Hjärnan; vetenskap och personlig erfarenhet. Tankar om Lone Frank och Patrick Modiano

Foto: Astrid Nydahl

Den gångna veckan har jag läst Lone Frank och Patrick Modiano. Det slår mig sedan att de två skildrar mekanismer och skeenden som ligger väldigt nära varandra, sett ur vetenskapligt respektive skönlitterärt perspektiv. Frank utforskar vårt genom, vårt DNA, generna. Modiano utforskar allt det som har med hjärnans minnesfunktioner att göra, minnet, bilderna, rösterna, ansiktena. Där hjärnans sjukdomar beskrivs tar Frank i dem och ställer frågor till de verkliga experterna, auktoriteterna när det gäller sjukdomar som kallas hjärnans; alzheimers, schizofreni, anorexi, panikångest. Modiano visar i sin eviga text hur minne och glömska ser ut, och hur han håller fast det förflutna med exakta gatuadresser, hotellnamn, caféer. Modiano målar det som Frank anger som motiv. Vetenskapen och konsten arbetar, med Modianos uttryck, i parallella världar. Men de kan studeras i en och samma, den där vi som läsare befinner oss.

Jag har också funderat lite på de två författarnas personligheter. Ingen kunde väl vara oberörd när Patrick Modiano intervjuades i samband med Nobelpriset. Hans utslagna händer, axelryckandet och den ljusa, mjuka och närmast utplånade rösten, som om han ville viska sina svar för att de inte skulle framstå som alltför självsäkra. Och Lone Frank har, både i intervjuer och andra sammanhang, med hela sin charm och humor visat hur de vetenskapliga landvinningar hon utforskar också hänger samma med hennes egen person. Det är en egenskap som jag sätter mycket högt, både som läsare och åhörare.

Hela Lone Franks fantastiska film Min genetiska upptäcktsresa kan man se här till och med den 15 juli.