone Frank’s entire genome, but it’s obvious from the first page of My Beautiful genome that she’s got the SKFF-2 gene (Sharp as a Knife and Frigging’ Funny too). No decoding needed here: I love this book.” Mary Roach

Lone Frank (född 1966 i Århus) är författare och vetenskapsjournalist med en
bakgrund som forskare och medicinstuderande i neurobiologi. På den tiden jag hade råd att prenumerera på fredagstidningen Weekend-Avisen läste jag mycket av henne, för det är för just den tidningen hon byggt upp en vetenskapsredaktion och själv skriver mycket i. Hennes tidiga danska böcker läste jag också, då jag som kulturjournalist bevakade ny dansk litteratur, Det nye liv och Klonede tigre (båda utgivna av Gyldendals i Köpenhamn 2004 respektive 2005). 2010 kom den bok som gav henne ett rejält genombrott, Mit smukke genom, som nu finns på svenska med titeln Mina vackra gener (Fri Tanke 2012, översättning från danska av Jan Wibom).

Lone Franks författarskap är ovanligt i den meningen att hon utgår ifrån sig själv på den neurovetenskapliga äventyrsresan. Hon berättar frikostigt om sin familjehistoria och sina egna psykiska problem. Det ger läsaren ett förtroende för henne. Mina vackra gener kan beskrivas just som en äventyrsresa. Frank reser nämligen från forskare till forskare och ställer sina minst sagt nyfikna frågor. I jakten på förklaringar till och bot av hjärnans sjukdomar visar sig gen-forskningen vara rätt så långt framme. 

Inte så att man idag vet hur man botar eller rentav förhindrar plågor som alzheimers sjukdom, epilepsi eller schizofreni. Men man kan med DNA-forskning och framtagandet av hela genom hos en individ spåra och förklara. Till exempel är det idag möjligt att visa vilka risker – förhöjda eller minskade – man har att få samma sjukdomar som föräldrar och förfäder längre tillbaka i tiden. Lone Frank vill själv till exempel veta mer om risken för bröstcancer eftersom hennes egen mamma och andra kvinnor i familjen dött i just den sjukdomen.

Lone Franks berättarstil är mycket sympatisk. Den talar till mig som läsare och amatör på området. Det vore förmätet att påstå att jag förstår allt hon berättar, för det gör jag ju inte. Men hon hjälper mig att lyfta på en liten flik och kika in i en vetenskaplig värld som kommer allt närmare svaren på hur vi biologiskt är präglade av våra föräldrar. Vi lever i de biologiska förklaringarnas tid, säger Lone Frank. Jag känner igen det från min egen psykiatriker, som säger att hans inriktning är biologisk psykiatri. 

Det är något annat än det min generation proppades fulla av på 1960-talet, då allt en människa drabbades av gavs sociala förklaringar. Det var med andra ord miljön som avgjorde om vi drabbades av psykiska sjukdomar. Dagens forskning hävdar istället det genetiska arvets betydelse. Men så ställer hon också de svåra frågorna om hur mycket vi egentligen vill veta om detta arv. Hur mycket information kan en människa bära, och är det egentligen inte allra bäst att leva sitt liv i okunskap i den meningen att sjukdomar får tas om och när de bryter ut? Och arvet kan vi inte göra så mycket åt, eftersom vi inte väljer våra föräldrar. Lone Frank visar däremot vad man möjligen i framtiden kommer att kunna åtgärda vad detta arv beträffar.

Vill man lära mer om detta ska man inte tveka att läsa Mina vackra gener. Jag kommer här i bloggen också inom kort att skriva om Franks senaste bok översatt till svenska, Neurorevolutionen (också den utgiven av förlaget Fri Tanke).